Att våga tro på framgång

Jag är uppvuxen, både hemifrån och av samhället, att inte ha för höga förväntningar. Att jag riskerar att bli besviken om jag hoppas för mycket. Att det finns risker med att tro på något för mycket. För mig är det naturligt. Det känns som en sund inställning, jag lägger inte alla ägg (haha) i en och samma korg. Men det har lett till att jag sällan törs hoppas fullt ut, även när hjärtat skriker av längtan. Något som nästan blir smärtsamt tydligt när det kommer till provrörsbefruktning.

Vid vårt senaste ägguttag förstod läkaren att hon hade att göra med en smygpessimist. Då ruskade hon om mig, inte fysiskt förstås, och var väldigt tydlig med att här finns inga mellanting. Jag måste tro och på att detta kommer att fungera. Jag måste ha en positiv inställning. Är jag tveksam finns det en risk för att det bidrar till att det inte fungerar. "Men, men, det är så svårt med två misslyckanden bakom sig." Det köpte hon inte. "Har du aldrig varit med om motgångar? Det spelar ingen roll vad som hände de två första försöken. Du måste fortsätta kämpa ändå! Ni har jättegoda chanser!" 

När jag, efter diverse muttrande om att jag visst varit med om motgångar, väl smält läkarens brandtal, som först mest var skrämmande, bestämde jag mig. Jag har inget annat val än att tro på detta. Så nu lovar jag mig själv att inte vara en jävla mes, utan fullt och riktigt tro på att det kommer fungera denna gång. Hur hoppas man bäst? 

Jag bestämde mig för att göra två väldigt konkreta saker:

• När jag klädde mig inför ägginsättningen hade jag på mig två klädesplagg som var Tobias, en kofta och en t-shirt, för att äggen skulle få en skymt eller känsla av honom innan de stack in. Jag bestämde mig för att det inte är fånigt även om det är rätt flummigt. När jag berättade för läkaren om tilltaget möttes jag av en riktigt peppande kram. 
• Den andra tanken började sakta gro för några veckor sedan. En god vän, som är ett stort stöd i det vi går igenom, undrade om jag köpt något bebisplagg till "mig själv" någon gång. Hon såg det som ett sätt att få drömma, att få längta. Jag sa som det var, att jag aldrig skulle tordas det och att jag bara skulle förknippa det med sorg. No more. Jag köpte två söta bodys från Polarn och Pyret, samma dag som ägginsättningen! Det känns inte alls sorgligt, kan jag berätta. Bara pirrigt och gosigt.

Nu känner jag mig jättemodig och det känns bättre, ja roligare, än på länge i ivf-bubblan.