Inte så direkt, direkt

I slutet av arbetsdagen var det rätt mycket som skulle klaffa och det blev en rejäl kalldusch när jag såg sms:et från mannen en kvart innan arbetsdagens slut; "Fan, inga bilder i dag heller".

Vi är båda så frustrerade, trötta och arga. Det där med "direkt" i namnet Fujidirekt verkar minst sagt vara en sanning med modifikaiton. Morr.

Jag var i en tunnel av jobb, orkade inte ta in det kollegorna sa utan bara gjorde mitt den sista kvarten och begav mig hemåt. Var nära att bryta ihop, men fick fram ett "trevlig helg" med nöd och näppe. Det blev gråtfest i bilen i stället. Måndag ligger oceaner av tid bort i detta sammanhang. Det var ju i kväll som vi äntligen till slut skulle sitta tillsammans med varsitt glas rött och albumet. Pyssla, kramas, bli färdiga. Men nej.

Efter gråtfesten och tidskonstaterandet tog jag och maken oss i kragen. Vad går att göra åt detta? Jo, i morgon är det jag som beger mig mot Västerås (Tobias jobbar) och där expressframkallar jag bilderna hos någon fotobutik. Visst, vi får antagligen bilderna från Fuji-inte-så-jävla-direkt på måndag. Men på det här sätter får vi iväg dem till organisationen redan på söndag.

En dag, en vecka, hit eller dit, tänker nog många. Det hade säkert jag också kunnat tänka om jag inte varit på denna sida stängslet. Det gör så innerligt, förbannat ont att vänta. Då trivs vi bättre med att göra något åt saken snabbare. Skönt! Dessutom blir det kompisträff och mammabesök i samband med lördagstrippen. Inte tokigt!