Hur skulle jag kunna vilja vara utan detta?

I torsdags fyllde min svärfar jämnt, så vi tog med honom på en kryssning till Tallinn. Det blev jättelyckat! Vi har haft riktigt fina och mysiga dagar tillsammans med Tobias föräldrar och bror samt min mamma. Det kan vara så oförskämt skönt med miljöombyte ibland. Eller vad sägs om att smutta champagne till frukost? Inte direkt nåt man kommer på att göra hemma. Min fantastiska rutinmamma hade förstås disciplin nog att äta havregrynsgröt först! En annan sparade gott om utrymme för lyxfrukostens kakbuffé, hehe.

Väl tillbaka i Gimo på lördag fick Tobias pappa en jättefin present av sina svågrar och svägerskor. De gav ett gåvokort till Barnens Vänners biståndsarbete! Så speciellt att få uppleva och en rörande gest. Jag har sagt det förr: Det är så många som väntar och längtar med oss.

Jag förstår att hur eller när vårt barn än kommit till oss kommer hon eller han vara älskad och omhuldad av så många. Men den resa vi gör mot vårt barn ... den är verkligt alldeles särskild. Några sådana här stunder hade vi med stor sannolikhet inte fått uppleva om vår resa mot föräldraskapet varit enkel eller låt oss säga relativt vanlig. Det hade förstås haft sin charm och varit jäkligt skönt inte minst. Men jag skulle inte vilja byta ut det, inte alls. Inte ens de tunga dagarna. Hur skulle jag kunna vilja vara utan den kärlek som vår resa för med sig?

Håll ut hjärtat. Mamma och pappa är på väg (och vi har heeela släkten med oss!).