Vikten av anknytning

Jag beställde två adoptionsböcker från Adlibris för ett par veckor sedan. Anknytning i adoptivfamiljens vardag som skrivits av Sara Larsson har jag snart avverkat. Den ser sååå tråkig ut, ungefär som kurslitteratur. Men den är lättläst! Man känner igen väldigt mycket, faktiskt nästan allt, från föräldrautbildningen. Men det är ju verkligen sådant som man inte kan få för mycket av.

När Tobias också läst denna kommer vi lämna vidare den till våra föräldrar och andra i vår närhet som är intresserade. Det är skrivet på ett bra sätt vad anknytning innebär och varför det är livsviktigt att vi får den att fungera mellan oss och vårt barn i starten.

Det är nog en av de tuffaste bitarna, att vi måste, ja, jag säger måste, vara ensamma med vår parvel i början och inte träffa andra på ett tag. Man vill väl inget annat än att vår parvel ska gosa sönder våra föräldrar och de parveln. Men så vill vi förstås göra allt vi kan för att få en trygg parvel, som förstår att det är vi som är föräldrarna, hemmabasen, och att vi ska vara just det resten av livet.

Boken berör kort den dystra statistiken. Den berättar om en svensk studie där man jämfört adopterade med sina syskon, som varit biologiska barn till föräldrarna. Jag citerar boken direkt här: "De adopterade hade 3,5 gånger högre risk att behöva psykiatrisk vård och  4 gånger högre risk att göra ett självmordsförsök som ledde till sjukhusvård. Risken för alkoholmissbruk som ledde till sjukhusvård var 3 gånger högre och risken för att ha blivit dömd för ett allvarligt brott var 5 gånger högre".

Det sorgliga är väl att man förstår att det riskerar att bli så här. Samtidigt har jag så svårt att greppa det. Föräldrar som adopterar är ju så till tänderna förberedda, ja, så förberedd man nu kan vara inför föräldraskapet, och pålästa på sådant här. Men är det ett sorgset frö som satt sig i huvudet för en människa man uppfostrar hjälper kanske inga böcker eller känselspröt i världen. Eller? Usch, man blir nog inte klok av att tänka för mycket på det.

Jag antar att även fast man själv antagligen inte kommer tänka så mycket på barnets bakgrund ju äldre barnet blir, så är det viktigt att vara lyhörd och inlyssnande. Inte gå runt och vara orolig jämt, men bara inte putta bort tankarna om de dyker upp. Bakgrunden försvinner ju inte. Jag kan bara gå tillbaka till att ha förlorat ett syskon som barn. Min bror finns med mig varje dag, 24 år senare.

Boken innehåller jättebra checklistor, uppradade tips på hur man kan jobba för att få till anknytningen i barnets olika åldrar.

Den här boken kommer vi nog läsa fler än en gång!