Sju månader

I dag har vi köat i sju månader. Det är förstås både och att ha den väntan bakom sig. Wow alltså, det går framåt! Jag tänker på innan vi alls beslutade oss för adoption och innan det ens blev ivf. Vi trodde nog aldrig att det här skulle vara möjligt. Tänk sådan tur att man klarar så mycket mer än man tror. Jag är stolt över oss båda. Men visst hade de gärna kunnat få ringa för en månad sedan eller två …

I dag ringde telefonen när jag var ute på jobb. Jag hade glömt stänga av ljudet. Tobias namn syntes på displayen, vilket typ aldrig händer när både han och jag jobbar. Då brukar det snarare bli sms eller mejl. Jag bestämde mig för att svara. Det kan ju vara samtalet även om jag inte var lika nervös som i förrgår när jag trodde att det var samtalet.  Jag är luttrad för en stund. Det visade sig att det inte var samtalet. Det var ett "Oj! Jag skulle ringa Emma" (hans chef). Hur road tror ni att frun som svarade var? Men jag skakade av mig det rätt fort.

Vi uppmärksammade förresten sjumånadersdagen med att äta på vår favoritthairestaurang i stan. Mysigt, men nästa gång får vi nog komma på något lite mer ambitiöst. Kan eventuellt bli något större inköp? Jag är på jakt efter en Stokkestol att eventuellt måla om. Men jisses så dyra! Nu spanar jag på Blocket.

Tobias har också haft en fin idé om att vi borde plantera något i trädgården medan vi väntar. Något som blir vårt barns alltså, som man kan se växa år efter år. Vi har inte kommit på något klockrent ännu. Ett körsbärsträd vore ljuvligt, men kanske enklare med jätteblåbär eller så. Vi får se! En rosenbuske vore också fint, men det är ju just fint och inte särskilt barnvänligt.