Strax efter äggplocket fick vi först veta hur många simmare som min man lyckats vaska fram. Dessvärre var de något färre än vid de tidigare undersökningarna, om än pigga och bra, och kliniken bestämde sig därför för att använda sig av tekniken icsi. Jag är så glad över att de kan tänka om så och inte köra på att "njaa, nu bestämde vi ju från början att vi skulle göra så här ...".
Icsi går ju till som så att man i stället för som vid vanlig ivf, när man lägger in ett stort gäng snabba simmare hos ett ägg, injicerar den spermie som man tror är starkast in i ett ägg. Först blev jag orolig. Så här var det ju inte tänkt att det skulle bli. Men vi frågade och de förklarade betryggande att det inte skulle försämra våra chanser att få befruktade ägg. Jag lugnade mig rätt fort. En stund senare fick vi veta att äggen var fyra till antalet, då hade vi varit på kliniken i mindre än tre timmar, och sedan var det bara att åka hem och vänta in samtalet.
Men det var ju inte så bara. Bilfärden hem kändes lång, oviss. Mina få ägg, min mans få spermier. Det som hade känts så bra tidigare kändes inte längre som de perfekta förutsättningarna. I bilfärden hem tänkte jag mycket på att ivf för oss mest handlat om den mentala biten, att kämpa med det. Det blir som att livet som ofrivilligt barnlös passerar i revy, samtidigt som framtiden känns så nära. Var är barnkammaren, bebisdoften. Är den nio månader ifrån oss? Är den fortfarande år ifrån? Fortfarande många tårar kvar att fälla i funderingarnas land, kändes det som under bilfärden.
Äggplocket gjorde inte ont senare heller, första dagen tog jag panodil då och då. Jag hade lite mensliknande smärtor men inte ens i närheten så ont som jag brukar ha vid mens.
Efter äggplocket var jag däremot dränerad på energi. Vi tog en lunch på Max. Det brukar kunna ge en illamående feeling efteråt men inte denna gång, trots en halv chilicheese-portion till menyn. När jag kom hem, mannen åkte till jobbet, sov jag i flera timmar. Det kändes som att ha bestigit berg eller slagits mot drakar och att äntligen vara ute på andra sidan. Pusta ut. Men jag tänkte mycket på den där mentala biten. Kommer vi orka gå igenom detta en gång till? Med vetskapen att det inte fungerade första gången?
Åhh fy tusan vad livet är orättvist,,
SvaraRaderaUch sitter här och lipar för som vanligt har man inte svarat tillräckligt bra på hormon tabletterna, så ingen insemination denna månaden heller... ;'(
Nästa månad ska vi försöka på sprutor....
Har du testat de? Måste man ta dem själv??
Någon gång är de vår tur <3
Ååh, det är en sån sorg att ta sig igenom.
RaderaDe enda sprutorna som jag har tagit är ivf-sprutor. De tar man själv. Min man har hjälpt mig med mina. Jag vet inte hur de sprutor du tar kommer att vara. Men det jag vet är att när man väl är uppe i det gör man det för att man måste, och det är inte så farligt.
De jobbigaste stunderna är ju det som du går igenom just nu, när man vet att en behandling inte har fungerat trots att man lagt all sin energi åt att försöka och att hoppas.
Det är vår tur, snart.