Livet på vänt

Mannen har fyllt år så i helgen har vi haft besök av svärisarna och av goda vänner. Sådant som är fint för själen!

I sällskapet inklunderades en bedårande tvåmånadersbebis. Det är förstås både fantastiskt mysigt och ganska jobbigt, det sistnämnda i alla fall efteråt. Det går inte att tränga bort känslorna kring var vi inte är och vad vi längtar efter så. Hur är det möjligt att vi längtat så länge som nära ett halvt decennium?

Vad har vi gjort av den här tiden? Till viss del har vi pausat livet, ibland mer ibland mindre, för det måste man göra. Många önskningar och framtidsplaner startar med "När vi får barn ..." eller "När vi är föräldrar ...". Visst finns det andra saker vi vill, men det här är ju den största drömmen.Vi går och väntar på största förändringen i livet. Vår omvälvande jordbävning. Vårt lilla mirakel. Ja, ni fattar.

På senare tid har jag reflekterat över den långa "livet på paus"-väntan som blivit för oss. Så är ju verkligen de senaste nio månaderna i och med adoptionskön. Den passiva väntan, inte ett finger har vi kunnat lyfta under denna tid. Ja, det skulle väl vara förnyelsen av läkarpappren och våra uppdaterade inkomster möjligen.

Jag är osäker på om jag mår bra eller dåligt i det, men under sommaren har jag nog allt oftare kommit på mig själv med att slås av att "Just ja, här går vi och väntar även fast vi inte kan påverka det på något sätt. Men vi kommer att bli föräldrar. Väl?". Det är som att jag ibland verkligen inte orkar ta in de stora känslorna eftersom föräldraskapet känns så plågsamt långt borta.

Jag blir nästintill apatisk och skjuter undan känslorna som är där någonstans. Med en hektiskt arbetsvardag går det väldigt smidigt. Med med harmoniskt bebisbesök går det inte alls. Då är det som att mitt sinne sluter sig och jag går in i djupa tankar. Grubblar. Försiktigt, försiktigt för att inte den ömtåliga masken ska gå alldeles i bitar.

Men bring it, livet. Jag tänker inte bryta ihop bara för att du är lite utav en "pain in the ass" just nu.