Lästips

Alldeles för få män hörs prata om ofrivillig barnlöshet och sådant som hör ämnet till. Men i nästa nummer av magasinet Mama berättar Fredde Granberg (Ragge i Ronny och Ragge) om sorgen när han förlorade dottern, som de förlorade väldigt sent i graviditeten. Expressen skriver om det. Nu är Fredde Granberg pappa till tvillingar. Enligt Expressen kommer numret av Mama ut på torsdag. Kanske man skulle köpa sig ett ex? Jag säger kanske, för jag har fortfarande svårt att säga till mig själv att jag får köpa sådana tidningar.

Det är ett sådant där utanförskap som hängt med, att "jag kan inte köpa det magasinet, jag är inte gravid eller mamma". Men för tre veckor sedan köpte jag ett ex av Family living! Jag kände mig småmallig, modig, efteråt. Glossigt att bläddra i. Men innehållet var väl så där. Lite inspirerande inredning, men många absurda priser och så blir det ju lätt ytligt när det kommer till inredning så det var väl inte helt ett magasin i min smak. Inte detta nummer i alla fall.

Tankar som dyker upp

Första veckan i kön avklarad. Det har varit en bra vecka som gått riktigt fort. Helgen har varit väldigt rolig. Det blev klackarna i taket igår när min kollega fyllde 30 så söndagen har varit desto stillsammare.

Några praktiska funderingar har börjat dyka upp under denna första kövecka. Så jag ska försöka se om det dyker upp fler frågor och sedan kontakta Barnens Vänner.

1. Hur ser vår kösituation ut - hur många par finns framför oss hos organisationen i Sverige i den "vanliga" kön.

2. Finns någon chans att de ringer om barnbesked på helgdagar i Sverige - eller  är det vardagar som gäller.

Inside info i gissningsleken

Evelina påpekade att det kan vara intressant att veta två saker inför svar i gissningsleken som jag skrev om i förra inlägget. Kul att det kommit in några gissningar på barnbesked, ålder och kön förresten!

 Det här kan som sagt vara intressant att veta:
1. Vi är öppna för att bli föräldrar till ett barn mellan 0 och 3 år.
2. Vi är ganska öppna inför olika särskilda behov.

Så, nu vet ni lite mer. Gissa på!

En gissningslek!

Jag vet inte om detta är totalt opassande i adoptionssvängen. Men jag tänkte ändå slänga in en gissningslek eftersom jag tycker sådant är så festligt. Jag har nog inte sett det i adoptionssvängen när jag tänker efter, men ser det jämt i gravidbloggar. Här finns tre frågor att gissa svaren på:

• När får vi barnbesked?
• Får vi en flicka eller pojke?
• Hur gammalt är vårt barn? (när vi får BB) 

Min gissning ser ut så här:

• Barnbesked 26 september 2016.
• Vi får en pojke.
• Vår son är 17 månader när vi får barnbesked.

Tobias gissning:

• Barnbesked 10 oktober 2016.
• Vi får en pojke.
• Vår son är 18 månader när vi får barnbesked.

Väldigt lika gissningar för oss, som synes. Men alla får förstås vara med och gissa! Vad tror ni?

Åååh, det är så spännande!

Det goda samvetet

Tredje dygnet som köande. Fortsatt stabilt. Det kanske inte låter mycket för världen att jag varit lugn, till och med uppspelt ibland, de här i sammanhanget ynka tre dygnen. Men för mig betyder det mycket. Man vet aldrig hur man kommer att reagera på något.

Sett till att vi haft saker, ivf och adoption, att göra i över ett år och ständigt haft barnlöshetsoket över oss redan innan dess, ständigt tänka "vad kan jag göra annorlunda nästa gång?", "hade vi kunnat ordna med det pappret snabbare?" etc. så är denna period väldigt befriande.

Men jag är verkligen helt slut. Det är en helt sjuk urladdning att äntligen sprungit detta maraton och få vila. Det här höga tempot vi haft, inte minst perioden från att medgivandeutredningen blev klar till dess att vi hamnade i kö i måndags. Det har varit vansinne och kanske lite riskfyllt att utsätta hjärnan och kroppen för det egentligen. Men vi klarade oss igenom det helskinnade och ganska jättenöjda!

Än så länge är det väldigt skönt att inte tänka på några papper längre utan ägna tid åt annat med gott samvete.
Första träningspasset i dag! Första boken snart utläst!

Saker att göra i väntans tider

Jag håller på att sammanställa en lista över hur jag ska ta vara på tiden för att inte tänka så mycket, nåja, på den väntan som är inför barnbeskedet. Det kan ju bli allt från sex månader till två år av tystnad. Hittills har jag kommit på sex saker för att hålla mig sysselsatt:

• Läsa mer. Mål: En bok i månaden till att börja med. 
• Träna. Första passet på länge inbokat i morgon! Mål: Träna tre gånger i veckan.
• Laga taiwanesiskt (på vegetariskt vis). Mål: En gång i månaden.
• Träna taiwanesiska eller mandarin. Mål: Lära mig några enklare fraser.
• Lära mig sticka eller virka. Mål: Luddigt ännu, men göra något till vårt barn.
• Framkalla bilder och göra album. Vi har så vansinnigt många, oframkallade, bilder i datorn. Det är dags att göra något av dem.

Vi börjar väl så, helt enkelt. Kanske någon som sitter inne på ett superbra förslag? Det är ju bra om det inte kostar alltför mycket, med tanke på att vi ska ägna rätt mycket av tiden åt att spara pengar också ...

Ett rörande första dygn

Första dygnet i kön avklarat! Det här är väl inte jobbigt alls? Lätt som en plätt, skulle jag säga. Hähä … Nu återstår bara att se om det är 150, 364 eller kanske 658 låååånga dygn av väntan kvar. Än så länge har jag trots allt en lättnadskänsla. Vi jobbar inte längre mot en deadline, vi kan inte längre påverka tiden. Vi står helt enkelt snällt i kön.

Troligen börjar det väl krypa i kroppen efter ett halvår, när det börjar vara ganska realistiskt att tro att vi har chans att bli matchade. Men vi är inte där ännu, så det är inte så mycket att grubbla över nu.

Gratulationerna har i alla fall haglat in från olika håll, inte minst från glada släktingar som nåtts av nyheten. Det gör mig väldigt lycklig att vi delade med oss av den glädje som fanns igår på ett lite speciellt sätt. Inte något nedtonat hysch, hysch. Inte bara lyfte på luren och sa det i förbifarten, utan tänkte till lite extra.

Jag vet att många som adopterar inte törs berätta förrän barnbeskedet, förrän det mesta kan anses som klart. Det är väl ungefär som vid graviditeter, vissa vill inte berätta förrän ett visst antal veckor har gått och andra väntar tills ultraljudsbilden. Vi är nog av den meningen att det känns bra att ta vara på de chanser vi får att glädjas tillsammans och med andra. Nu kommer vi dessutom ha en massa fina lyckönskningar och hejarop att spara till vårt barn. Hen är så efterlängtad inte bara av oss. Det är rörande att uppleva.

Vi väntar barn!

Äntligen kan vi säga att vi väntar barn på riktigt! Ja, ur vårt perspektiv är det så från och med nu. I dag, 19 oktober, är nämligen vår första dag i den officiella kön till St Lucy i Taiwan.

Jag har gått som på moln sedan beskedet. Lyckorus. Lättnad. Glädje. Framtid. Men jag har också haft tid att stanna upp, reflektera över det vi har bakom oss. All den där stora smärtan och sorgen, känns väldigt liten och avlägsen i dag. Det ska jag försöka att komma ihåg när längtan blir som tyngst att bära framöver. Att den största delen av smärtan är bakom oss och den allra största glädjen framför oss. Tänk att vi tagit oss ända hit. Det var svårt att föreställa sig innan ivf:en. 

För att minnas den här dagen lite extra och på ett roligt sätt, inte bara outa vår nyhet genom att ringa eller sms:a närmsta familjen, bestämde vi oss för att mms:a en bild på oss med kuddar under tröjorna. Vi adopterande har ju fördelen att vi är lika gravida båda två, hihi. Sedan begav vi oss mot O'Learys där vi blev proppmätta efter god middag och efterrätt.

Meningen med livet

Nu är albumet äntligen färdigt. Så skönt att ha helgen på sig att ordna med det, i stället för att komma hem från jobbet helt slut en måndag kväll och sätta sig med det.

Jag är totalt matt i kropp och knopp i dag. Vet inte om det är förkylning, allergi eller avslappning. Vi har verkligen gjort vårt nu. Nu är resten upp till ödet, slumpen eller någon annan.

Precis som så många gånger förr när det gäller den ofrivilliga barnlösheten så börjar jag och Tobias hitta till samma nivå nu, tror jag.

Vi är båda på väg mot mitten. Jag börjar lugna ner mig (lite) och Tobias börjar drömma om framtiden lite (mer).  I dag kom vi in på hur barn ungefär aldrig sjunger fint, snarare högt och ofta gestikulerande, och vi funderade på när vi blir föräldrar och ska titta på luciatåg. Att vi antagligen kommer vara som två tända ljus. För många föräldrar är nog kärleken ganska döv när det kommer till skolavslutningar och luciatåg.

Så sa Tobias det där som jag tänkt på så mycket tidigare, men nästan glömt bort. Tänk, tänk, att vårt barn kan ha fötts nu. Överväldigande och ändå en sådan självklar del av vardagen. Vårt barn kan vara fött nu. Ja, det kan hända att det är så.

När jag ändå är inne på det spåret kan jag fortsätta en snutt. Gina Dirawi frågar sig ofta i sin awesome serie Ginas värld vad meningen med livet är och igår när jag satt i bilen och såg den gnistrande solen kom jag fram till att svaret väl egentligen borde vara självklart. Att älska. För mig finns inget annat svar än det verbet. Det är kanske mycket därför jag längtar så mycket efter att bli förälder. Jag vet hur starkt det kan kännas att älska och hittills har jag inte funnit något som slår det. En del lägger nog till "att älskas" och visst, det kan väl vara så. Men jag tänker på julafton. Paket är fortfarande roligt att få även när man blir äldre. Men de allra flesta tycker nog att ju äldre man blir, desto roligare är det att ge.

Inte så direkt, direkt

I slutet av arbetsdagen var det rätt mycket som skulle klaffa och det blev en rejäl kalldusch när jag såg sms:et från mannen en kvart innan arbetsdagens slut; "Fan, inga bilder i dag heller".

Vi är båda så frustrerade, trötta och arga. Det där med "direkt" i namnet Fujidirekt verkar minst sagt vara en sanning med modifikaiton. Morr.

Jag var i en tunnel av jobb, orkade inte ta in det kollegorna sa utan bara gjorde mitt den sista kvarten och begav mig hemåt. Var nära att bryta ihop, men fick fram ett "trevlig helg" med nöd och näppe. Det blev gråtfest i bilen i stället. Måndag ligger oceaner av tid bort i detta sammanhang. Det var ju i kväll som vi äntligen till slut skulle sitta tillsammans med varsitt glas rött och albumet. Pyssla, kramas, bli färdiga. Men nej.

Efter gråtfesten och tidskonstaterandet tog jag och maken oss i kragen. Vad går att göra åt detta? Jo, i morgon är det jag som beger mig mot Västerås (Tobias jobbar) och där expressframkallar jag bilderna hos någon fotobutik. Visst, vi får antagligen bilderna från Fuji-inte-så-jävla-direkt på måndag. Men på det här sätter får vi iväg dem till organisationen redan på söndag.

En dag, en vecka, hit eller dit, tänker nog många. Det hade säkert jag också kunnat tänka om jag inte varit på denna sida stängslet. Det gör så innerligt, förbannat ont att vänta. Då trivs vi bättre med att göra något åt saken snabbare. Skönt! Dessutom blir det kompisträff och mammabesök i samband med lördagstrippen. Inte tokigt!

Pys, pys ...

Inga bilder i lådan i dag heller, rapporterar inneboende hemifrån. En halv arbetsdag kvar att ta sig igenom när lunchen nu lider mot sitt slut. Men skönt att inte komma hem och starkt tro att bilderna ska ligga i lådan. Har hellre den här pysande sorgen.

Har däremot fått mejl igår om att bilderna skickats, så i morgon ska de väl hitta fram.

Tack för all omtanke, förresten. Känns halvfånigt att känna så här, en dag hit eller dit. Men man längtar ju så och väntar ju så.

Längtar till natten

Bra dag på jobbet. Kommer hem. Inga foton i brevlådan. Säckar ihop. Jag krattade så mycket jag orkade i trädgården. Gick sedan till skolgården och gungade lite. Orkade inte gå in, vara social med inneboende. Ville bara vara själv. Grät en skvätt, tassade upp till sängen. Drog täcket över mig och låg tyst en stund.

Och nu är jag här. Orkar inte tänka så mycket även fast det är allt jag gör. Längtar tills natten och sömnen. Och en ny dag.

En bubbla och en blommig framsida

Igår kväll satt jag länge och väl med vårt blivande album. Jag klippte ut bildtexter och skrev lite löst vilken bild som ska ligga på vilken A4-sida. Självklart har jag numrerat för att kunna strukturera. Sedan fick mannen komma och kika, tycka till. När det kommer till pyssel kan jag förstå att han inte är så sugen att hålla på med det. Det vet jag sedan tidigare. Jag å andra sidan, älskar't. Bildtexterna sitter fast med gem, i väntan på att bilderna ska klistras in.

Nu var det ju lite, okej väldigt, tråkigt att fotografierna inte landade i lådan i dag. Men de kommer förhoppningsvis i morgon. Jag och mannen inhandlade lite klistermärken i dag i stället. Några med glittriga cupcakes, kommer väl till pass bredvid fotot av bakande moi. Sedan blev det lite hjärtan och blommor.

Vi kör på en blommig albumframsida,
tänker att den "poppar ut".

Jag har svårt att hålla annat i huvudet än jobb och adoptionsprocess. Det är ungefär de två bitarna jag får plats med just nu och ska jag vara ärlig är väl tankarna någon helt annanstans när jag är på jobbet även om jag får gjort det jag ska.

Får se hur kroppen och sinnet landar i att vi inom en snar framtid och lång tid framöver inte kommer kunna göra ett smack för att påverka processen. Jag ska verkligen försöka att hitta något annat att lägga fokus på då. Träning, till exempel. Det har jag noll vilja till så länge adoptionsprocessen är så här intensiv. Bubbla deluxe.

I morse fick vi förresten iväg den översatta utredningen och extrapappret. Fick genast svar av Barnens Vänner att de skickat vidare det till översättaren, som ska översätta till kinesiska. När det är gjort och vi får tillbaka utredningen, då mina vänner är vi i kö! Då är det verkligen vårt barn vi väntar på. Då existerar vi för St Lucy, kanske för vårt blivande barns mamma, som inte har en aning om oss ännu. Det här med att vi existerar för St Lucy så snart vi står i kön, är väl i och för sig lite att ta i. Det handlar ju om att då öppnas möjligheten för Barnens Vänner att föreslå oss som sökande när St Lucy letar sökande.

Det är fortfarande lite för stort att ta in. Men vi har väl några dagar på oss innan vi ens finns i den där kön. Förhoppningsvis bara några dagar på oss, alltså. Sedan har vi nog så lång tid på oss att försöka smälta resten av processen.

Hormonerna spelar mig ett spratt

Vi skickade iväg bland annat denna bild på barnrummet.
Jag är sugen på att måla nån glad färg på väggarna.
Kanske terapigöra när barnbeskedet kommit?

Ni vet hur en del som ligger stegen före en kan berätta saker men man tänker inte riktigt på det förrän det händer? Jag kan säga att det verkligen är som att hormonerna konstant spelar mig lite olika spratt. Det är jag tämligen säker på att jag tidigare hört om adoptionsprocessen. Och jo, jag har väl reflekterat över det tidigare men ju längre insmetade vi är desto mer märks det att mitt välmående pendlar likt en kyrkklocka inför söndagsgudstjänst. 

Igår grät jag, som jag nämnde, en skvätt när vi var tvungna att packa ihop barnkammaren. När jag satte ord på det i dag, när jag pratade med Tobias mamma, förklarade jag att det påminde lite om ivf:en. Det finns en chans att man är gravid, man börjar nästan tro det, tills man ser minustecknet på stickan. Med barnrummet blir det som att en del av en tror att man är nära att få barnbesked då man får se sitt barns rum framför sig. Tills man tvingas inse att det bara är att packa ihop grejerna. Här ska ännu på länge inget barn flytta in. Det är smärtsamt.

Men så i dag höll jag på att gråta av lycka i stället. Slängde iväg ett mejl till Barnens Vänner för att fråga hur bilderna såg ut och om det saknades något. Inom sju minuter fick jag svaret att de kikat på bilderna, att de var fina och att vi kan "tuta och köra". Åh, lättnad.

Man är som ständigt på tå, att få grönt ljus betyder så mycket. Bilderna har inte landat från framkallningen ännu. Men jag tänkte förbereda lite genom att klippa bildtexter. I dag kom också den engelska översättningen i brevlådan, så den är betald och ska skannas in för att sedan skickas till Barnens Vänner som i sin tur anlitar någon som översätter den till mandarin. 

Tidigare i dag slog det mig att jag glömt att det ju finns ett till papper som jag och mannen ska skriva under och det skannas in för att sedan översättas till mandarin. Vår komplettering till medgivandet! Blev helt paff över att det gått en hel helg utan att jag tänkt på det, haha. 

Apropå det här med hormoner och adoption: Jag tycker faktiskt att det borde vara varje adopterande kvinnas förbannade rätt att slippa mensen i nio månader. Vem ska man kontakta som kan ordna detta, tro? Försäkringskassan? Politiker? Den som fixar det, har eventuellt min röst.

Fotosession avslutad

Nu har vi skickat iväg ett gäng med bilder, närmare bestämt 22, till Barnens Vänner som ska se om nån bild är överflödig eller tokig eller om någon bild saknas.

Det var som vanligt mysigt att ha besök i helgen, fullt hus. Men som vanligt går lördagen alldeles för fort. Mamma åkte hem redan igår eftermiddag ett par timmar efter fotosessionen och i dag vid lunchtid tackade resten av besökarna för sig.

Vi valde att fota oss tillsammans med en taiwanesisk flagga, en svensk flagga, det kinesiska tecknet för kärlek och så att min svåger höll i surfplattan där min vinkande pappa syntes. Hoppas det var en bra idé och inte framstår som fånigt. Riktigt roligt hade vi i alla fall! Fullt sjå att hålla undan svärisarnas hund (som fick lockas med mat några meter ifrån oss) men den höll ju å sin sida borta våra katter med sin blotta närvaro!

Vi fortsatte dagen med att rensa i trädgården. Vi har hyrt en container för att göra oss av med meeeegamycket trädgårdsavfall. Så nu är den containern proppad. Kanske att man orkar kratta bort ett gäng löv och slänga däri också.

Sedan har vi tömt vår inneboendes rum och gjort om det till ett barnrum. Det var jobbigare än jag trodde. Dels är det ju svårt att inreda när man inte har en aning om hur gammalt barnet är eller vad det tycker om, dels är det lite press att det ska bli så bra som möjligt och det blir det ju inte riktigt när man inte ännu kan köpa på sig grejerna. Men jobbigast var det ändå att montera isär barnrummet. Det kändes förnedrande, på något sätt. "Nu fick vi leka mamma, pappa, barn en stund men tji fick vi. För det var inte på riktigt!"Ungefär.

Lite roligare var det ändå när ledsamheten lagt sig och vi kunde få iväg bilderna. Så tröstade min man med att vi i alla fall kunde se hur vi kommer få plats med grejer och vad som saknas inredningsmässigt. Fler färgglada tavlor, till exempel. Vi håller tummarna för att bilderna blev passande, för nu har vi skickat iväg dem (och några till i reserv) för framkallning också. Det bidde gratis, förutom porto på 39 kronor, eftersom Fuji Direkt hade ett erbjudande som kom igår. Perfekt tajming om du frågar mig.

Dagen har rusat iväg och snart ska vi hem till kompisen som lånade ut barnbordet. Det ska vi lämna tillbaka och så blir vi bjuda på middag.

Tänkvärd krönika

"I frågan var kommer du från egentligen? vilar det nämligen ingen fråga alls utan bara ett påstående om att ett utseende säger mer (om du inte är vit) än alla samlade livserfarenheter tillsammans", skriver Lena Sundström i en riktigt bra krönika i DN.

Så mycket sanning och träffsäkerhet koncentrerat i en mening. Hon fortsätter krönikan med att berätta om hur hennes dotter möts av samma fråga. Det fortsätter liksom i generationer.

Varför är vi ofta så fastkörda i att den som är svensk, är vit? Att behöva sortera in människor i fack, sätta en stämpel. Jag undrar hur det kommer vara för vårt barn att få frågan "var kommer du från egentligen?". Om det kommer kännas jobbigt eller inte märkvärdigt alls. Min tro är väl att vårt barn kommer svara "Dalarna", på en riktigt bred Avestadialekt som varken kommer från mig eller min man. Vårt barn kommer ju vara så mycket mer Dalarna än någon av oss.

Vi fortsätter framåt

Vi fortsätter lulla runt i papperssamlingsbubblan en stund.
I dag har vi skickat in några dokument till organisationen:

• Supplementary information och Guardianship plan.
• Special needs-listan.
• Mitt nya läkarintyg.

Snart kan vi skicka in den översatta medgivandeutredningen också, den dök upp på mejlen i dag så nu ska den bara stämplas och skickas till oss via snigelpost också. Tidigare i dag har vi hämtat ett bord, som vi ska låna till barnrummet inför att vi fotar det. En kompis barn var snäll och lånade ut.

Att skönja en mållinje

Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Men snart får vi ta det lugnt, alldeles för lugnt alldeles för länge skulle jag tro. I dag kom läkarpappret (sjukt imponerad att det gick så fort!), vi är också väldigt glada över att ha kunnat fråga och få ja av dem som vi önskar tar hand om vårt barn om något skulle hända. Tobias möttes först av tystnad och sedan ett "Ja, äh, en till unge ska vi väl få plats med", ungefär. Tyckte det lät som en superskön reaktion. Som jag nämnt tidigare är ju inte detta någon juridisk bit alls, vi kan ju skriva vilket namn vi vill men i slutänden är det kommunen som bestämmer vad som är bäst för barnen. Nu är de meningarna i alla fall nästan skrivna, på engelska, bara några ynka detaljer som ska dubbelkollas. Kanske får vi iväg alla de pappren i kväll men kanske tar vi det i morgon.

Nu är det således bara dessa ynka punkter kvar innan vi får vila:

• Utredning tillbaka från översättaren.
• Sammanställa fotoalbum.

Fy tusan så vi lär stupa vid mållinjen när vi äntligen kan pusta ut (för denna omgång). Det kommer verkligen bli den största milstolpen hittills att bli köande till St Lucy. 

Ett charmigt sammanträffande och en blivande anekdot

På lördag kommer ju min mamma, Tobias föräldrar och Tobias bror hit för att vi ska knyta ihop säcken lite för ett familjefoto. Vi skulle ha träffats tidigare men det blev lite förhinder så det här blir första gången vi ses allihopa på ganska länge, senast vi sågs var Taiwan inte alls spikat. Så mycket har hunnit hända även om vi givetvis surrat på telefon. Nu får vi kramas och prata i lugn och ro vid köksbordet. Sedan känns det så fint att vi nu samlas för att lägga en av de sista viktiga bitarna inför vår "riktiga" barnväntan. Alltså när ansökan skickats och vi väntar på barnbesked, eller BB som det kallas. 

Taiwans flagga! 

Förstå då min gåshud i söndags, när jag fick reda på att det är Taiwans nationaldag på lördag! Jag tappade nästan hakan. Ibland tror jag att ödet, eller slumpen, skojar med mig. Så fantastiskt symboliskt sammanträffande och en trevlig anekdot att berätta för vårt barn sedan.  

Mycket gjort!

Vi kör väl en checklista (för denna omgång):

Gjort:

• Betalat in halva administrationsavgiften till Barnens Vänner (35.000 kronor)
• Kompletterat medgivandeutredningen (på egen hand, skönt att man får det!) med vilka år våra föräldrar samt Tobias bror är födda samt kompletterat utredningen med beskrivning av säkerheten i vårt hus, lekytor i vårt hem och om vårt barn sover i eget rum och egen säng. Vi har skrivit på engelska.
• Fyllt i Special Needs-listan på nytt. Intressant hur man utvecklas i en adoptionsprocess, denna gång var vi båda öppna för långt fler särskilda behov på listan än när vi fyllde i den för ungefär en månad sedan. Det handlar väl om att smälta möjligheter, antar jag. 
• Mejlat vårdcentralen om nytt, lite justerat, läkarintyg för mig - och fått klartecken att det kommer på posten inom några dagar.
• Mejlat översättare och fått klartecken att det kommer kosta 5000 kronor att översätta utredningen till engelska och dröja högst en vecka innan översättaren är färdig.

Kvar:

• Komplettera medgivandeutredningen med "guardianship plan for the adopted child". Det är på gång. Det ska allra helst vara så att en av personerna är släkt med någon av oss, gift och ungefär i vår ålder (alltså inte barnets mor- eller farföräldrar). Det gör urvalet oerhört smalt. Men vi får se om det går vägen! Den här biten är inte något juridiskt bindande, svensk lag funkar ju inte riktigt så, utan väldigt informellt. Så jag hoppas de som tillfrågas mer ser det som något fint och en ära att vara en viktig pusselbit i vår resa mot ett barn i stället för att börja kallsvettas, hehe.
• Bilder till fotoalbumet: Några bilder på det tänkta barnrummet, en släktbild hemma hos oss samt en ny bild från vår trädgård. När vi valt ut 20 bilder ska de skickas till vår adoptionsorganisation som säger vad som funkar och inte, så får vi utgå från det när vi knåpar ihop ett album.

När jag kikar på listan tänker jag att beroende på hur flytet och inspirationen ser ut har vi verkligt goda chanser att bli klara inom två veckor (inkluderat att bilderna ska framkallas, sidorna till albumet göras och scannas in för att sedan skickas till organisationen).

Häpp, häpp. Nu rullar det bollar hejvilt här. Jag börjar förstå det här med att många beskriver adoptionsprocessen som bitvis väldigt hektisk, bitvis extremt stillastående. Så var ju ivf:en också men kanske inte lika tydligt i och med att det var en mycket kortare period.

Ofrivilligt barnlösa är från Mars?

Pust, vilken härlig men intensiv helg. I fredags var jag och mannen på bio. Han fick tjaaata med sig mig till The Martian. Fy för rymdfilmer, tänkte jag. Men den var riktigt bra!

Jag sa åt Tobias att han fick skratta när jag kände det som att jag som ofrivilligt barnlös kunde relatera till Matt Damons ödeliv på Mars under vissa skeenden i filmen. Att jag tidigt i filmen kunde det handlade främst om att det kan kännas som att man når botten, men man får inte förlora hoppet under några som helst omständigheter även om man känner sig sjukt ensam och det går åt helvete med lite grejer.

Helt bisarr liknelse ändå! Men jag tänker att filmskaparna faktiskt lyckats när jag som tittar på filmen kan använda mina referensramar till att förstå konflikten i berättelsen. Mannen fick förresten med sig mig genom att lova att gå med i en adoptivpappa-grupp på Facebook, vilket han nu är. Hurra! Ännu mer hurra: Han verkar gilla gruppen!

Det kanske tycks dominant av mig att tjata att min man ska gå med i en sådan grupp, men ibland behöver man en liten push och jag tror att det var så här. Han ser inte poängen med gruppen förrän han är en del av den. Det är också ett bra sätt att ta in var vi är på väg någonstans. Så fick han ju med mig på bio också ... Ge och ta, ge och ta.

En annan stor grej i helgen var förstås att vi köpte växasängen OCH har satt ihop den. Det här är första gången jag sett honom sätta ihop en möbel utan att svära ett dugg. Kan det bero på att vi valde dyrare Mio framför Ikea? En parentes är väl att jag råkade ha några skruvar över när sängen väl var ihopsatt, men den verkar hålla bra. En nästan treåring gett både lakan och säng godkänt, efter finbesök i helgen. Fantastiskt mysigt.

Ger jag ett trovärdigt intryck som bakande fru?
Bakverken fick i alla fall klart godkänt av både make och inneboende.

Söndagen har vi ägnat åt flängande och fotande. Nu har vi nästan alla bilder vi tror kan behövas till albumet som ska skickas till Taiwan. Det vi saknar på bild är barnrummet, vi vill hitta ett litet bord och en liten stol först, en familjebild med våra föräldrar och Tobias bror som vi fixar om en vecka och eventuellt en bild på mig och Tobias tillsammans i trädgården. I dag när vi fotade blev det många bilder på bara en av oss. Haha. Vi har ju fått instruktioner om att det inte ska se för tillrättalagt ut på bilderna, så hoppas vi gjort rätt.

I övrigt har vi börjat med vår komplettering i dag. Internet är ju helt fantastiskt i detta avseende, måste jag säga! Vi har kommit minst halvvägs med kompletteringen. Det är mer än vad jag trodde i fredags när vi satt med pappren framför oss.

Det är nu det händer

Jag kommer alltid minnas i dag. Hur det kändes. Det känns nästan intimt att berätta. Men jag kan inte låta bli.

Jag hämtade vår barnsäng från Mio. Solen bländade mig lite när jag åkte därifrån. Höstfrisk atmosfär. När jag nästan var hemma såg jag min man på gångbanan, också han nästan hemma. Jag vinkade medan jag körde vidare med bilar bakom mig. När jag klev ur bilen gick jag mot brevlådan medan mannen närmade sig. Vi vinkade mot varandra.

Så öppnade jag locket och däri låg det. Ett tjockt brev från Barnens Vänner. Jag sansade mig. Höll det hårt, sträckte till slut händerna över huvudet, viftade med kuvertet för att visa Tobias som närmade sig. Brevet. "Det är nu det händer", sköljde över mig. Utan att ha öppnat det bröt jag ihop av glädje, av lättnad, av chock så snart min man kom inom räckhåll. Vi kramades. Log. Jag grät.

Så snart vi öppnat brevet förstod vi att vi har en hel del praktiska detaljer att ordna med. Vi har sneglat på pappren några gånger, bläddrat. Det är översättning, komplettera utredningen med några detaljer på egen hand, fixa en grej med mitt läkarintyg, så snart som möjligt betala halva förmedlingsavgiften (35.000 kronor) och justera några fler grejer, fixa fotoalbumet ... Verkligen detaljer i sammanhanget. Vi tänker att det tar några veckor, kanske en månad, att ordna ordentligt. Sedan är vi köande till St Lucy.

Vi är så glada. Så utmattade. Så lättade. Vi har tagit oss ända hit.

Vilken milstolpe.

                                                                                                                                    Foto: Jens Eklund

    

Det sitter inte i detaljerna

Jag har ganska svårt att tänka på annat än adoptionsprocessen så snart jag lämnat jobbet för dagen. Men jag tänker att det kanske är så här intensivt vissa perioder under den här tiden.

Det är snart fyra år sedan vi började försöka bli föräldrar och mycket vatten har ju runnit under broarna sedan dess. Jag tänker ändå att trots de slitsamma, misslyckade ivf-försöken som sedan förvandlats till en adoptionsprocess, så är tiden innan ivf:en bland det jobbigaste. Innan vi var öppna om det vi gick igenom. När jag bara inte kunde glädjas med andras graviditetsbesked utan blev ledsen (och sedan skamsen). När jag tänkte att jag var värdelös som inte kunde bli gravid. Innan vi fick all den fantastiska hjälp vi fått genom sjukvården, genom kommunen, genom adoptionsorganisationen. När vi stod ensamma. Det var riktigt jobbigt.

Det har varit så, så skönt att få komma till människor som säger "Vi förstår hur ni känner, för det är fler än ni som har det så här. Så här ska ni göra och vi ska hjälpa er".

Jag vet inte, jag tänker tillbaka lite på det så här när man har tid att bromsa lite igen.

När det blev klart att vi skulle göra ivf höll jag på att bryta ihop över att ta sprutorna. Jag var livrädd. Att tänka på hur äggplocket skulle vara trängde jag bort, tills det var dags. Vilken ångest. Men så bra det gick. Vi var så himla duktiga och vi klarade det tillsammans. Det visade sig ju i slutändan att det inte alls var vare sig sprutor, nässprej eller äggplock som var det jobbiga att göra.

Ruvningen, tiden mellan insättningen och graviditetstestet var det näst värsta. Det värsta var att se de negativa testen efter allt vi kämpat oss igenom. Men det är över nu och så skönt att ha det bakom sig. Jag undrar om jag skulle vilja ha det ogjort ändå. Jag tror inte det, trots allt. Det har ju hjälpt till att göra mig till den jag är i dag. Att göra min man och mig till det par vi är i dag. Gett oss möjlighet att se varandra så sköra. Det kanske hade kommit sådana starka tillfällen småningom, men vem vet hur vi hade tacklat det då.  

Antingen är det en försvarsmekanism, eller så ligger det något i det. Jag tror många resonerar som jag. Det känns sunt att kämpa för att negativa saker som hänt i livet förvandlas till en styrka.

Med adoptionen börjar jag tänka nu, ju verkligare det blir även om det är läääänge kvar, att sånt som var lite stötestenar i början: "Hur länge kommer man behöva vänta då?", "Jaha, suck. Ska alla de papprena in dit", "Njaaa, osäkert att det inte är någon bestämd kö att stå i" eller "Nej, så bökigt med två resor". Det är ju ingenting man ojar sig över nu. För vi vet ju, att när vi väl fått barnbesked och så småningom resebesked så finns ju inget annat än att vi ska ta oss igenom den här korta biten för att sedan starta en resa som pågår resten av våra liv. Det sitter inte i detaljerna, utan i helheten.