En dikt om längtan och blåbär

Jag har noterat att Tobias försökt dribbla bort mig lite i vår planteringsplanering. Igår förstod jag varför!

Han läste upp en dikt från mina svärföräldrar och min svåger, som avslöjade vad jag får i 30-årspresent av dem. Jag blev väldigt rörd när jag fick höra den i bilen på väg mot handelsträdgården, så där när man kippar lite efter luft. Fram med näsdukarna:

Något som får dig att minnas och reagera 
när små fingrar i växten 
så småningom sätter sina spår.

Längtan kan vara lång, 
kännas som många tunga år. 
Men när dagen väl är inne
och ni tre tillsammans där står. 
Påminner denna växtlighet 
om att det alltid finns en bättre vår.

Två mycket speciella blåbärsbuskar är nu planterade!

Blivande 30-åringen fick äran att posera vid blåbären
även om mannen i huset gjorde tyngsta jobbet.

Trettiotvå veckor

People cry, not because they're weak.

It's because they've been strong for too long.

Johnny Depp

Kommentarer som inte hittar fram

Det har droppat in några mejl om att kommentarer inte publicerats. Jag har kikat i skräpposten och inte hittat något där. Jag tänkte att jag provar ändra inställningarna, så numera förhandsmodererar jag inte kommentarerna. Det känner jag mig trygg med då det aldrig varit några problem med de kommentarer som droppat in. Om det däremot är någon kommentar som är opassande tas den givetvis bort så fort som möjligt.

Saffranskaka och billån

Vi har bilproblem och i dag kom min mamma till Avesta med sin bil – och en saffranskaka. Hur ljuv får man vara egentligen?

Hoppas ni haft en fin dag, alla supermammor därute! Jag har, som många av er, världens bästa mamma och jag längtar så otroligt mycket efter att själv få sälla mig till den skaran som jag även vet att så många av er som läser här gör. Vi tålmodiga, starka kvinnor. Hoppas det ska vara vår tur snart.

Jag och vårt barn vi väntar på kommer nog inte vara helt olik mig och min mamma på bild för sisådär 25 år sedan, fast lite tvärtom då.

Då. Mamma och jag, 88-89 nån gång.

Nu. Fortfarande en av mina bästa vänner.

Så kom ofrivilligt barnlösas dag

De senaste dagarna har varit intensiva och överväldigande. Vilken fantastisk respons jag och Jessica fått av en massa människor – ortsbor, kollegor, vänner och bekanta! Ovant men förstås roligt med sådan uppståndelse för en lokalreporter. Inte minst då det är ett ämne jag innerligen brinner för att berätta och sprida kunskap om. Det börjar nog bli dags att skriva den där boken snart?

Det var inte särskilt svårt att prata i tv-klippet, i podden eller att skriva en kortare artikel i ämnet men krönikan dröjde det ett tag innan jag fick ur mig. Den här bloggen innehåller 550 inlägg. Hur sammanfattar man ofrivillig barnlöshet i en enda krönika? Orden var till slut ett rinnande vatten när jag väl kommit på hur den skulle inledas och jag valde att kalla den 2500 tecken om hur ett hjärta kan värka av längtan. Krönikan hittar du här.

Nu när allt är gjort känns det lite tomt. Jag var lätt gråtmild i går eftermiddag. Det hade nog mest att göra med att samtidigt som jag inte hade något av ofrivillig barnlöshet-publiceringarna att rodda med, så insåg jag att helgen närmade sig och inget samtal kommit den här veckan heller.Väntan fortsätter.

Jag har nog inte helt hunnit reflektera över dagens datum just i dag, ofrivilligt barnlösas dag. Kanske landar jag och Tobias i det i kväll, efter jobbet. Nu är snart lunchrasten slut och jag är tillbaka i lokalreporterns vardagslunk. En helg som denna? Våryra och vernissage!

PS. Galghumor? Ofrivilligt barnlösas dag och internationella mensdagen inträffar samma lördag!

Trött men nöjd lokalreporter!

Första poddavsnittet ute

Nu ligger första delen i min och Jessicas podd äntligen ute, bland annat på fagersta-posten.se.
Podden hittar du här. Jag är så glad att vi fått chansen att nå ut med detta via våra respektive nyhetskanaler – och att vi tog chansen. En nypa mod krävs, ändå. Teknikstrul gjorde att den inte fungerade som mp3-fil, det är synd. Men huvudsaken är att vi i alla fall fick ut den. Hoppas ni vill lyssna. Nu när avsnittet är publicerat är jag alldeles för nervös för att göra det!

En podd om ofrivillig barnlöshet

Nu kan jag äntligen berätta att jag och min kollega Jessica på systertidningen Bärgslagsbladet/Arboga Tidning spelat in två poddavsnitt om ofrivillig barnlöshet! Avsnitten sänds på våra respektive lokaltidningssajter med anledning av att det är Ofrivilligt barnlösas dag lördag 28 maj. Vi märkte snabbt att vi hade kunnat spela in hur många avsnitt som helst, inte minst då våra bakgrunder skiljer sig väldigt. Men två får räcka till att börja med.

På fagersta-posten.se, där första poddavsnittet släpps i morgon eftermiddag, kan ni redan nu se en trailer med 11 meningar som kan göra ont. Ni vet säkert lika många meningar till, antagligen ännu fler, som kan såra en ofrivilligt barnlös. Hoppas ni kommer gilla podden!

Vår lilla BB-väska

Visst kan det dröja månader innan samtalet kommer men det kan också ringa ungefär när som helst! Låt oss uppehålla oss vid den positiva känslan en stund. Dagsformen är nämligen som sådan att jag och mannen har ganska svårt att hitta dit.

Förra veckan ville mannen försäkra sig om att jag kommer ihåg att spela in mitt och hans samtal om det är så att adoptionsorganisationen hör av sig till mig och jag får det prestigefyllda uppdraget att meddela honom att han ska bli pappa (åh, ögonen tåras bara jag tänker på det ljuva i att den väntan äntligen ska vara över). Jag har hur som helst tagit över mannens gamla diktafon som jag nu ständigt bär med mig, på samma sätt som han har inspelningsapparatur som han har med sig hela tiden. Haha, två yrkesskadade journalister måhända eller är det så här "alla" gör?

Det slog mig att detta helt klart är vår lilla BB-väska som vi packat. Nätt, javisst. Men ack så betydelsefull. Vi försöker att förbereda oss så gott vi kan och orkar. I min lilla BB-väska, ja jag döper den till lilla eftersom stora, om nu inte den ska kallas RB-väskan, torde vara när resebeskedet väl kommer, ingår också att nu ha bytt ringsignal!

När Barnens Vänner ringer mig kommer Cornelis Vreeswijk höras deklarera "Hejsan morsan, hejsan stabben. Här är brev från älsklingsgrabben ..." Detta outade jag för kollegerna, för jag är ju en sådan som inte riktigt kan hålla inne på saker, vilket ledde till ett "Då vet vi när vi ska börja filma!". Fler yrkesskadade journalister, alltså. Hur väldokumenterat barnbeskedet slutligen blir, återstår att se. Men visst vore det häftigt att kunna spela upp för vårt barn senare i livet.

Ny ringsignal?

I dag kläckte jag den briljanta idén att jag ska ha en speciell ringsignal när Barnens Vänner ringer. På det sättet kanske jag kan slappna av lite när telefonen ringer med den vanliga signalen och så blir det ju lite speciellt när adoptionsorganisationen ringer. Uppspelt blir jag ju hur som helst när jag antingen ser eller hör att det är organisationen även om det nu bara är en pollenallergi som det efterforskas i.

Jag lutar mellan några signaler:
Sweet child of mine (kraftfullt intro!)
Here comes the sun (verkar tyvärr inte finnas som original)
Mamma Mia (njaa … inleds ju med "I've been cheated by you" …)
We are all the winners (festlig, förstås)
Det gåtfulla folket (vackert värre)
Brev från kolonien (seglat upp som klar favorit för mig!)

Tack till Tobias för inspiration! Någon mer som har en bra ringsignalsidé eller ser en favorit uppskriven här?

Trettioen veckor

Vi älskade dig innan vi kände dig,

till och med när det bara fanns hopp om dig älskade vi dig.

Okänd

Sju månader

I dag har vi köat i sju månader. Det är förstås både och att ha den väntan bakom sig. Wow alltså, det går framåt! Jag tänker på innan vi alls beslutade oss för adoption och innan det ens blev ivf. Vi trodde nog aldrig att det här skulle vara möjligt. Tänk sådan tur att man klarar så mycket mer än man tror. Jag är stolt över oss båda. Men visst hade de gärna kunnat få ringa för en månad sedan eller två …

I dag ringde telefonen när jag var ute på jobb. Jag hade glömt stänga av ljudet. Tobias namn syntes på displayen, vilket typ aldrig händer när både han och jag jobbar. Då brukar det snarare bli sms eller mejl. Jag bestämde mig för att svara. Det kan ju vara samtalet även om jag inte var lika nervös som i förrgår när jag trodde att det var samtalet.  Jag är luttrad för en stund. Det visade sig att det inte var samtalet. Det var ett "Oj! Jag skulle ringa Emma" (hans chef). Hur road tror ni att frun som svarade var? Men jag skakade av mig det rätt fort.

Vi uppmärksammade förresten sjumånadersdagen med att äta på vår favoritthairestaurang i stan. Mysigt, men nästa gång får vi nog komma på något lite mer ambitiöst. Kan eventuellt bli något större inköp? Jag är på jakt efter en Stokkestol att eventuellt måla om. Men jisses så dyra! Nu spanar jag på Blocket.

Tobias har också haft en fin idé om att vi borde plantera något i trädgården medan vi väntar. Något som blir vårt barns alltså, som man kan se växa år efter år. Vi har inte kommit på något klockrent ännu. Ett körsbärsträd vore ljuvligt, men kanske enklare med jätteblåbär eller så. Vi får se! En rosenbuske vore också fint, men det är ju just fint och inte särskilt barnvänligt.

Spännande grej på gång

Jag sitter inne på en liten halvhemlis. Det riktigt kliar i fingrarna att berätta. Men, nej. Ni får veta mer nästa vecka. En ledtråd är att det har med Ofrivilligt barnlösas dag, som ju infaller på lördagen, att göra.

Men jag får hålla mig lite till tåls innan jag berättar vad det handlar om. Hoppas ni kommer gilla halvhemlisen!

Say whaaat?

Din spontana reaktion när naiva noviser bara: "Jaha! Så då får ni åka och hämta ert barn direkt sen när de ringer?"


via GIPHY

Deras reaktion när du bara: "Nej, det brukar dröja drygt sex månader."


via GIPHY


via GIPHY


via GIPHY

Gissningsleken continues

Inte heller blivande farfar hade rätt, även om tanken att det skulle kunna vara så hann flimra förbi när telefonen ringde tidigare i dag. Puh! Nu är inte nästa gissning om när vi får barnbesked förrän om tre veckor men då är det faktiskt två som gissat på samma datum! 6 juni - jag är osäker på om adoptionsorganisationen i Sverige har öppet då eftersom det är en röd dag. Det är ytterligare några som oberoende av varandra gissat på samma datum senare i sommar.

En av de nya gissarna är blivande farbror Mathias - välkomna in i leken ni andra som inte hunnit gissa ännu heller!

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias (NY!)
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Som ett negativt graviditetstest

I morse skickade jag in våra läkarpapper, rätt ifyllda (skönt!). Så fick jag ett mejlsvar från Barnens Vänner att allt såg bra ut.

Det dröjer cirka 30 minuter innan telefonen ringer. Redan där börjar tankarna spinna. Det står "Barnens Vänner" på displayen - för första gången sedan vi ställde oss i kön för snart sju månader sedan. Hjärtat klappar än snabbare, pendlar mellan hopp och "inte en chans" hela tiden under dessa få, evighetslånga, sekunder innan jag svarar. "Vad är det som händer? Vad är det som händer?" går runt i huvudet. Är detta samtalet?

Så svarar jag. Jag får frågan om jag har tid att prata en liten stund. Osäker på hur jag ska tolka vad det handlar om, hon låter glad och positiv, men hjärnan går på högvarv, visst har jag tid. "Säg vad det är, säg vad det är, säg vad det är" tänker jag under de långsamt tickande sekunder som hinner gå innan frågan kommer - Är det du eller din man som är pollenallergiker?

Hoppet dalar som en pysande ballong. Det är jag. Vi hade kastat om pappren men ingen fara, nu är det rätt. Innan vi lägger på får jag trösten att de hoppas kunna höra av sig med ett barnbesked snart.

Jag har inte tagit ett graviditetstest på snart ett år. Men det är slående hur lik känslan är! Sådan nerv innan man får det svart på vitt och så besvikelsen när det inte var så som det fanns en minimal chans att det skulle kunna vara.

Jag skrev till mannen vad som hänt och han föreslog att adoptionsorganisationen kanske skulle kunna skicka ut ett slags varnings-sms innan de ringer? Typ: Hej, vi ringer dig snart men det handlar inte om det och så kanske vi borde göra detsamma till varandra, hehe.

Nåja. Vi fortsätter kämpa på i väntansträsket! Nu har man ju i alla fall fått ett slags "genrep" vad gäller samtalet.

Rätt papper har hittat hem

I dag var det en lättnad att se att våra papper från läkarundersökningen äntligen blivit rätt ifyllda. Yes! Till pappren fick vi en post it-lapp med ett stilla "Ursäkta" från en lite skamsen läkare.

I dag är också en dag när det funnits en gissning i gissningsleken om när vi får barnbesked. Tyvärr hade inte den person, Susse, som gissade på i dag rätt heller. Typiskt. Kanske blivande farfar har rätt? Det känns som att hans magkänsla brukar kunna vara rätt bra. Det känns också som att det vore ganska trevligt om magkänslan stämmer denna gång eftersom han gissat på i morgon ... Om ni har en tumme att hålla, så håll den gärna för att det stora samtalet kommer redan i morgon!

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Trettio veckor

I dag har det gått trettio veckor sedan vi officiellt började köa till St Lucy via Barnens Vänner. 

Den senaste tiden har adoptionsprocessen präglats av krångel med vårdcentralen, som skickade fel ifyllda papper efter att vi gjort våra nya tester, vilket gjorde att Tobias blev tvungen att ta sig dit med nya oifyllda papper och ombads komma tillbaka och hämta de dagen efter. Då hade de postat pappren till oss så nu håller vi, inte särskilt avslappnade, tummarna för att pappren är korrekt ifyllda så vi slipper ödsla (mer) tid och (mer) energi på att göra om det igen när pappren väl kommer hem till oss. 

Tobias var nedstämd när han ringde mig på lunchen i fredags från vårdcentralen. Beroendet av att andra faktiskt gör rätt, följt av maktlösheten. Men så hörde en lite mer uppmuntrad Tobias av sig igen senare och berättade att Beatles låt Here comes the sun spelades i bilradion när han körde från vårdcentralen. Det är vår bröllopssång som spelades när vi "gjorde entré" den där dagen för snart fyra år sedan. Så tänkte jag att den passar i dag när trettio veckors väntan passerat. 

Beatles - Here comes the sun 

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it's all right

Little darling, it's been a long cold lonely winter
Little darling, it feels like years since it's been here

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it's all right
Little darling, the smiles returning to the faces
Little darling, it seems like years since it's been here 

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it's all right

Sun, sun, sun, here it comes
Sun, sun, sun, here it comes
Sun, sun, sun, here it comes
Sun, sun, sun, here it comes
Sun, sun, sun, here it comes

Little darling, I feel that ice is slowly melting
Little darling, it seems like years since it's been clear

Here comes the sun, here comes the sun
And I say it's all right

Here comes the sun, here comes the sun
It's all right, it's all right

Så går hela veckan

Visst deppar jag ofta över barnlösheten och den till synes stillastående adoptionsprocessen, har nära till tårar. Men när jag tittar tillbaka på denna vecka så har den i det stora hela varit ljuvlig fylld med miniäventyr.

Ja, det började egentligen redan förra helgen, med att komma bort en stund. Jag åkte till min pappa och farmor i Öjebyn. Där blev det avkoppling och paltkok (följt av tillhörande paltkoma). I samma veva började jag planera min stundande 30-årsfest med temat "30 and fabulous" och kände äntligen att den börjar ta form. Det blir öppet hus, förhoppningsvis utomhus, med snittar, bubbel och fika. Smålyxigt och avskalat. Skönt också att inte ha nån röjarfest (hej tant) utan köra på under dagen för blandade åldrar. Hurra! Jag längtar efter att jämnt. Och törs man säga, ens tänka, de magiska orden att detta blir min sista födelsedag som icke-mamma?

30 and fabulous-inspiration och paltkok

Så fick jag feeling och bokade in mig på fem träningspass den här veckan. Jag har inte gått på ett enda! Men det har varit fullt legitima anledningar såsom trädgårdsmöbelsjakt, kompishäng, speedwaytisdag, ölprovning, trädgårdsmöbelsskruvning, inflyttningsfest med huvudbonadstema etc. etc.

Den här veckan gör jag gärna om!

Då kör vi

Ny dag, nya tag.


via GIPHY

Att vara så beroende av andra

Det är som att vi lägger livet, ja kanske inte hela livet men det som har störst betydelse i våra liv just nu, i händerna på andra. Vi kan inte bilda familj på egen hand. Därför måste vi våga lita på andras noggrannhet och professionalism när vi försöker få barn. Såsom sjukvården, socialen, vår arbetsplats, olika myndigheter och vår adoptionsorganisation. Barnens vänner är allra viktigast och guld värda -  sådana proffs. Vi är som blinda men kastar oss i armarna på dem och låter dem leda oss tryggt genom den här fasen i livet.

Så finns det det andra småpussliga bitar där adoption inte är en del av vardagen för dem som vi måste förlita oss på. För några veckor sedan spilldes vår tid och energi när arbetsgivarintyghet till organisationen inte var korrekt ifyllt. Sådant händer. En gång är jobbig men inte hela världen så länge det är relativt smidigt att lösa. I dag fick vi äntligen tillbaka pappren från läkaren som uppdaterat pappren. Så har han bara uppdaterat ett av proverna. Det andra som krävs står inte med. Samma gamla datum. Pappren som vi väntat på över en vecka eftersom dåvarande prover (nu) gått ut är totalt värdelösa för oss.

Jag bryter ihop. Vi har ingen, ingen, ingen glädje av de här "uppdaterade" pappren där ett av proverna är värdelöst sedan förra veckan. Jag bryter ihop för att jag måste telefonköa hos vårdcentralen. Igen. Skicka nya ofyllda papper (och de tidigare ifyllda) för att snällt och lugnt be läkaren fylla i, fylla i rätt, på nytt. Jag tyckte det var jobbigt innan blod- och urinproverna för jag bävade just för detta - att det skulle bli för krångligt för vårdcentralen och bli fel och vi kan liksom inte lägga oss ner på backen och skita i det (om vi nu inte vill skita i att bilda familj) utan måste flåsa dem i nacken och få dem att göra om tills det blir rätt. Jag hatar detta. Hatar, hatar, hatar att vara så fruktansvärt beroende av andra i vårt familjebildande. Det är fan inte klokt.

Tjugonio veckor (och två dagar)

We must be willing to let go of the life we have planned,
so as to have the life that is waiting for us.

Joseph Campbell, författare

Måndag är det nya fredag?

Man måste ju ändå ge adoptionsprocessen att den fått en att se fram emot måndagar på ett helt nytt sätt. Inte minst när det varit både röd dag och klämdag. 

Helgen har i alla fall gått undan då jag hälsat på Öjebysläkten. Mys, mys men efter 48 timmar åker jag snart hemåt igen till mannen och katterna som jag saknar så.

Trädgårdsprojektet

Väntan är ju förbi jobbig just nu. Helgen gick bra för att tankarna (och jag) var på jobbet till 110 procent. Men när jag gick av skiftet på söndag klockan 22 brast det nästan för mig. Det var så tungt att ha huvudet rensat från jobb. Förtvivlan, på något sätt, och det kändes frustrerande att inte kunna krypa ur sitt eget skinn. Väl hemma satt jag en stund på den lilla trappen utanför och tog in tystnaden, stjärnorna, den friska kvällsluften innan jag satte nyckeln i låset.

Även om vi äntligen kommit så långt som vi ändå gjort, vi köar och vi kommer bli föräldrar, så sköljer ibland de uppgivna känslorna över mig och väntan verkar näst intill övermäktig. Varför ska just vi behöva vänta fem år? Så kommer skammen och skuldkänslorna för att jag så egoistiskt reflekterar kring detta. Måste vara glad över det jag har. Och tänk Tobias då, det är ju minst lika synd om honom men han går inte runt med någon offerkofta. Han tar det och stöttar och tröstar svaga mig. Skam och skuldkänslor igen.

Så kom måndag och vårvärmen och jag tog mig till mamma vilket gjorde riktigt gott för själen. Hon berättade vad hon vill ge mig i födelsedagspresent, en slags hammockstol är väl det närmsta jag kan beskriva det som. Alltså det är som en stolpe vari det hänger något som ser ut som ett ihåligt ägg och däri sitter man med sin korsordstidning och gungar runt. Så mysigt!

Men jag sa det att då lär jag ha en fin trädgård att blicka ut över och så föddes trädgårdsprojektet. Nu försöker jag så gott det går att fylla huvudet med trädgård. Så igår, innan jag klippte gräsmattan tidig kväll, köpte jag lite smått och gott på en handelsträdgård i Sala. I dag direkt efter jobbet tog jag mig förbi en handelsträdgård i Fagersta för att sedan smita in på Rusta här hemma och köpa lite trädgårdsgrejer. Mysigt! Jag påtade på i en timme medan jag hade P1:s Spanarna i öronen, kom på mig själv med att skratta högt några gånger.

När jag gick in efter påtandet började jag känna mig lite ängslig. "Vad ska jag fortsätta påta med nu utan att det drar iväg med engagemanget och kostnaderna?" Det är ju lite lätt hänt att man tar i från tårna och sedan tröttnar. Men så kom jag på att vi har ju några gamla bildäck som vi aldrig kommer till skott att sälja. De kanske jag ska se till att måla och göra något slags blomsterarrangemang av, vilket också skulle innebära att frigöra lite välkommet utrymme i garaget där för övrigt lastpallen och trälådan ovanför kommer ifrån. En positiv effekt är förstås dessutom att det blir mindre gräsyta att klippa. Utöver det jag nu har som mål att ta mig för ska jag se till att ha något litet blomsterarrangemang vid ytterdörren. Därirfrån har jag för övrigt tagit bort två krukor som stått där sedan vi flyttade in för tre år sedan, samma jord i krukorna då som i går. Men inte nu! Fixa, fixa ...

Det blir bra det här.

Tjugoåtta veckor

Everybody wants happiness

Nobody wants pain

But you can't have a rainbow

Without a little rain

Okänd

The typical jag

Söndag kväll: Hetsar Tobias att leta fram sina papper från förra läkarundersökningen så att han kan lämna in dem vid provtagningen utifall att det behövs. Påminner honom att urinprov ska tas och att det förstås då är bäst att inte kissa på morgonen. Skriver ut mina papper samt nya blanketter för läkaren att fylla i. Försöker nå vårdcentralen för att höra exakt vilken tid vi hade - vilket inte går så bra.

Måndag morgon: Får plats i vårdcentralens telefonkö för att kolla upp tiden. Påminner Tobias om att vi ska lämna urinprov och att han därför ska komma ihåg att inte kissa på morgonen. Får bekräftat av vårdcentralen att vi ska vara på plats klockan tio.

Är precis på väg ut genom dörren i sista minuten då Tobias kommer på att han behöver sina papper (som han som tur är hittar direkt). Jag kommer på något som är lite svårare att åtgärda. Jag morgonkissade! Dumma, dumma jag. Svor lite över detta samt att jag inte hade någon som påminde mig om vad jag ju inte skulle göra.

Jag började hetsdricka vatten medan Tobias stod med nycklarna i dörren. "Vi måste åka! Vi måste åka!" Kaosigt värre.

Nåja, några stackars droppar fick jag ihop till lilla vårdcentralen. Vill man bli mamma, så vill man. Blev lättad när det visade sig att läkaren var på plats och vi fick veta direkt att han skulle se till att fylla i blanketterna på nytt. Vi har dem troligen i brevlådan om en vecka.

Så. Många. Yttre. Faktorer.

Då kan vi pusta ut för denna gång.