Att inte vara tyst

I dag satte jag ner foten. Jag blev så frustrerad när jag var in till leksaksaffären BR Leksaker i Borlänge. Det fanns en massa dockor, givetvis. En av alla dessa, jag tappade räkningen men skulle tro runt tjugo olika, såg jag med annan hudfärg än vit. Ingen docka såg så att säga asiatisk ut.

Det handlar inte om att jag inte kan hitta dockor som inte ser ut som normen till mitt barn, för det kan jag. Det handlar om valmöjligheter i vardagen. Att inte behöva scanna av hela nätet, utan i stället få komma in i en leksaksaffär och se att "här har de tänkt till vad gäller mångfald" och senare förhoppningsvis inte ens reagera för att det är mångfalden som blir normen.

En enda mörkhyad docka bland alla dessa ljusa dockor. Det är inte en unik upplevelse och jag hade inte tänkt säga något innan jag lämnade butiken. Men jag kunde inte låta bli. Jag var lugn men det kändes som jag tog sats när jag sa till personalen att "Det är riktigt dålig mångfald när man ser på era dockor". De höll med att det kanske inte var så bra men ville inte ändå klappa sig på axeln. "Jo, så är det nog. Men lite variation har vi". "Va? Ni har en mörkhyad docka och ungefär tjugo vita. Det tycker inte jag är särskilt varierat". Något sådant gick dialogen och jag kände att jag kommer aldrig vara tyst. För det är så enkelt att påpeka. Att säga ifrån i en leksaksaffär i Borlänge är inte att förändra hela världen, men jag tänker att de små sakerna också är viktiga.