En kärlekshistoria

Jag och Tobias, hand i hand, på studieresa i Bryssel
vår andra eller om det var tredje månad tillsammans.

För drygt sju år sedan, den första september, blev jag och Tobias grannar i studentkorridoren. Tobias var en av de första som jag såg när jag flyttade in. Vi blev klasskompisar och även om det inte var flirtande vid första ögonkastet, inte alls, skulle det visa sig att vi hade väldigt roligt ihop utanför klassrummet. Så det kom en dag när mitt hjärta slog extra hårt.

Efter två veckor var vi som trollbundna av varandra, oskiljaktiga. Vi trängdes i 90-sängen och så fort Tobias 15 kvadrat blev stökigt flyttade vi in på mina 15 kvadrat och tvärtom. Från två veckor in på skolåret och resten av tiden i skolan (utöver praktik och andra resor) sov vi bara en natt ifrån varandra. Först smög vi, fast på en folkhögskola hålls få nyheter hemliga, och ganska fort var vi ett av alla paren som blivit. Andra året hade vi "samborummet" som fanns på internatet eftersom säkerhetsföreskrifterna sa att vi inte fick bo ihop på 15 kvadrat. Det ena sovrummet blev förråd/gästrum och vi fortsatte leva på liten yta i det andra rummet.

Många par håller inte utanför folkhögskolebubblan, men vi behövde inte kämpa för det. Vi upptäckte ganska fort att vi hörde ihop också i det fria. Vi hade båda sommarjobb och förlängt på olika håll, men pratade fort om att en av oss kanske skulle få offra journalistiken åtminstone tillfälligt om vi skulle kunna leva tillsammans. Det kändes rätt, att det var viktigare att vi fick vara tillsammans än att båda skulle jobba med det vi nyss utbildat oss till. Det hann aldrig bli så. I stället kunde vi åter bo tillsammans, i Avesta, redan efter ett halvår och båda jobba som journalister. Först bodde vi i en etta, Tobias friade, sen i en tvåa och när vi fick fasta anställningar senare samma år började vi kolla på hus. Planera bröllop och prata om att skrota preventivmedel. Huset hittade vi fort och bröllopet hanns med. Men någon bebis kom inte. 

Det är nu fyra år sedan vi visste att vi ville bli föräldrar, vilket innebär att vi kämpat för att bli det mer än halva tiden som vi varit tillsammans. Att vi ägnat större tiden av vårt liv tillsammans åt att försöka bli föräldrar känns nästan löjeväckande ibland. Mer än halva tiden och ännu är vi inte där.

Jag tänker på pirret som var då, för fyra år sedan, att man var nervös att det skulle funka för fort. Att vi skulle bo i en tvåa, inte hitta hus, jag vara för stor för bröllopsklänningen … Så lite vi visste om hur det skulle bli. Och tur är kanske det. Jag kan tänka samma sak med ivf:en, som jag absolut inte vill ha ogjord. Att det är tur att inte veta innan att det inte kommer fungera. För då skulle man väl kanske inte ens försöka?

Jag tänker att de här fyra åren utan barn har gjort oss ännu starkare och mer sammansvetsade. Men jag tänker att det finns en vardag i det också. Att jag har mått pyton ibland, att Tobias har mått pyton ibland. En del perioder väldigt mycket oftare än andra. Och nu på senare tid blir stunderna när barnlösheten gör ont allt färre, känns det som. Precis som med annat har jag lärt mig leva med den även om jag inte trivs med den.

Jag undrar var livet hade tagit oss om vi hade fått möjligheten att bo med vårt barn, för tre år sedan, i den där trånga tvåan. Skulle jag önska det framför att gå igenom det vi gjort nu?

Den enkla vägen vore förstås att det gick som vi ville där och då. Men så tänker jag på hur barnlösheten format oss på många bra och genuina sätt och att alla de här stegen har lett oss hit, där vi är i dag, och kommer ta oss ännu längre. Så tänker jag på hur barnlösheten berört inte bara oss utan också vår omgivning. Och så tänker jag förstås på vårt blivande barn, som nog redan finns därute någonstans. Då slår mitt hjärta extra hårt.