Att vilja bli förälder - men fasa för att bli gravid

Jag har fler än en gång berättat att en del människor i ens omgivning gärna deklarerar att "Nu när ni är på gång att adoptera ska du se att du blir gravid". Det är så skönt att nu, i den mån man orkar ta samtalet, förklara att nu vet vi att vi inte vill bli gravida och därför skyddar vi oss för att vi ska minska risken att bli det.

Det var förresten ganska ovant att för första gången på säkert sju år köpa kondomer på Willys här för någon månad sedan. Först och främst fanns det inte i den första kassa jag valde, så jag bytte lite diskret till en annan kö. Då var skåpet med kondomerna låst, så jag var tvungen att be kassörskan om hjälp. Då ber hon mig att gå till en annan kassa medan hon slår in resten av varorna. Så jag får tränga mig bort från min kö, in i en annan och förbi en småbarnspappa som så klart har blicken på mig när jag odiskret sträcker mig efter kondomerna. Närå, det ska inte gå andra obemärkt förbi att man "gör det" … När jag kom hem och berättade för Tobias om strapatsen lade jag till: "Du hade ju tänkt redan vid första kassan att, jaha, det fanns inga här då kan jag inte köpa". Varpå han direkt erkände att så var fallet.

Varför vill vi inte bli gravida? Det skulle vara fruktansvärt att hamna i den sitsen i dag eftersom vi
1. Längtar så innerligt efter att bli adoptivföräldrar och är inställda på det. 2. Verkligen inte skulle kunna tänka oss en abort.

Blev vi gravida, måste vi direkt vara öppna med det och skulle högst troligt behöva avstå vår plats i adoptionskön. Varför säger väl sig självt. Man utgår från barnets bästa och adoptivbarnet behöver verkligen ges tid och utrymme i sin nya familj. Med en bebis samtidigt blir det svårt att leva upp till. Visst finns det de som adopterar och föder barn ungefär samtidigt och det fungerar bra, men det är inte ultimat att sträva efter detta. Vi skulle hur som helst behöva göra om medgivandeutredningen eftersom förutsättningarna skulle förändras drastiskt. Sedan skulle både vi och myndigheter behöva ta ställning till om vi är fortsatt lämpliga som adopterande i nuläget.

En graviditet är ju verkligen inte en garanti för att vi skulle bli föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg. Blir vi gravida och sedan får missfall, så ser vi väl inte heller att vi skulle vara i ett sådant skick att vi orkar gå igenom en adoptionsprocess särskilt snabbt. Det är ju ett sår som behöver läka och skulle inte kännas rättvist mot vårt barn att dra igång en ny process för tidigt. Förutom att vi är inställda på att bli just adoptivföräldrar och har hunnit besluta om detta och känna in oss på det, så har vi ju sekundärt lagt en avsevärd summa pengar och tid på denna process.

Så, ja. Efter närmare fyra år i "vilja bli med barn-svängen" är vi delvis tillbaka i tonårslivet. Väldigt konstig och ny känsla, ändå! Man vill så otroligt gärna bli förälder, finns inget man vill hellre, men fasar för att bli gravid.