På adoptionsutbildningen har vi diskuterat huruvida det är viktigt det är att ens barn liknar en själv. För mig spelar det noll roll.
Bland det första jag tänkte på när jag visste att jag och Tobias skulle bli föräldrar, var i och för sig vem av oss barnet skulle likna. Men jag antar att det blir ett sätt att ta på känslan att förbereda sig inför att bli förälder, som en del i att försöka föreställa sig vem den här människan som inte finns ännu kan vara. En pusselbit i alla frågorna; Vad får mitt barn att skratta? Hur ser mitt barn ut när det skrattar? Gråter? Sover?
Jag kan tänka att om vi adopterar vore det rätt skönt att se olika ut, så att det bara blir en självklarhet i stället för att behöva fundera om man ska berätta eller inte om adoptionen när folk säger "Åh, så lik pappa!" Men jag vet inte. Egentligen spelar det väl absolut ingen roll, man anpassar sig antar jag.
Det är klart att det kan vara skönt för vårt barn att se ut ungefär som resten av familjen. Men det kan lika gärna kännas bra att se annorlunda ut, det kan vara något att få känna sig stolt över.
Jag och Tobias har rätt stora huvuden båda två och skojar om hur det skulle vara om folk reagerade med "Åh! Så litet huvud. Ni har adopterat va?"
När det kommer till biologi kan äpplet ändå falla rätt långt från trädet. Eller vad sägs om bilden på mig och mamma i sandlådan i slutet av 1980-talet?
Vilket fint kort på er!
SvaraRaderaJag håller med; det spelar absolut ingen roll vem man liknar eller om man liknar någon över huvudtaget. Jag fick alltid höra som barn att jag varken liknar min mor eller far och jag kände mig stolt över det eftersom jag tyckte att jag utmärkte mig på det viset!
Hälsningar från Tirol (är barnvakt åt lilla H idag och väntar otåligt på att hon äntligen vaknar...!) =))) /Silvia
Åh! Ha det så mysigt med ljuva, kloka, lilla H :) Ni får en kanondag, tror jag. Stor kram!
RaderaTycker inte det spelar någon roll om barnet liknar föräldrarna eller inte. Huvudsaken är att barnet får ett bra hem, är det via adoption eller enligt "normen" så är en bisak. Jag tycker själv att man som person har växt massor genom de motgångar man stött på inom fronten att bli gravid. Jag tror att det är hälsosamt att man analyserar och funderar. Många föräldrar idag skippar det helt...
SvaraRaderaAbsolut! Couldn't agree more, Ronja.
RaderaDet här har vi funderat mycket över eftersom vårt barn kom till med hjälp av donator. Nu ska ju utseendemässiga faktorer matchas med mannens, och ena generna är ju mina, men nu känns det inte som det spelar någon roll. Vi har nästan glömt bort det hela! Det är vårt barn, punkt slut, som jag väntar :)
SvaraRaderaKram, och lycka till!
Ja, en förälder är ju så mycket mer än lite gener och dna :) Förstår att längtan är stor! Tack för peppen <3 Kram!
RaderaJag är mamma till två barn via adoption och kan reflektera kring likhet från flera perspektiv.
SvaraRadera1. Många likheter i beteende beror helt klart på miljön. Oj vad jag kan höra och se ekot av mig själv i min dotter. Gester, uttryck osv. Både positivt och sådant som gör mig generad...
2: Samtidigt märker jag jämfört med min omgivning med biologiska barn att jag har betydligt mindre förväntningar på hur mina barn skall vara. Jag refererar inte hela tiden till hur jag var i den åldern och hela tiden försöker passa in mina barn i den mallen. Jag har upptäckt att väldigt många i min omgivning verkar göra det mest hela tiden. Och jag kan känna att det är skönt, och bra för mina barn och deras självkänsla, att dom på ett helt annat sätt får lov att bara sig själva och inte så mycket en förväntan om en yngre avbild av mig. Och. Det är så fräckt att upptäcka det i deras personligheter som bara är dom. Det är en dimension som är påtagligt tillgänglig att upptäcka och få njuta av som adoptivföräldrar.
Inte samma sak som att få se utseendet speglat men definitivt inte mindre något som väcker förundran och respekt i mitt sinne.
Jag minns när jag var på ett äldreboende där en av mina vänner hade en släkting, som hade ett bröllopskort i hyllan på nämnda väns föräldrar. Det slog mig hur lik min vän är sin mamma, de tindrande ögonen och leendet, och jag tänkte att jag skulle komma ihåg att säga det. Det andra som slog mig, var att min vän är adopterad från Sydamerika.
RaderaJättetack för din fina och kloka kommentar, Kakan! Så himla intressanta exempel och reflektioner du ger.