När storken inte kommer

Att man missade detta då! Sicken tur att det går att lyssna i efterhand men att ringa in är ju desto svårare. I torsdags tog Karlavagnen upp ämnet "När storken inte kommer" så jag slölyssnar lite på det nu. Superbra att ämnet tas upp, men ur en annans perspektiv blir det kanske inte mycket nytt under solen så att säga. Programledarens frågor är lite väl fåniga och praktiska i början, kan jag känna, men det tar sig en bit in (tyvärr inget om adoption ännu en timme in i programmet, men det kommer väl förhoppningsvis!).

Om jag ringt in hade jag väl inte kunnat sluta prata. Jag hade antagligen berättat om det tuffa livet innan öppenheten och modet som kommer med tiden. Så här skrev jag i våras:

"För den som aldrig varit ofrivilligt barnlös tror jag inte att tre år låter särskilt länge. För oss som är på den här sidan, inte den andra sidan där barnen växer, börjar förskolan, lär sig cykla, är det oceaner av tid. Flera barn som inte fötts. Våra barn. Den ständiga tomheten. Tystnaden som gör sig påmind då och då. Att livet står stilla men rusar iväg utan att något händer där man allra helst vill att det ska ske en förändring. Passa på att resa! Passa på att njuta! kan det heta från andra sidan. Hur njuter andra människor när de är sorgsna, när livet känns som ett stort, svart kaosmoln? Passar de på att resa jorden runt och dricka paraplydrinkar? Njut!"

Sedan hade jag förstås pratat om den barnlängtan som växer sig starkare och starkare nu, i adoptionsprocessen när vi nästan kan ta på föräldraskapet och alla de små milstolpar vi hela tiden tar oss till.

Så är vi förstås tacksamma och stolta över att något som skulle kunnat bryta sönder oss, i stället svetsat oss samman och stärkt oss. Det är magi.

Innan jag avslutar vill jag slänga in en länk för er som gillar bloggen, man kan rösta på att min blogg ska bli "Veckans blogg" om man vill. Inget märkvärdigt, men kul om ni vill tycka till (helst om min, hehe) i omröstningen nere till höger på Besökstoppen. Kramis!