Ro i själen och klippt gräsmatta - nu är vi redo

Det händer inte så mycket i adoptionssvängen just nu. Till och med känslorna står stilla, nästan. För mig är det med den ofrivilliga barnlösheten som mycket annat. Visst, det går inte en dag utan att det finns där i tankeverksamheten. Men jag orkar inte tänka på det för jämnan, då skulle jag gå under.

Lite nytt har väl hänt. Mitt läkarintyg är nu komplett. Vi har våra fyra referenter, som alla fått varsin blankett att fylla i. De ska svara på frågorna:

• Vad känner du till om sökandens erfarenhet av och kontakt med barn?
• Hur ser du på sökandens möjlighet att klara av de krav och påfrestningar som det kan innebära att vara förälder till ett adoptivbarn?
• Beskriv förhållandet mellan dem.
• Finns det någon ytterligare information som du tror kan vara betydelsefull i sammanhanget?

Kanske allra viktigast av allt inför torsdagens möte med socialen: Vår gräsmatta är klippt med nya racerklipparen. Och så är vi tankade med energi efter ett dygn i Borlänge i helgen. Går det att finna annat än ro i själen när omgivningen är denna? Visst, människan har byggt mycket fint. Men jag vet inget vackrare än när människan lämnat naturen ifred.

Apropå Borlänge, så bodde jag och min bästa vän där tillsammans för nio (helt sjukt!) år sedan. Jag tror det var förra året min vän ojade sig över att hon saknade den tiden så mycket och så slank det ur henne att "tänk om vi kunde flytta dit och bo ihop igen!". Jag blev nostalgisk men skrattade samtidigt. Att sova på en madrass, plinga på hos grannarna för att röka, dricka öl och spela plump ihop om kvällarna, för att sedan kliva upp och slita som vikarie på ett lågavlönat jobb … Det var alldeles underbart då och jag vill inte byta ut det mot något annat. Men det finns en tid för allt. Och min Borlängetid är definitivt förbi! Hennes också, kom hon för övrigt också fram till efter en stunds funderande.