Året som gått

Vad kan sägas om 2015? Inte blev vi föräldrar det här året heller. Men visst lever drömmen, nu starkare än någonsin.

Om jag ser till min egen utveckling är nog 2015 året då jag blivit vuxen. Vet ni varför? Alla ivf:er och adoptionsprocessen, tillsammans med mitt chefsskap på jobbet, har gjort mig till en så mycket modigare människa än jag var innan. Det här året har jag upptäckt så många styrkor och svagheter hos mig själv - jag har lärt känna Lina och på något sätt tagit in den jag är utan att döma, utan att behöva fundera på allt jag vill förändra med mig själv. Jag kan och vill leva med mig själv. Jag vill inte helt se det som en "Stora trean, stora nollan"-kris, en annan är ju där om ett halvår, utan ser det snarare som en mognad i lugnt tempo. En fjäder som lugnt seglar ner mot marken snarare än en betongklump som kastas ner från ett hus.

Efter andra ivf-försökets äggplock.
En trött, samtidigt ganska lättad, kvinna.

Året inleddes med sista ivf-försöket. Ja, nu i slutet har jag och maken pratat om att vi nog vet ganska säkert att det inte kommer bli några fler ivf:er för oss. Det finns flera faktorer. Men det sista försöket skrämde nog skiten ur oss. Kanske inte när vi var mitt uppe i det, men så här i efterhand känns det inte som att vi vill riskera min hälsa på det sättet igen när det finns andra sätt att bli förälder på. Så 2015 är väl året när vi satte punkt för ivf:en som inleddes sommaren året innan. Men återigen: Tänk att vi vågade försöka!

2015 blev också början på något nytt. Vi tjuvstartade ju Den stora adoptionsprocessen redan i december 2014 och i januari stod vi som köande hos tre adoptionsorganisationer. Länge fasade vi för Den stora adoptionsprocessen, innan det ens hade börjat hade vi sådan ångest över att allt papperssamlande skulle vara övermäktigt och ekonomin, utredningen, kraven från länderna ... Huvudvärk var bara förnamnet. Men vi tuggade i oss den stora elefanten bit för bit och nu är vi så otroligt långt fram i processen, *vinkarfrånlångtbortifrånstartlinjen*. Vet ni? Det var inte övermäktigt alls att ta sig hit och till syvende och sist var det precis som vid ivf:en den mentala biten som kom att vara tuffast. Det borde man ju kunnat räkna ut med lillfingret! Dessa osynliga berg vi bestigit har inte varit gjorda av papper utan av slitsamma känslor och överanalyserande reflektioner. Men mest av innehåller adoptionsprocessen ändå glädje. "Majj gadd": Vi är ju på väg mot vårt barn! På väg mot VÅRT barn!

Självklart tvingade jag med mig Tobias på bild 2015-10-19,
dagen då vi "flyttades upp i den aktiva kön"

Vad ska 2016 ge? Självklart hoppas jag att vårt barn kommer hem, eller att vi i alla fall får veta vem vårt barn är. Men vi vet ännu inte säkert. Vägen kan ännu vara lång. Så jag hoppas på fortsatt styrka och fortsatt mod, när än vi blir en barnfamilj.

GOTT NYTT ÅR!