Ett aktivt val att adoptera

Jag har grubblat lite över det här som det pratas en del om, att adoption ses som ett "nödlösning" i en del sammanhang. Visst, vi valde inte att ge oss in i någon adoptionsprocess när vi bestämde oss för att bilda familj (även om vi båda hade sagt till varandra att vi skulle kunna tänka oss att adoptera). Men jag vägrar kalla vår adoptionsprocess för en "nödlösning" eller något vi väljer att göra i sista hand. Tillåt mig presentera:

• Bevismaterial ett: Vår unga ålder i sammanhanget. I dagsläget 29 och 32 år fyllda. Det är väl främst det tillsammans med att de inte hittat "något fel" på nån av oss som talar för att vi skulle kunna ha goda chanser att bli med barn på biologisk väg, antingen genom slumpen eller medicinsk hjälp, i och med att vi är oförklarligt barnlösa. I adoptionssvängen har vi många år kvar innan vår ålder börjar ifrågasättas. Jag är i stället fortfarande för ung för att ens få stå i adoptionskö i en del länder.

• Bevismaterial två: Vårt val att sätta punkt för ivf:en. Bara de tre landstingsfinansierade ivf-försöken, inget äggdonationsförsök (vilket föreslogs av läkaren), ingen spermiedonation, inga spolade äggledare eller någon annan behandling. Vi hade kunnat göra långt fler ivf-försök, förvisso finansiserade av oss själva, men valde att stanna efter cirka tio månader och tre försök. Vi har varken begärt eller velat att utreda andra diverse delar av kroppen vidare heller, eller se om något annat funkar.

Motfrågan: Men - varför valde vi inte att utredas för adoptera först, innan vi började försöka få biologiska barn? Faktiskt av den inte helt enkla anledningen att det är en mer komplicerad process än att bestämma sig för "nu slutar jag med p-pillren". Sedan var det förstås magkänslan som sa att det är något som behöver vara mer genomtänkt än att bara "börja försöka". Det fanns för många frågor, känslomässiga och administrativa, att sätta sig in i.

Nej, nej, nej. Det är fel, fel, fel! För oss är adoption absolut inte någon nödlösning eller något vi väljer att göra "sist av allt". Det har vuxit fram som ett aktivt val. Det vill jag lägga på minnet att förmedla till andra. För ibland tror jag det finns risk att andra tänker eller förmedlar "De kunde inte få biologiska barn (eller som många oinvigda tyävärr säger: egna barn), därför adopterade de". Visst, vi har försökt göra mig på smällen ett tag utan att det fungerade då. Men det här har visat sig vara vårt sätt att bilda familj och vi är lyckliga i det.