Att vara fem år igen

Som jag avskyr denna offerkofta men den är rakt omöjlig att få av sig just nu. Ständigt är jag ihopkrupen i den, när den inte hänger över axlarna. Det verkar bara vara på Kreta som den går att få av.

Jag har så mycket jag vill säga, skriva, som är mycket gladare och intressantare. Men jag orkar inte. Det är ibland som att mitt huvud håller på att sprängas av reflektioner, analyser, som inte hittar ut utan bara stöter mot hjärnbarken om och om igen.

Att befinna sig i vardagslivet, i semestern, och försöka hitta njutning samtidigt som längtan hela tiden finns där är svårt. Jag har nog aldrig haft så svårt att leva i nuet som nu och det stör mig väldigt eftersom jag vet att jag inte mår bra av det. Sen stör det mig ännu mer eftersom jag i grunden känner mig som en väldigt positiv person som för allt i världen inte orkar vara det just nu. Men ni vet hur det är, det går inte att säga "Tänk inte på ett glas mjölk". Vad tänker du på då?

Här kommer i alla fall lite osammanhängande rappakalja, självterapi om man så vill, som jag behöver få ur mig innan jag kan komma vidare i alla de tankeprocesser som pågår samtidigt:

När jag var liten och min bror dog, har mamma berättat att det tog flera månader innan jag förstod att han inte skulle komma tillbaka till oss. Vi var på semester och mamma hade märkt att jag var lite eftertänksam. Besvikna jag, fem år, hade förklarat att jag trott att nu skulle Erik komma tillbaka, för han tyckte ju så mycket om när vi åkte till Örebro. Men att nu i slutet av semestern förstod jag, efter flera vändor av förhoppningar, att han inte skulle komma tillbaka.

På något sätt tror jag att denna passiva väntan vi går igenom nu gör att mitt femåriga jag kommer tillbaka och är förtvivlad och rädd. Jag går och väntar på att denna människa ska komma in i mitt liv, i min familj, men ingenting händer. Kanske har mitt femåriga jag rentav gett upp? Mitt vuxna jag förstår ju, går att resonera med. "Lina, det är inte samma sak. Det är en helt annan situation du är i nu. Ni kommer att bli föräldrar, ta det lugnt.". Men nånstans djupt därinne finns femåriga jag kvar och en femåring resonerar inte så abstrakt utan behöver konkreta bevis för att förstå att det inte är som det var då.