Plågsamma dagar

Vi fick inga ägg till frysen. Det tog hårt både på mig och min man. Jag var på jobbet när brevet kom hem till oss. Jag ville ändå veta direkt och min man läste upp det. Det är ett sånt där tillfälle när det känns så fel att vara på olika ställen. Marken rasade under mig. Jag ville hem direkt, men det var bara att plåga sig igenom resten av arbetsdagen. Jag skulle ändå inte ha velat att vi väntade med att öppna brevet, det hade inte blivit bra hur som helst. Min fantastiska mamma tog med mig på lunch och ansiktsbehandling dagen efter. Som jag älskar henne för det.

Vi pratar om vår situation, sakta men säkert, jag och mannen. På mina tio meningar, kanske min man säger en. Vi förstår att det inte är kört, kanske inte ens nära kört, men vi har svårt att känna hopp. Vi tänker båda två på det faktum att det första resultatet ledde till två befruktade ägg, inget till frysen och slutligen ingen graviditet. Det andra försöket ledde till tre befruktade ägg, inget till frysen och väntan på att veta hur det går med kornet i mig, känns nu ännu mer oumbärlig. 

Båda har vi en rädsla som gnager. Vad säger att det här ägget ska överleva, när inget annat klarat sig? Vi tänker också på att polletten trillat ner på något sätt: det kanske inte är så konstigt att vi inte lyckats på egen hand, när vi inte ens lyckas befrukta ägg med hjälp av ett helt team av experter?

Vi har pratat om att från början tyckte vi att tre försök lät jättebra, mest med tanke på att man då kunde inkludera alla de där äggen som man får till frysen. Nu känns det naivt. Och vi är nog båda rädda för att det känns som att vi är så nära stupet i den här processen. Det känns som att de där försöken som kändes som många snart är slut.