En vanlig tisdag kväll

Har samlat ihop flera av våra bilder i en mapp, lagt in, sållat bort och numrerat. Sedan har jag påbörjat bildtexter på engelska, även till bilder vi inte fotat ännu men som jag tänker är väldigt bra att ha. Två bildtexter kvar att skriva, tio bilder kvar att fota! (enligt min magkänsla) Så nu sitter jag och väntar ivrigt på att få visa det åtminstone halvfärdiga alstret för Tobias när han kommer hem från jobbet, haha.

Tänker något sånt här till bild nummer 16 (av 20): "Once a year, sometimes twice, we go to Linas hometown Gellivare for vacation far north in Sweden. In the winter there's a lot  of snow. In the summer, like in the picture, the sun never goes down. Many of Linas relatives live in Gellivare."

Men vi får se vad Tobias och adoptionsorganisationen säger. Organisationen vet ju absolut bäst vilka bilder och bildtexter som funkar och inte. De flesta bilder ska vara från vårt hem, både ute och inne. 

Åh, den ljuva mejlväntan ...

via GIPHY

Ungefär så här kommer jag att reagera när det äntligen dimper in ett mejl från Barnens Vänner som berättar att vi kan fortsätta adoptionsprocessen. Helt rimligt.

Nej, inget mejl ännu. Såg på Facebook att Barnens Vänner har besök av MIA, Myndigheten för internationell adoption i dag, så gissar att de nog har lite annat att tänka på.

Dansa min docka

I dag har vi köpt en docka, på mitt initiativ! Det är "Flickdockan Lin" (modellen heter så). Jag har spanat in den tidigare på Pias skattkammare i Norberg, där vi också köpte den ifrån. Det är en docka med typiskt asiatiskt utseende, jag kan inte förklara det bättre, och jag tänker att det kanske kommer bli en fin första docka att ge till vår son eller dotter. Nu såg jag i och för sig på nätet att den är "från tre år", så det kanske blir en fin födelsedagspresent om inte annat.

Jag har några dockor sparade från när jag var barn, men näst intill alla har ljust hår och blå ögon. Givetvis är det också dockor som jag vill ge till vårt barn. Men den här blir lite särskilt betydelsefull. Åtminstone för mig som förälder, vi får väl se vad vårt barn tycker.  

Jag vet inte vad dockor kostar nuförtiden, men den här var lite dyr tror jag även om den givetvis är värd det. Vi betalade 320 kronor, men jag såg den på nätet för 426 kronor (exklusive frakt). Kul ändå när den lilla leksaksbutiken kan konkurrera med det stora nätet. 

Jag vill minnas att när släktingar gav mig dockor i present eller julklapp var de nästan alltid blonda och blåögda. Och fick jag välja en docka som barn, så valde jag nästan uteslutande just blonda och blåögda. Det tror jag berodde på främst två saker. 1. De allra flesta dockor i leksaksaffären hade just det utseendet, också Barbiedockorna. 2. Jag kunde lättare identifiera mig med dockor som hade samma hår- och ögonfärg som jag.

Hoppas ändå att till exempel den här dockan återfinns i många barnrum. Vilken hudfärg, hårfärg eller ögonfärg barnet än har.

"Flickdockan Lin", som modellen heter, är 38 centimeter hög.
Man kan böja ben och armar på den. 

Dockan har en näpen frisyr och söta små hudveck.

Just nu - som kvällstidningarna skulle säga

I detta nu hämtar mannen sitt påskrivna läkarintyg från sin nya vårdcentral för att på stubben mejla över det pappret till Barnens Vänner. Iiih! Jag är helt till mig och har svårt att tänka på något annat under lunchrasten.

Ett så stort steg i vår adoptionsprocess!

När detta är inskickat, ska Barnens Vänner äntligen fatta ett förmedlingsbeslut inom relativt kort (kan ta upp till två veckor). Sedan är vi köande till St Lucy.

Oj, oj. Hade jag inte redan satt mig ner, hade jag varit tvungen att göra just det. Ett till sånt där "Vi ska bli föräldrar!!"-ögonblick mitt i vardagen på jobbet.

Språkutvecklingen hos adoptivbarn

På föräldrautbildningen blev det en del intressant snack om språkutveckling. Saken är ju den att när vi fått barn vare sig han eller hon är sex månader eller tjugofyra så kommer vårt barn ha mycket att jobba ikapp språkmässigt. Det är givetvis vårt ansvar att fylla de luckorna.

Vi har inte kommunicerat med vårt barn när hen låg i magen, inte heller när hen var spädbarn. Hade vi fått ett biologiskt barn, så hade vi ju pratat med hen från innan dag ett och sedan fortsatt. "Nu byter jag din smutsiga blöja. Sen ska vi klä på dig och gå till affären. Har du sett att solen skiner ute?" osv. Därför är det viktigt att komma ihåg att verkligen prata med sitt adopterade barn också, hela tiden berätta vad man gör och vad som händer.

De missade luckorna kan bli tydliga först efter några år ibland. Alltså ett (internationellt) adopterat barn kan dölja ganska väl att det egentligen inte förstår innebörden i en meningsuppbyggnad, hen härmar bara. Barnet kan alltså råka hoppa över några steg i utvecklingen. Det kan bli ett problem när grunden inte är stabil, då blir det svårt att bygga klossar ovanför utan att tornet sedan rasar, om ni hänger med. Det är hur som helst viktigt att förvissa sig om att ens barn förstår vad man faktiskt säger.

Men med två journalister i hemmet kan väl inte detta gå annat än bra? Eller … Kanske tar vi det överstyr i stället, hehe.

Förresten: Den bok jag köpte igår var "Hej sa Petronella". Tycker det är lite roligt att ramsans författare Lennart Hellsing, also known as Krakel Spektakels pappa, har sina rötter i Fagersta. Ramsor känns ju för övrigt som ett väldigt roligt och pedagogiskt sätt att lära sig ord och melodi på.

Vi kikade igår på några Max-böcker. Jag tycker de är jättesöta. Men det kändes som lite tokiga meningsuppbyggnader, vi vill inte göra vårt barn en björntjänst. "Max leker bollen. Kissen snäll, kissen vill leka bollen." Fast det kanske är så man ska lära barn att prata? Nåväl, vi får väl göra lite efterforskningar på det där, är ju inte som att vi inte har tid innan föräldraskapet ...

En tung dag, en lätt dag

Läkarappret kom ju inte med posten igår, så mannen ringde sin gamla vårdcentral. Han fick lov att hämta det. Så begav han sig mot nya vårdcentralen, där läkaren var ledig. Förhoppningsvis jobbar läkaren på måndag, så mannen kan hämta ett stycke påskrivet papper då.

Först blev jag förbannad när det visade sig att gamla vårdcentralen inte gjort det de skulle, skicka iväg pappret i tisdags förmiddag. Det är som att en del ständigt bevisar att man skulle gjort jobbet bättre själv. Man vill känna tilltro, men blir bara uppgiven. När arbetsdagen slutat och tankarna pockade på blev jag bara knäckt. Knappt så jag förstår hur jag egentligen tog mig hem. Väl hemma var jag helt nere i mörkret. Ville bara krypa ur skinnet, vara var som helst annanstans än i nuet.

Vi skulle egentligen ha gått på bio, Glada hälsningar från Missångerträsk, men jag fick inte riktigt tårarna att sluta rinna och jag kände inte för att vara inträngd i en biosalong. Filmen, som fått väldigt blandade recensioner, är förvisso en komedi men handlar om ofrivillig barnlöshet. Inte världsbäst timing att se den just igår alltså. Det blev i stället falafel nere på torget och sedan lugn kväll hemma framför teven.

I dag var en desto roligare dag. Vi skulle egentligen haft främmande, men stackars pojken blev sjuk så vi fick hitta på lite annat. Eftersom de förhoppningsvis kommer hit nästa helg i stället, så har vi passat på att göra nu det vi skulle göra nästa helg: Vi har köpt på oss lite, lite grejer till barnrummet! Hur stort? Åh, det börjar bli så konkret och fysiskt på något sätt nu även om vi har en lång bit kvar. Vi har beställt en växasäng! Den kommer förhoppningsvis inom en vecka. Och man kan ju inte ha en säng utan ett påslakanset, så det har vi också inhandlat. Det blev ett urgulligt pandamönster. Vi ville köpa fler grejer i möbel- och inredningsväg, men hejdade oss. Bättre att tänka efter vad vi faktiskt vill ha. I bokaffären hittade vi varsin bok till vårt blivande barn. Tobias köpte en pekbok med Bamse och jag en bok med en sång.

Sen har vi låtit vår inneboende Johan ta en bild på oss framför huset i dag! Också overkligt. Vi tyckte det var bra att passa på när höstvädret är så vackert, så får vi se om bilden funkar sen. Jag har också frågat grannflickan om hon vill vara med på någon av bilderna till Taiwan och visa hur nära det är till skolan för henne, och så småningom vårt blivande barn. Det vill hon. Så i morgon ska vi nog fotas ihop på vår gård så att skolan syns i bakgrunden.

Väntan

I dag är mammahjärtat tungt att bära. På jobbet går hjärnan på högvarv. Hemma är det tyst, för tyst och lugnt, för lugnt. Att mammahjärtat är tomt gör sig påmint för tydligt i dag. Jag kan inte helt sätta fingret på varför. Men kanske lite.

Nu har det gått en och två dagar sedan läkarbesöket och vi väntar på det där pappret från en vårdcentral. Det finns inget fast datum som säger "då är det klart" utan vi får bara snällt vänta. Så jag antar att de hjärnspökena har något med detta att göra. Det är inte första gången jag blir nere efter att ordnat intensivt med något, nuförtiden adoption och tidigare ivf, och sedan bara vara stilla. Vänta. Det är så tungt, men nu är i alla fall den här dagen nästan slut och i natt ska jag samla energi till nästa. Det kommer att bli bra.

Så ser väntetiderna ut

I dag uppdaterade Barnens Vänner sin Facebooksida och berättade hur de senaste väntetiderna sett ut. Det handlar alltså om väntan på att få ett barnbesked. Alltså beskedet "Det finns ett barn till er". Sedan följer ju väntan på att få resa till landet, vilket också varierar men som jag tolkat brukar vara mellan sex och åtta månader när det handlar om Taiwan.

När det kommer till barnbesked finns några yttre faktorer som kan påverka väntetiden. Det är öppenhet vad gäller ålder och särskilda behov men också familjens förutsättningar.

Så här uppger Barnens Vänner att väntetiderna sett ut för de familjer som väntat barnbesked från St Lucy i Taiwan: 4, 8, 11, 12 och 24 månader. Som synes kan det variera kraftigt.

Min och Tobias väntetid gällande barnbesked börjar först när vi fått ett formellt förmedlingsbeslut, vilket sker så snart vi skickat in alla papper och Barnens Vänner kikat på dem. Det är alltså förklaringen till min lilla frustration över att vi nu spiller tid på att vänta på Tobias läkarpapper. Men i det långa loppet handlar det förhoppningsvis(!) bara om en vecka extra eller så.

Jag fördriver nu tid med att leta någon barnsäng inför att vi ska skicka fotografier i nästa steg. Vi funderar på att ställa barnsängen i sovrummet, för så har vi tänkt ha det i början, men att ändå se till att fota lekrum och sovplats i ett svep. Det blir lättast att hålla den röda tråden i huvudet då.

Ååh, nu blev jag sugen på att hämta en massa leksaker från förrådet. Men vi ska ge oss till tåls en vecka i alla fall innan vi "låtsasinreder" något. Blir det så att vi köper en barnsäng för detta tillfälle, så ställer vi in den i förrådet tills vidare. Visar det sig sedan att sängen inte alls passar för ett barn i vårt barns ålder, så är det väl bara att sälja vidare sängen.

Känsloloopen

Här är mitt humör efter läkarbesöket och sedan har den loopen fortsatt ungefär resten av dagen och kvällen. Runt, runt.

Hurraaaa!! Jag kunde skicka in läkarpappren direkt till organisaitonen eftersom ingen ny undersökning behövdes nu. I princip färdiga! Ett sånt flyt! Det här var SÅ oväntat!

Hmpf. Mannens papper på den andra vårdcentralen måste skickas till honom, så han kan skicka de till nya läkaren så denna kan skicka pappren tillbaka till mannen så han kan skicka de vidare till organisationen. Snubblar på målsnöret.

Hurraaaa!! Allt gick jättebra!!

Åååh, just ja. Mannens papper.

Hurr...

Hmpf.

Till slut: Axelrycket, ingen direkt överraskning att vi skulle snubbla på målsnöret nu.

En sorts förälskelse

Mitt kusinbarn är världen för mig. Men det är sällan som vi ses. Jag har varit upp två vändor sedan hon föddes i början av april, vilket känns som alldeles för lite. För jag missar ju så otroligt mycket! Det är tur att hennes mamma, och hennes moster, är bra på att uppdatera mig.

I dag saknade jag henne extra mycket när jag fick ett mms på hennes uttryck när hon för första gången smakar torsk och potatis. Så små men viktiga steg i hennes liv. I mitt undermedvetna tänker jag på hennes kusin (jaja, tremänning om man så vill) som ännu inte anslutit sig till oss. Är de lika gamla? Kommer de trivas i varandras sällskap? Hur ofta kommer vi vara tillsammans? Att bo mer än hundra mil ifrån varandra är inte lätt.

Jag försöker tänka att det viktiga inte är hur ofta vi ses, utan att vi mår bra av varandras sällskap när vi väl träffas. Men när jag och Tobias nådde kommungränsen på väg nedåt igen efter intensiva dagar i Gällivare i somras trillade tårar nerför min kind. Jag tänkte på hur stor mitt kusinbarn skulle vara nästa gång som jag träffar henne. Jag vet inte riktigt när det blir, men jag förstod att det inte kan dröja för länge. I världen med henne hinner ju så otroligt mycket hända på en månad. Det händer givetvis att jag tänker samma sak om vårt barn. Att vi är så långt ifrån varandra. Att så mycket hinner hända. Men jag försöker att hålla ett avstånd från tankarna när jag kan, om de får mig att må dåligt. Det är ju så tungt och ångestladdat ibland. Att inte veta. Att inte vara tillsammans.

Tänk att man aldrig slutar förvånas över hur mycket kärlek som kan rymmas inom en. Mitt hjärta svämmade över av kärlek första gången jag såg mitt kusinbarn på riktigt. Plötsligt fanns denna fantastiska människa inte bara i sina föräldrars liv utan också i mitt liv utan att hon själv kunde ana vad hon betyder för en annan. Hon låg och vilade så sött i sina föräldrars säng. Jag var inte beredd på att jag skulle bli så förälskad, på något sätt, när våra ögon snart möttes.

Tänk, tänk, tänk när vi får träffa vårt barn. Första gången kan bli hur underbar, kaotisk, skrämmande och omtumlande som helst. Man har inte en (jävla) aning! Men som jag längtar.

Förresten, angående förra inlägget: Visst hade Misshultgren rätt i att tecknet betyder kärlek!

Det skrivna ordet

Här är lite pyssel … Någon som vågar sig på en gissning, eller kanske rentav vet, vad detta tecken betyder? Jag har bett en expert, en gammal jobbarkompis som pluggat mandarin och är gift med en kvinna från Taiwan, att översätta ett särskilt ord till ett kinesiskt tecken. Sedan har jag kalkerat det från datorn och fyllt i. Hoppas det blev rätt, så jag inte böjt ett streck fel och nu visar värsta obsceniteten.

Rena rama terapin, tycker jag nog allt att även detta pyssel är. Ska kanske be om fler tecken. Så fint det är att se och så härligt för handen att följa mönstret, på något sätt.

Min bekanta, som bott i Taiwan tillsammans med sin fru, berättade att i området Tainan (där St Lucy ligger) pratar de flesta taiwanesiska. Annars är ju mandarin väldigt vanligt i Taiwan. Däremot har inte taiwanesiskan något skriftsystem utan då är det traditionell kinesiska som gäller, inte förenklad.

Jag kan inte låta bli att kolla runt på internet och ser att ett eget skriftspråk verkar finnas till viss del men inte vara så etablerat och att det finns politiska motsättningar som gör att den utvecklingen hämmas. Jag, som ju alltid älskat språk och att skriva och dessutom jobbar som journalist, har svårt att få in att det kan finnas språk som pratas men inte skrivs. Hur är det möjligt 2015? Men det är klart att det är.

Så kul att lära sig lite nya grejer!

Att pyssla skiten ur ett A4

I dag har jag handlat pysselgrejer. Lite har jag handlat inte minst inför nästa helg, när vi får fint Örebrofrämmande. Det blev ritpapper, kritor, målarfärg och penslar.

Men jag har också handlat lite smått till det kommande fotoalbumet. Eller, fotoalbum är att ta i. Det vi kommer få göra, så småningom, är att klistra cirka 20 noga utvalda fotografier på A4-papper som vi kan binda ihop med något fint snöre om vi vill. Det är också okej att sätta klistermärken på pappren.

Jag, som älskar sådant här, kommer gå all in inom de ramar som finns. Jag drar en "Vänner"-parallell här och tänker lite på när det vankas fest och Monica låter Phoebe ansvara för de futtiga uppgifterna muggar och is. Hon får hela festen att kretsa runt is och muggar. Så jäkla skön!

Det må vara något så fyrkantigt och oglamouröst som A4-papper vi har att jobba med, men tjusigt värre ska det minsann bli.

"Phoebe in charge of cups and ice". 

Nu har vi förresten skickat in vår uppdaterade medgivandeutredning (utan felstavningar) och pappren från polisen. Det innebär att bara läkarpappren kvarstår efter att vi blivit undersökta på tisdag. Sweeet! Men jag förväntar mig längsta veckan i mannaminne när undersökningen är gjord och pappren ska skickas hem.

Två små glädjeskutt

Vi hoppade nästan jämfota (nåja) av glädje tidigare i dag när vi fick mejlsvar från Barnens Vänner att det är viktigare med hemtrevliga, varma, bilder än att man har "finkläder" och skor inomhus etc. De sa också, något som när jag tänker efter vet att jag hört tidigare, att det inte ska vara för tillrättalagt på bilderna. Det riskerar att sända ut signaler att hemmet inte är barnvänligt. Vi fick en jättebra checklista som vi ska titta igenom lite noggrannare. Spännande!

Nu är vi riktigt taggade, förstås.

Jämfotaglädje nummer två: I dag kom våra polispapper!

Nu är det verkligen bara läkarbesök och läkarpapper kvar i "steg ett" (bilderna hör ju egentligen till nästa steg, så mer om dem så småningom).

Tidsfördriv och en framtidsdröm om saft

I går började jag göra i ordning en hylla som vi har i köket. Ni har säkert också en sådan hylla där man stoppar allt man inte riktigt vet var man ska lägga det. Jag rensade i alla fall bord allt från Icas adventserbjudande förra året och lika gamla (betalda) räkningar till ivf-papper, kokböcker och teförpackningar.

Det började egentligen med att jag inte vill ha en hylla full med papper precis vid köksbordet när vi ska skicka foton till adoptionsorganisationen och så fortsatte jag fundera på vad man vill ha i hyllan i stället. Voila, våra rara serviser och köksgeråd kändes bra. Trist att det som är så fint ska stå i skåp där det inte syns.

I dag har jag upplevt en sådan där riktigt rastlös dag efter jobbet, ensam hemma och lite så där tung i huvudet. Jag har inte haft en sådan där toppdag på jobbet riktigt. Det smittar av sig på adoptionstankarna som lätt pockar på uppmärksamhet, att vi står stilla. Det göder en inre stress i mig och kan verkligen gå från 0 till 100 på bara några korta ögonblick. Då är det perfekt med sådana här tidsfördriv kan jag känna för att inte bli så himla negativ i sina tankegångar.

Saftglasen som syns längst ner, förresten, är ett arv från mormor. Min mamma har glädjefyllda minnen från när hon var barn med just den saftservisen, kannan står på hyllan ovanför, och jag tänker att de här glasen ska hon dricka saft ur tillsammans med sitt barnbarn när hon hälsar på här. En målbild, om man så vill.                                                                                                          

Vi har det för jävla bra ändå, vi två

Ute öser regnet ner och det är så där grått det bara kan vara på hösten. Jag sneglar in mot den blivande barnkammaren, drömmer om framtiden.

Jag och Tobias har kunnat bocka av väldigt mycket på "Att göra-listan". Därför har vi nu börjat snegla på kommande steg. Vi har fått rådet att börja fotografera mycket, då det så småningom ska skickas bilder. I och med att mamma, Tobias föräldrar och Tobias bror bor en bit bort har vi börjat planera för att träffas om några veckor. Det ska som vanligt bli mysigt att ses, men det lite ovanliga denna gång är att vi alla ska vara uppklädda och ha dukat fram finporslinet för att visa en mysig familjemiddag.

För utomstående tror jag att reaktionen lätt kan bli "Men guuud så jobbigt. Att ni ska behöva gå igenom så mycket, när en del bara blir med barn". För oss tror jag det här känns som en av de absolut roligare delarna. Äntligen något annat än papper, även om de också är bra, att fokusera på. Sedan blir det ju en del där våra anhöriga får känna sig delaktiga. Dessutom bilder till familjealbumet över huvud taget. Vi har redan börjat planera vad vi vill äta (Vad gör sig snyggt på bild? Vi planerade samma middag i våra huvuden båda två! Haha) och spåna på vad vi ska ha på oss.

Annars är vi väldigt bra på att ha med oss kameran när vi hälsar på släkten, så det finns många bilder att skicka. Vi har dragit några till en mapp på datorn och får väl sålla där sedan. Men det är väl några bilder som känns extra viktiga, som denna där vi vill spegla familjeliv i köket och vilka några av våra allra närmsta är.

Sedan tror jag i alla fall att vi förväntas visa barnkammaren. Inte inreda den helt då, utan mer kunna låna en säng och leksaker för att visa hur vi tänkt oss den. Det är nog ganska få som inreder den och sedan har den tom i flera, flera månader. Det låter ju som rena tortyren att göra så när bilderna också är avsedda för vuxna att se en tanke, inte för barnet att se sitt blivande rum. Kanske inte heller helt uppskattat av vår inneboende som huserar där just nu, hehe.

I övrigt, är jag ganska säker på, ska vi visa bild på oss framför huset och bilen, omgivningarna, samt någon varsin bild som illustrerar vad vi jobbar med och gärna någon semesterbild. Om jag inte missminner mig är det cirka 25 bilder som så småningom skickas till organisationen.

Här är en av mina favoritbilder på oss, från förra vintern när vi var på Madeira. En av de absolut bästa veckorna det året. Jag sa åt Tobias att om han inte redan friat för flera år sedan, och vi redan gift oss. Så hade jag friat där och då. En helt fantastisk vecka, där jag för första gången på länge kunde koppla bort barnlösheten.

När jag tänker efter, så är det nog från och med den veckan som jag blivit bättre på att hitta flera, flera stunder när jag verkligen kan tänka "Vi har det för jävla bra ändå, vi två". Jag hade tänkt skriva ett långt, analyserande, inlägg om att vi nu varit tillsammans i sju år och således försökt bilda familj över halva tiden som vi varit tillsammans. Men jag nöjer mig, tills vidare, med att konstatera lite kort att det är så. Och upprepa: Vi har det för jävla bra ändå, vi två.

Förlåt att jag stirrar så.

Det började för några månader sedan. Jag har fått ovanan att fånle och stirra mot föräldrar med barn som jag tror är adopterade. Hela jag vill bara gå fram och öppna mig som en bok. Bara "Hejjagheterlinaochjagochminmanskaocksåadopteraellerhoppasvivitrorattvårtbarnfinnsnånstansiasienvarifrånharniadopterathurkändesdetvadharviattväntaåhjaglängtarsåmycketniserutsomensuperrarfamiljåhjagvillocksåhadetsåsajagattjaglängtarsupermegamycket". Phuuuu.

Men det finns en ganska lugn del av mig också, och den kanske skulle säga nåt sånt här:

Hej,
Förlåt att jag stirrar så,
att jag inte kan sluta le.
Men jag tycker att er familj ser så vacker ut.
Och jag kan se oss i er, även om vi inte riktigt är där.
Men att se er tillsammans ger mig hopp, skänker mig mod och värme inför det som komma skall.
När jag ser er, säger hela min kropp och mitt sinne att det kommer gå vägen.
Det skänker mig lugn.
Vi kommer också att landa där i föräldraskapet, familjebanden och framför allt vardagen.

Förlåt att jag stirrar så.
Det är bara min längtan som svämmar över då och då.

pigg i knopp men trött i kropp

Jag är sjuk. Jag hatar verkligen att vara sjuk, särskilt när det är en sådan här dunderförkylning som gör att man är trött i kroppen men pigg i knoppen. Man ligger hemma och får ingenting vettigt gjort trots att hjärnan går på högvarv. Sjukt onödigt och egentligen dumt eftersom man inte riktigt vilar på riktigt då. Jaja, inte mycket att hänga läpp över. Bara försöka att sova mycket och hoppas på en piggare dag i morgon, en annan är ju överdrivet lyckligt lottad som har goda chanser till det.

Nu är det bara en vecka och en dag kvar tills det är dags för läkarundersökningen. En vecka och en ynka dag ...

Loppisterapi

I dag har vi stått på loppis och sålt av lite grejer. Grundtanken med det var väl att det skulle ha ett slags terapeutiskt syfte, alltså ha något att göra och styra upp, och samtidigt vara ett sätt att samla in pengar till de kostnader som blir genom adoptionen. Första delen blev som tänkt, men vi valde att hellre hålla väldigt låga priser för att bli av med så mycket grejer som möjligt. Det blev vi också!

Bara några hundralappar rikare, men nu har vi lite bättre plats hemma och det är ju värt en del. Både mamma, som hjälpte till, och Tobias blev fort uttråkade. Jag tycker det är rätt avkopplande att sitta vid sitt bord med lite korsord och en kopp kaffe, kan göra det lika gärna som att sitta hemma trots att det blev lite snigelfart i slutet. Så jag kommer nog "loppa" fler gånger, om man hittar något mer att sälja undan då.

Nu har vi ju kommit in i en väldigt långsam tid i adoptionsprocessen. Vi står och stampar. Igår har vi båda betalat avgiften för utdrag ur belastningsregistret som därmed ska dimpa ner i brevlådan snart och nu är det bara att vänta, närmast på våra läkartider om en och en halv vecka. Sedan på att de pappren, de sista för denna omgång, ska bli klara att skicka.

Nu nosar vi på ett delmål

I dag trillade både personbevis (på engelska) och arbetsgivarintyg (på engelska) in för oss båda två. Lilla julafton. Jag vill scanna in allt nu, helst igår, för att kunna mejla i väg det till Barnens Vänner. Men får vänta tills i morgon. 

Jag blev ändå lite till mig när jag kom på att jag ju åtminstone kan uppdatera ekonomiblanketten med rätt information, det är viktigt att det är samma siffror på den som på arbetsgivarintyget när det kommer till inkomsten. Jag pusslade med siffrorna så att det står samma summa på inkomster och utgifter. Jag kikade också på internetbanken och kunde fylla i en högre summa på sparkontot än senast. Så nu är i alla fall det gjort. Weei … Men vi hinner ju få ytterligare en varsin månadslön (samt minska lån på bil och hus lite) innan ansökan kan skickas, så det är väl bra att uppdatera den in i det sista. 

Vi borde också kolla upp exakt hur mycket vi har kvar på våra CSN-lån. Tycker det är lite bökigt att ta reda på när man som jag bara glömmer bort lösen till sitt bank-id hela tiden.

Vad är nu kvar?

• Tobias är missnöjd med sin nuvarande vårdcentral och ska därför byta i morgon och samtidigt försöka få en tid till läkarundersökningen.
• Jag har läkartid om knappt två veckor.
• Varsin begäran om utdrag ur belastningsregistret är inskickad till polisen och vi hoppas på svar inom ett par veckor. 

När dessa ynka punkter är klara är vi ett stort och viktigt kliv närmare föräldraskapet … Då kan nämligen Barnens Vänner göra ett formellt förmedlingsbeslut för oss. Det känns verkligen som att vi är och nosar på ett viktigt delmål nu. 

Viktiga bitar i livet

Jag och svärmor pratade om harmoni igår och jag tror att det är just det som jag hittat. Det är nog att jag uppnått en balans i flera saker som spelar in.

Först och främst i adoptionsprocessen. Vi är i ett spännande skede, där vi gjort det oförglömliga valet, vilket land, och kan påverka tiden på något sätt. Sedan igår har alla blanketter vi behöver nu efterfrågats, översättningen av medgivandeutredningen visade det sig att vi ordnar med i ett senare skede. Mannen och hans vårdcentral verkar oturligt nog ha ringt om varandra, så han har inte fått någon tid ännu. Men jag bryter inte ihop för det. Allt har sin tid.

Jag törs knappt skriva det, men jobbet rullar på oförskämt bra. Veckorna går jättefort och ändå blir mycket gjort. Vi på redaktionen har fått mycket uppmuntran och komplimanger för vårt jobb den senaste tiden av andra, både internt och externt. Vi är också bra på att peppa varandra, vad vi tycker funkar och inte. Just nu är vi, liksom många andra nyhetsredaktioner, engagerade och berättar mycket om flyktingkrisen samt hur den påverkar människor på våra orter.

För första gången på evigheter är jag igång med träningen. Träningsvärken har varit brutal, men jag har besökt gymmet både lördag, söndag och tisdag. Igår var det inte direkt ett träningspass, utan yinyoga som snarare handlar om avslappning och mental träning. Men så stärkt man känner sig efteråt!

Jag har tänkt på det, att för mig hänger de här bitarna verkligen ihop. När en bit funkar, finns möjlighet att lägga nästa och sedan nästa och när bitarna väl sitter ihop … Åh, det är en sådan harmoni att finna den balansen. Det är som att bara jag får dessa tre bitar att funka, så faller resten på plats. Sedan kan det förstås gå åt andra hållet, om man inte riktigt får till en av de där bitarna så är det svårt att få resten att funka. Men nu tänker jag njuta av det här, här och nu.

Ibland är jag så opepp på höst och mörker.
Nu är jag glad att äntligen ta fram varma täcken och tända ljus.

.

Ett steg i taget

Nu skickar vi in det kontrakt vi har med Barnens Vänner, inte så märkvärdigt utan ett papper där det står vad vi ger oss in i ungefär. Jag tror att det är det enda originalet vi skickar in nu (har ett likadant underskrivet papper hemma). En rätt viktig detalj, att vi bara ska skicka kopior och spara originalen till den riktiga ansökan som sammanställs sedan. Det glömde jag nämna i förra inlägget.

Jag vet inte om vi skulle kunna skicka bådas begäran till Rikspolisstyrelsen i samma kuvert, men nu gör vi inte så. Mitt åker i väg i dag, mannen ska kopiera sitt pass och sen skicka sin begäran.

Närmsta stegen? När mannen ville boka läkartid (vi har olika vårdcentraler) visste de inte riktigt hur de skulle  agera - så han måste väl ligga på där. Vi ska hitta en bra och (relativt) snabb översättare också.

Några små steg i taget.

Den lilla ansökan

Vi bestämde oss i torsdags för att öppna "den heliga pärmen". En ansökan till St Lucy har således påbörjats. Vi blev väldigt lättade när vi insåg hur pedagogiskt uppbyggd Barnens Vänners pärm är. Jag förstår att det kommer bli komplicerat framöver. Men att "ansöka om att ansöka om att få adoptera" har hittills inte inneburit några konstigheter alls. Det står så otroligt tydligt i pärmen hur vi ska gå tillväga, vilka papper som ska in, det står punkt för punkt och sedan beskrivet hur, och så finns en checklista samt ännu bättre: blanketter som behövs. Flera av blanketterna som behövs har vi också fått på mejl.

Vi är i processen som kallas "inför förmedlingsbeslut". När vi sammanställt denna ansökan, som ska innehålla:

• Själva ansökan, med uppgifter om vilka vi är och var vi bor (fixat!)
• En blankett som berättar vilka särskilda behov vi är öppna för (fixat!)
• Adoptionsbeslutet på engelska (fixat!)
• Medgivandeutredningen (inklusive referenser). Jag tror att vi behöver anlita en auktoriserad översättare som översätter denna till engelska
• Personbevis (försökt komma i kontakt med Skatteverket då jag inte har det smidiga bank-id:t)
• Utdrag ur belastningsregistret på fem språk. Det gick inte att ordna på den lokala polisstationen utan blanketten måste skickas till Kiruna (ifyllt men skickas i helgen)
• Arbetsgivarintyg på engelska (fixat!)
• En grundligare läkarundersökning än vid medgivandeutredningen (bokat)
• Kanske det enklaste för två fotonördar: Ett nytaget kort på oss själva (fixat!)

… så skickar vi in det till Barnens vänner och sedan är det bara att vänta på nästa steg. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att den andra mer omfattande ansökan inte görs förrän vi föreslås bli föräldrar till ett barn. 

Så här står det om väntetiden på BV:s hemsida:

"Väntetid varierar mellan cirka 12 och 36 månader. Då den biologiska modern väljer familj påverkas väntetiderna av hennes önskemål liksom uppgifter i väntande familjers ansökningar gör det, t ex önskeålder och öppenhet för i förväg särskilda behov. Utöver detta presenteras familjerna i turordning."

Att äntligen känna sig så säker

I våras trodde en stor bit av mig att det landet där vi hade snabbast chans att bli föräldrar, det skulle vi välja att köa till. En bit av mig kunde inte begripa hur man kan välja ett land med lång väntan, om man inte måste, för att det ju finns flera andra länder. Vad spelar landet för roll?

Vi har börjat med vårt papperssamlande, en ansökan om att få ansöka om att få adoptera (pust). Och nu vet jag vad det spelar för roll. Logiken säger att Sydkorea går det fortast att adoptera ifrån. Med lite tur, behövs inte mycket av den varan, skulle vi kunna vara föräldrar nästa år om vi började med en ansökan dit i dag. Men logik hjälper inte, när känslorna drar oss till Taiwan och till St Lucy via Barnens Vänner.

Hur lång tid det kommer ta vet vi inte. Men väntan till barnbesked kan vara runt ett år, väntan på resebesked ytterligare åtta månader. Tiden är oviktig i sammanhanget. Mammahjärtat säger att det nog är i Taiwan som vårt barn finns, väntar på oss. Jag kan inte svära på det, men hela kroppen och sinnet säger det.

Att äntligen känna sig så säker. För mig är det närmast en religiös upplevelse, så nära en icke troende nu kan komma. Precis som vid ivf:en vet jag att oväntade hinder kan uppstå, men precis som vid ivf:en vet jag också att vi måste våga hoppas och våga längta för att må bra i vår väntan.

Jag får återkomma med uppdatering om papperssamlandet när jag samlat mig själv lite bättre. Är det nu det händer? Är det nu, i den här lilla vardagen, som magin börjar?

Vikten av magkänsla

Nu är det lite som att jag ibland hamnar i situationer där jag funderar på om jag behöver bromsa mig själv i bloggen. Att man kanske inte behöver berätta allt i processen i realtid. Samtidigt är det ett så bra sätt att samla sina tankar, få ner dem på pränt.

Än så länge känns det ändå bra att hålla bloggen uppdaterad, att inte hålla på saker så mycket. Men jag gissar att det senare kommer dyka upp tillfällen när viljan att bromsa övervinner viljan att berätta. Så är det med det. 

I dag fick vi i alla fall mejl från Barnens Vänner som kikat på vår medgivandeutredning och tyckte den var både välskriven och bra balanserad. Precis som vi uttryckt till dem, så trodde de också att vi skulle kunna vara lämpade för St Lucy i Taiwan. Handläggaren nämnde också Cathwel (också Taiwan) i mejlet, vilket gjorde mig lite osäker då vi båda måste vara 30 år fyllda för att få ansöka om att få adoptera via dem. Jag frågade därför Barnens Vänner om de trodde att det skulle dröja så länge (nio månader) innan det kunde vara aktuellt för oss att få skicka en ansökan, om det var därför de nämnde Cathwel som ett alternativ. Så var det inte, handläggaren hade nog bara inte tänkt på att jag var för ung. Så de föreslog i stället enbart St Lucy och att ett första steg för oss, om vi vill ansöka om att få skicka dit en ansökan, är att be familjerättssekreteraren att skriva ut blanketten "Adoption 12" på engelska också. 

Vi får se var denna resa tar oss. Min magkänsla skriker verkligen Taiwan. Det går knappt att beskriva hur det känns inombords. Det låter löjligt att prata om en inre kraft eller värme, men det är nästan så. Man kan tidigt ha en aning om att något känns rätt och sen växer sig känslan, den inre kraften och värmen, allt starkare ju närmare målet, beslutet, man kommer. Ungefär så känns det för mig just nu. 

Tobias kanske inte har gjort lika noggranna analyser, haha, men tycker också att det lutar åt Taiwan. Det är väl kanske så vid en adoption. Att först finns det alla nålsögon att passa igenom, men sedan när det väl är dags att hitta sitt land så går det inte att tänka i köer, tider eller paragrafer lika mycket. Det gäller att följa magkänslan. I alla fall för mig är det en otroligt viktig faktor. Det är när jag låter den styra, nåja, i princip alltid, som jag mår bra och känner mig trygg med de beslut jag fattar.

Sen kan magkänslan givetvis ändras, vi får se vad den säger de närmsta dagarna.