Den fantastiska omgivningen

Ständigt påminns vi om vilka fina människor som finns i vår närhet, som väntar och längtar med oss på avstånd. Återigen: Jag är så glad att vi är öppna om vår adoptionsprocess. För hur skulle familj, släkt, vänner och bekanta annars kunna försöka sätta sig in i vår situation, få en förståelse för vad adoption innebär, känna sig som en del av vår process och känna att de kunde vara öppna med oss? Längta med oss.

Här är tre ljuva exempel bara från de senaste veckorna:

1. Blivande farmor och farfar som beställt en ljusgrå, ljuvlig, minikånken! Den följer förstås med till Taiwan och blir ett urgulligt handbagage för lillingen, eller "Sune-Stina" som är lite utav arbetsnamnet (cred: farmor). Blivande pappan matchar med sin mörkgröna kånken. Jag har inte köpt någon, det blir lite väl "matchande familjen", haha.

2. Man påminns om andras längtan när kusinen utbrister: "Ja, jag råkade ju säga åt någon att det är så spännande och vi väntar på barnbesked. Det är ju ni, men vi väntar ju med er!" Älskade släkt, vi är så glada att ni väntar och längtar med oss!

Ett förkläde som ena katten ser till
att vara "förkläde" åt tills vidare.

3. När den ena vännen berättar att hon längtar efter vårt barnbesked, för då ska hon köpa en present, och den andra vännen oväntat kommer med ett inslaget paket. Hon har hittat ett förkläde och grytlapp som passar perfekt när det ska lagas mat i leksaksspisen. Och så matchar det ju tapeten så ypperligt! Jag vet många som är i en adoptionsprocess upplever att de inte alls uppvaktas med uppmuntran eller presenter av omgivningen under väntan och inte heller sedan när barnet väl kommer, till skillnad från hur det är för andra i deras bekantskapskrets som väntar biologiska barn. Jag undrar vad det beror på. Osäkerhet? Tanklöshet? Jag är glad att jag inte känner igen mig i att det skulle vara några skillnader där.

All den kärlek vi får uppleva är så överväldigande och jag är så tacksam för att den hela tiden gör vår längtan och väntan lite, lite lättare.