Vi delar på bördan

Jag och mannen börjar försiktigt återhämta oss från gårdagens nederlag. Men visst var det första jag tänkte när jag slog upp ögonen i morse, att graviditetstestet var negativt igår. Det gör ont. Men det är så värmande med alla rara kommentarer, mejl, sms och telefonsamtal. Det är många som längtar och väntar med oss.

Jag skrev tidigare om att min man tilldelats rollen som klippan under den här tiden som vi varit ofrivilligt barnlösa. Igår fick jag för första gången känna att jag, om än på skakiga ben, var klippan. Min sorg har kommit och gått i vågor medan min man är den som inte grubblar i förskott, utan för honom kom det där svarta hålet ordentligt igår. Förstår ni hur jag tänker? Att jag pytsar ut min sorg, medan min man sparat allt till slutet av processen. I all den akuta sorg som blev igår kände jag mig ändå ärad att för första gången få ta på mig rollen som den starka av oss i denna resa. Den som också är ledsen men tar kommandot, tröstar och säger "det kommer att bli bra". För mig är det en stor grej inte bara i processen, utan också i äktenskapet. Vi delar på bördan.

Ingen av oss orkade laga något käk igår, så vi bestämde oss för pasta och pulversås. Glad påsk, liksom! Det var ändå mysigt och vi lyxade till det med att äta i soffan och kolla film. Vi fastnade för Dumbo, som ingen av oss sett sedan barndomen, och ja. När vi precis börjat kolla så mindes jag introt med storken. Snacka om att vi kunde relatera till Dumbos ledsna mamma, som får vänta länge innan storken hittar till henne. Lite "too soon", kanske. Men vi bröt inte ihop!

Nu börjar vi försiktigt, försiktigt prata om och längta efter adoptionen. Vi har också hunnit fråga varandra "Vill du hellre göra en ny ivf?" och "Vill du hellre försöka med äggdonation?". Men vi är rörande överens om att det sistnämnda skulle kännas konstigt för oss och att vi fått vår beskärda del av det förstnämnda. Så snart jag orkar ska jag fyra av ett mejl till familjerättssekreteraren så att vi kan börja snacka medgivandeutredning.