Gjorde vi rätt?

Det märks att vi är inne i en ny väntansfas nu. Jag grubblar och mannen spelar tv-spel med kompisar för att hålla tankarna borta. Det säger han inte nu, men vi börjar känna igen varandras väntan och den tyngd som kommer med den.

Mitt senaste grubblande handlar om det, att jag så innerligt hoppas att vårt barn tycker att det blev rätt och att det blev bra. Att vårt barn känner att vi är en familj, att vårt barn inte känner att vi gjorde fel som adopterade. Det kommer inte gå att veta förrän om flera, flera år hur vårt barn kommer att känna inför detta. Det vore så sorgligt och tragiskt om vårt barn tycker att  adoption i grunden är fel och att det var fel av oss att adoptera. Det vore så sorgligt och tragiskt eftersom det inte går att göra ogjort. Vi kan bara göra vårt bästa för att finnas där, så som föräldrar ska, och lyssna in. Vara ödmjuka inför föräldraskapet och se var det tar oss. Vi gör ju detta för att vi tror på det. Att det är rätt och riktigt. Men vi kan aldrig bestämma vad vårt barn, som faktiskt är huvudpersonen i detta, ska tycka eller känna.   

Ni vet, sådana där oändligt stora frågor som de flesta av dem som får biologiska barn inte behöver ställas inför. Bland heterosexuella par som bildar familj genom hederliga missionären eller annan valfri position inbillar jag mig att det räcker med den stora frågan som förhoppningsvis de flesta av oss ställer sig och känner ett rungande ja inför: Är detta rätt person att bilda familj med? Bra. Då kör vi. 

Men för oss som adopterar kommer liksom ett helt paket med frågor jag känner att jag är skyldig att ställa mig själv redan innan vi är en familj. Frågorna kommer dessutom utan både bruksanvisning och facit, givetvis.