Fylld apotekspåse

I dag hämtade jag sprutorna (och lutinus) från apoteket. En stor, proppfull, gratis påse blev det. Kvinnan bakom disken undrade om jag ville dela upp det i två. Tårarna brände under ögonlocket när jag såg alla kartongerna. Det är en bit av mig som ännu inte kan fatta att det första försöket inte fungerade. Att jag snart måste ta de där förbannade sprutorna igen. Men jag antar att bara man kommer igång med det, så ska det gå bra.

Hipstern som bajsade

Under den drygt timslånga färden mot Arlanda, på väg mot min och makens minisemester var det ett stort, svart hål i mig. Jag gick igenom en sådan där mörk stund, när man inte tror att man ska få känna glädje någonsin igen. När man inte riktigt kan minnas när det nu egentligen var som man skrattade senast. I stället rann tårarna. Ibland tyst, ibland mer chockerat. Kvällen innan hade jag tagit det negativa graviditetstestet, svart på vitt, och det var den kvällen som sorgen kom som en redig käftsmäll. Det är över nu.

När vi kom fram till Arlanda var jag fortfarande ledsen. Men inte gråtande, mer nedstämd och instängd i mig själv. Jag hade knappt märkt att maken gått till toaletten, innan han kom tillbaka.
"Eh, fan så pinsamt. Jag öppnade dörren och där satt det en och sket."

Det tar bara en millisekund för kroppen att glömma bort att vara ledsen och jag skrattade, blommade. Inte ett gapskratt, men jag rycktes bort från det onda, från det jobbiga utan att riktigt förstå vad som hänt. Och så var jag förstås tvungen att veta. "Var det en gammal, förvirrad herre som glömt att låsa?". Nej, skulle det visa sig. "Det var en hipster som satt och sket. Han blev rätt förvånad när jag öppnade dörren". Och då blev det ännu roligare. Så man är lite sugen på att skicka en Dagens ros till nån tidning, för att tacka den där Hipstern som bajsade.

Tänk att så lite kan behövas för att åtminstone jag ska vara på banan igen, för en stund i alla fall. Man måste börja någonstans.

Kvällsgrubblerier

Häromveckan, när känslorna efter ett misslyckat ivf-försök fortfarande är väldigt färska. Kategori: saker man inte pratar om när adoptionsbyrån kommer på besök i framtiden, eller i affären för den delen:
Maken: Nu har det ju gått så långt att man skulle kunna tänka sig att köpa ett barn. Bara ta lån och betala en miljon. Sen får man ett barn 
Jag (tveksamt): Alltså ... Du tänker på människohandel.
Maken (eftertänksamt): Jaa ...

Men nja, jag tror inte att vi är där riktigt ännu.

Befruktningen som inte blev

Jag har sammanfattat äggplocket och isättningen ganska ordentligt, i tre delar. Här är sista delen.

När det efterlängtade telefonsamtalet kom dagen efter äggplocket fick vi, som jag berättat tidigare, veta att antalet befruktade ägg var två. Det kändes så skönt att äntligen veta och två är alltid bättre än noll även om det är få. Vi var så lättade över att det var två och inte ett ägg, ska sägas. Ett till frysen, phu.
Dagen därpå var det bara att hoppa in i bilen, redo att bli befruktad. Helst vill de vänta fem dagar tills isättningen. Men ju färre ägg, desto knappare om tid och det skulle vi bli varse om.

När vi kom fram fick vi veta att ett av äggen såg perfekt ut. Det andra hade dessvärre inte utvecklats som de befruktade äggen ska utvecklas. I stället för att bli ett jämnt antal delar, så var det ett ojämnt antal celler. En kort stund av besvikelse, men vi har ändå försökt tänka "vilken tur att det då var två befruktade ägg från början och att det ena delade sig rätt".

Att få se det befruktade ägget på en bild i datorn var riktigt häftigt. Wow. Äntligen fick vi ett tydligt bevis på att vi faktiskt kan göra detta tillsammans. Vi kan lyckas tåta ihop ett befruktat ägg (med viss hjälp, hehe). Jag fick lägga mig i stolen och det superminimala ägget placerades i mig genom ett rör, kan man väl lättast säga. Efteråt berättade embryologen att röret var tomt. Det befruktade ägget hade alltså intagit sin plats. Åh, så märkligt befriande det kändes efteråt. Vi var äntligen på en plats i livet, som vi väntat så länge på att finna.

Vi tog en varsin macka på Subway. Regnet vräkte verkligen ner utanför men vi satt där inne och kunde inte sluta le. Det var som att vi visste något som ingen i omgivningen hade en aning om. Jag minns i detalj var vi satt, tjejen i rullstol som satt snett bakom mig tillsammans med sin mamma, hon bar slöja. Tonårstjejerna som kom in alldeles blöta av regnet och så Vinyl 107 som spelade Dancing Queen. Innan vi tog oss dit passerade vi torget där Vänsterpartiet fiskade röster och en trubadur sjöng på en liten scen. När vi tog oss ut från restaurangen började vi småspringa till bilen, men mindes att jag borde vara lite försiktig. I stället blev det ett lugnare tempo, där i spöregnet.

Sedan var det den berömda väntan. Och även om man tänker att det inte ska ta sig på första försöket. Så ville hela jag inget annat. Den sorg som kom när det blev klart att det inte hade fungerat. Den hjälplösheten inombords. Det var som att hela jag rasade ihop för en stund. En bit av mig tappade tron på det goda, på livet. En liten bit av mig har väl inte hittat bort från det grå ännu. Men den största biten gör sitt bästa för att förtränga den avgrunden som var.

För nu måste vi göra om den här resan snart igen. Då måste modet komma åter.

Äntligen över på andra sidan

Jag skrev igår om det första äggplocket, här fortsätter berättelsen.

Strax efter äggplocket fick vi först veta hur många simmare som min man lyckats vaska fram. Dessvärre var de något färre än vid de tidigare undersökningarna, om än pigga och bra, och kliniken bestämde sig därför för att använda sig av tekniken icsi. Jag är så glad över att de kan tänka om så och inte köra på att "njaa, nu bestämde vi ju från början att vi skulle göra så här ...".

Icsi går ju till som så att man i stället för som vid vanlig ivf, när man lägger in ett stort gäng snabba simmare hos ett ägg, injicerar den spermie som man tror är starkast in i ett ägg. Först blev jag orolig. Så här var det ju inte tänkt att det skulle bli. Men vi frågade och de förklarade betryggande att det inte skulle försämra våra chanser att få befruktade ägg. Jag lugnade mig rätt fort. En stund senare fick vi veta att äggen var fyra till antalet, då hade vi varit på kliniken i mindre än tre timmar, och sedan var det bara att åka hem och vänta in samtalet.

Men det var ju inte så bara. Bilfärden hem kändes lång, oviss. Mina få ägg, min mans få spermier. Det som hade känts så bra tidigare kändes inte längre som de perfekta förutsättningarna. I bilfärden hem tänkte jag mycket på att ivf för oss mest handlat om den mentala biten, att kämpa med det. Det blir som att livet som ofrivilligt barnlös passerar i revy, samtidigt som framtiden känns så nära. Var är barnkammaren, bebisdoften. Är den nio månader ifrån oss? Är den fortfarande år ifrån? Fortfarande många tårar kvar att fälla i funderingarnas land, kändes det som under bilfärden.

Äggplocket gjorde inte ont senare heller, första dagen tog jag panodil då och då. Jag hade lite mensliknande smärtor men inte ens i närheten så ont som jag brukar ha vid mens.

Efter äggplocket var jag däremot dränerad på energi. Vi tog en lunch på Max. Det brukar kunna ge en illamående feeling efteråt men inte denna gång, trots en halv chilicheese-portion till menyn. När jag kom hem, mannen åkte till jobbet, sov jag i flera timmar. Det kändes som att ha bestigit berg eller slagits mot drakar och att äntligen vara ute på andra sidan. Pusta ut. Men jag tänkte mycket på den där mentala biten. Kommer vi orka gå igenom detta en gång till? Med vetskapen att det inte fungerade första gången?

Det första äggplocket

All nässprej, alla sprutor ... Det infann sig trots allt en lättnad
när äggplocket äntligen nalkades.

Det händer inte så mycket i vår process inför nästa IVF. Det är mest väntan. Så jag tänkte att jag kan skriva lite mer detaljerat om förra äggplocket. Håll till godo, den som är intresserad.

Vi, liksom några andra par, anlände till IVF-kliniken i Falun vid åttatiden på morgonen. Väl där fick vi "checka in" i ett rum med en säng och en fåtölj efter att ha suttit en stund i väntrummet. Jag fick byta om till en tygskjorta och knästrumpor. Snart fick jag en kanyl i handen inför att jag skulle få lugnande. Min man fick genomgå sin del först. Efter ett tag var det min tur. Jag var väldigt nervös innan, även fast jag kände mig så redo som jag skulle kunna bli.

Först blev jag lite ställd för att det inte var samma gynekolog som jag var van att träffa, men jag kände i alla fall igenom honom. De är två som jobbar där. Jag fick lugnande vid två tillfällen. Det kändes okej i stolen och med en vetekudde på magen. Men jag kollade inte på skärmen, i alla fall inte i början. Det gjorde min man och för honom blev det för mycket att se den långa sprutan med bedövning som gynekologen stack in i livmodern. Min man var tvungen att släppa min hand och gå ut i korridoren för att inte svimma.

Situationen gjorde mig orolig. Jag fällde en tår. Sköterskan var lugn och höll mig i handen, försökte försiktigt be mig att slappna av och försöka undvika tårar. Det gick bra. Jag strök hennes hand (försökte låtsas att det var min makes, haha) och tog mig igenom det. När jag hörde att ett ägg hittades i en blåsa direkt, så infann sig ett lugn hos mig. Det gick ganska fort för gynekologen att tömma de åtta blåsorna utan att han för den skull var ovarsam.

Alla tankar på varför man gör det, vad man hoppas på ska hända, är som bortblåsta för en stund. Det finns bara här och nu, att man hoppas på många ägg, ingen framtid som sträcker sig längre än så.

Efteråt var jag så förvånad och lättad över att det inte hade gjort ont. Det enda som kändes lite obehagligt var den vanliga gynekologiska undersökningen i början, innan bedövningen. Att äggplocket, som jag fasat så inför, inte gjorde ont alls fick mig så förvånad att jag var nära att svimma när jag reste mig upp. Jag var tvungen att lägga mig en stund, med svetten rinnandes, och känna att spänningarna som varit släppte från kroppen.

Nu var det en olidligt många minuters väntan, i rummet som vi tilldelats, innan vi fick veta hur många ägg som återfunnits ...

Äggjakten fortsätter

Minisemestern kunde inte ha kommit lägligare. Sen var det givetvis lite trist att ivf-bluesen medförde att jag inte riktigt var vid mina sinnes fulla bruk när jag packade. Men så får det väl lov att vara ibland. Iväg kom vi och påklädda var vi.

Nej, jag är inte gravid. Bara att skriva det, gör ont. Men tänker på det gör jag ju i alla fall, hur jag än vrider och vänder på det. I dag ringde jag kliniken för att berätta om det negativa testet. Vi hade redan hörts av när jag stod på Arlanda,,, i torsdags men då fanns ju fortfarande en svag, svag strimma hopp så vi pratades vid i dag också.

Redan på eftermiddagen blev jag uppringd av sköterskan som berättade att jag ska köra igång med korta protokollet i början av nästa mens. Hej och hå. En del av mig känner att jag och mannen kanske borde vila från ivf:en ett tag. Men den största delen av mig känner att det ändå inte går att tänka bort barnlösheten, att det inte går att tänka bort sorgen. Därför tycker jag det känns bra att komma i gång med detta så snart som möjligt. Andra försöket. Tungt.

Jag frågade varför det blir det korta protokollet denna gång. Svaret blev att man hoppas på fler ägg. Det hoppas jag också på. Mest av allt hoppas jag förstås på Ägget. Att det rätta ägget ska finnas där.

Auf Wiedersehen

Nu åker jag och lyssnar på lite tyska i några dagar. Jag hoppas på att kunna koppla bort allt det här jobbiga för en stund. Ikväll var det verkligen både mensen och mensvärken som kom. Så jag är än mer inställd på att det inte gått vägen. Mentalt är jag redan inne på andra försöket. Även om givetvis vi, och troligen också kliniken, behöver ta ett djupt andetag innan det är dags att börja om.

Auf Wiedersehen bloggen, tills nästa vecka i alla fall.

Ovissheten, ovissheten

Jag vill helst gå och lägga mig under sten under tiden som denna "hur många nyanser av blod finns det i världen?"-blödning pågår och då gärna fram tills graviditetstestet är taget. Men så fungerar ju inte riktigt verkliga livet. Upp och hoppa, ut och jobba. Hem och gråta.

Stort tack i alla fall för värmande och peppande ord som flera kommit med. Jag förstår att mensvärk och blod inte behöver betyda mens. Men rött i trosan har aldrig betytt något annat än just det för mig. Svårt att hantera just nu.

Ovissheten, ovissheten ... är så plågsam.