Svar på frågorna!

Haha, nu blir detta inlägg ganska långt. Men jag hoppas det kan ge något! Tack snälla för alla intressanta frågor. 


Natalie undrar: Är ni oförklarligt barnlösa?

Svar: Ja, läkarna har inte hittat någon anledning till varför det inte fungerar. Jag har ägglossning som vanligt. Ägg och simmare ser ut som de ska. Nu i och med de två första ivf:erna har det ju visat sig att mina ägg kanske är svaga och därför äter jag prasteron denna ivf-omgång.

Maja undrar: Om Ivf tre inte heller funkar - Vad skulle kännas tyngst med att inte kunna få ett biologiskt barn?

Svar: Helt ärligt, att behöva gå igenom en sådant fruktansvärt lång process för att bli föräldrar känns tungt, läskigt och ovisst. Jag och Tobias pratar mycket om att vår starka längtan ligger just i att bli föräldrar, inte nödvändigtvis genom en graviditet även om vi trodde att det skulle kunna vara ett val för oss i början. Jag har sörjt att inte kunnat bli gravid, men det där känns ganska förbi. Visst hoppas jag att ivf 3 fungerar, men allra mest för att det skulle kunna innebära att vi blir föräldrar snart. Det är inte graviditeten i sig som känns som ett måste. 

I och med föräldrautbildningen som vi nu går har vi ju också börjat bearbeta att hur litet ett barn än är vid adoptionen, så har det en historia och vi kan bara göra vårt bästa för att barnet ska känna sig tryggt så tidigt som möjligt hos oss och fortsätta att känna en trygghet också senare i livet. Det är mest ur barnets perspektiv det känns tungt, just de stora frågor som barnet kan komma få om livet riskerar nog bli tyngre och ännu fler för ett adopterat än ett biologiskt barn. Det känns läskigt, men självklart, att försöka fylla i luckorna om barnet känner att de finns där.

Att ett adopterat barn inte har samma biologiska arv, känns inte som ett problem eller ens en fråga för någon av oss.

Hanna skriver (kortat): Jag och min sambo har försökt att få barn i mer än 3 år utan att lyckas. Jag är 30 år nu så både mina vänner och mina två systrar får barn till höger och vänster. Min fråga är helt enkelt hur ni hanterar alla andras lycka? Jag försöker vara glad för deras skull men när BÅDA mina systrar för ANDRA gången berättade att de väntade barn brast det för mig. Hur hanterar ni "orättvisan" av att inte kan få barn när alla andra runtomkring bara behöver titta på varandra för att få ett kärleksbarn?



Svar: Stort tack för att du berättar att bloggen kunnat vara till hjälp. Det är det jag hoppas på när jag väljer att dela med mig av vår historia.

Hur hanterar vi andras lycka och ”orättvisan” att inte kunna få barn?

Det var tungt, främst för mig, i början av vår längtan. Jag kunde gråta floder så fort en (till) ultraljudsbild syntes på Facebook. Men vi försöker förklara för oss själva att det är ingen annans barn vi vill ha, vi vill ha vårt barn och att andra skulle ”tvingas” vara så olyckliga som vi är, skulle inte göra oss lyckligare. 


Sedan kan vi vara lite bittra tillsammans över att det inte är vi som får blir föräldrar den här gången heller, men väljer i princip alltid att vara bittra med glimten i ögat. Lite ”Så kul för dem. Igen.” eller ”Haha, så lamt. Har de inte ens använt ett provrör? Hur gör de barn egentligen?” Men vi förstår att lite dålig humor som hör därtill inte passar att dela med sig av till de blivande föräldrarna, utan är ett band vi har och bara vi själva kan skratta åt. När det visade sig att till och med chefens hund nu oplanerat verkar bli pappa skrattade jag högt och undrade om han kunde lära mig hemligheten. 

Det som nästan varit viktigast för mig och Tobias att märka, har varit att det är så mycket enklare för oss att glädjas med andra om man är ganska öppen med sin sorg. Först med varandra, och sedan gentemot andra. Det behöver inte betyda att outa sig på Facebook. Men nu när personer i vår omgivning är gravida och berättar det, så kan båda vi vara ”Åh, så roligt! Vi vill också blir föräldrar. Men det är väldigt svårt för oss.”

Josse har flera frågor: Vad jag förstår är ni även inne på adoption, vilka länder är ni då intresserade av och varför? Jag ska själv adoptera om några år (står i kö). Hur långt har ni kommit i er adoptionsprocess? Om den tredje IVF inte skulle fungera hur ser planen ut då? Är ni villiga att fortsätta med IVF eller lägger ni det bakom er?

Svar: Det där med länder kan ju ändras ganska hastigt. Men nu är vi ganska inne på Taiwan. Utöver Taiwan så har vi pratat om Thailand eftersom vi verkar passa in på den profilen. När vi kommit lite längre in i processen hoppas vi att organisationerna, som ju är superhjälpsamma, ska kunna hjälpa oss att se vilket land vi kan tänkas passa bäst att adoptera ifrån.

Sedan januari står vi i kö hos Adoptionscentrum, Barnen framför allt och Barnens vänner. Vi har två kurstillfällen kvar av föräldrautbildningen och sedan är det dags att boka in medgivandeutredningen så fort som möjligt. Däremot känner vi att om ivf:en skulle visa ett plus på stickan och om vi får ägg till frysen, så behöver vi avhandla det innan vi fortsätter på adoptionsspåret. Föräldrautbildningen är vi ändå glada att ha, eftersom den inte blir inaktuell på samma sätt som en medgivandeutredning. 

Vårt tredje ivf-försök ser vi som vårt sista för den här gången, om inte för alltid så för lång tid framöver.

Anonym undrar: Hur har föräldrautbildningen varit förra veckan?

Svar: Jo tack bra, måste jag säga! Det är öppet med många tankeväckande diskussioner. Det finns både tårar, skratt och livsberättelser. Men jag kan förstås inte outa någon annans berättelse här utan bara konstatera att det är ett skönt gäng och man längtar till torsdagarna. 

Tobias och jag pratade häromdagen om att han inte såg så mycket fram emot utbildningen och inte riktigt förstod vad den skulle ge, att den bara var ett måste, men att han nu är väldigt glad att vi går den. Vi pratade om att man kanske blir lite anti innan starten för att den heter "föräldrautbildning" och man känner att "Jaha, så förnedrande att vi måste gå en utbildning för att bli föräldrar."

Förra veckan pratade vi mycket om ofrivillig barnlöshet på utbildningen, vilka känslor och tankar som väcks. Sedan pratade vi om språkutveckling. Nu i torsdags var det lite flummigare, men väldigt roligt. Vi låtsades packa resväskan. Vad packar man ner när det är dags för hämtning? Vi var i grupper två och två, så det var roligt att höra vad Tobias och hans gruppkompis skulle packa med. Mycket blev ju lika, men en del grejer tänkte man "Just det, det var ju smart". Några sådana saker var bärsjal, dagbok och tomrum. Det jag främst tar med mig är ändå att jag och Tobias hade skrivit samma sak överst på vår lista över vad som vi tror är bäst med att bli förälder: "Att få se livet ur ett nytt perspektiv".

Anonym undrar (kortad): Hur gör man för att på ett respektfullt sätt undvika att bli den som ska lyssna och stötta, när man själv är den som behöver stöd? Har du några tankar kring äggdonation?

Svar: Åh, det är tufft att försöka hålla grodor från att ploppa ut när andra "förstår precis hur det känns" för att det tog tre hela månader för dem att bli gravida. Jag vet inte om det finns något bra svar på den frågan, för jag är nog dessvärre den som knyter näven i fickan där. Det jag kan göra, är väl att försöka nicka och sedan förklara min förtvivlan utan att förringa den andras känslor för annars är det väldigt lätt att känna sig klumpig efteråt. Det är svårt att jämföra sorg.

Jag tycker ändå att det är viktigt att få ur sig det på något sätt, som du lyckas sätta ord på känslor och tankar här. Sedan kan jag ofta få vräka ur mig irritationen till Tobias.

För oss har äggdonation och spermiedonation varit en ickefråga. Vi har vetat från starten att om det inte fungerar med våra ägg och simmare tillsammans, så vill vi adoptera. Det har varit så självklart för oss och jag antar att det är för att graviditeten i sig inte känts som ett måste.

Evelina undrar: Adopterade barn är ju ofta omkring två år när de kommer till sina nya föräldrar. Är du ledsen över att inte kunna få ett spädbarn i fall ivf:en inte lyckas?

Svar: Det finns en sorg över att inte ha varit en del av sitt barns vardag och liv förrän han/hon är två år, tänker både jag och mannen. Men det handlar mer om oro över hur barnets liv varit innan. Jag tror att det händer så många spännande saker när man adopterar en tvååring, som påminner om bebistiden. Även när vi adopterar kommer vi ju få uppleva första leendet mot oss, första skrattet, första gången han/hon söker tröst, första gången han/hon sträcker sig upp mot famnen, första svenska ordet … Det är nog en ganska magisk tid det också. 

Återigen: Tack! Frågorna inspirerade till
ännu mer bloggande, men det tar vi
i några andra inlägg!