En åttondels bok eller så

Just ja. Jag har nog glömt berätta att i slutet av sommaren började jag (igen) att ta tag i att skriva om Den ofrivilliga barnlösheten i bokform. Vid kanske två eller tre tillfällen tidigare har jag påbörjat liknande projekt och inte kommit längre än ett tomt dokument, ungefär.

Men denna gång har det hunnit bli ett gäng kapitel, även om jag kanske bara hunnit en åttondel eller så. Än så länge vill jag bara att det ska vara roligt att skriva, inte ett tvång, så jag öppnar dokumentet när andan faller på. Det har känts riktigt bra!

Jag tror inte att sista meningarna i boken kommer skrivas förrän vi faktiskt har vårt barn i våra armar. Men i och med att jag har mycket mer tid över för sådant här nu, har jag försökt komma i gång. Att skriva åtminstone en bok har varit en dröm länge och vilket ämne skulle kunna passa mig bättre än detta?

Innan jag öppnade dokumentet och tankarna till det förflutna kände jag att jag var tvungen att bestämma mig för om jag ville välja den djupa, sorgliga, vägen eller berätta vår historia med en stor portion humor. Jag valde faktiskt det sistnämnda. Det är just fler sådana böcker jag hade önskat hitta många gånger när den ofrivilliga barnlösheten varit som tuffast. Lite som en väninna att få skratta igenkännande med. Kort, rappt. En del grejer tar jag rakt av från tidigare blogginlägg som jag skrivit. Bloggen började förresten med skämt som fastnat i mitt huvud och behövde komma ut, nattgrubblerier och livmoderkritik som ni som varit med från starten kanske kommer ihåg.

Så då vet ni det. Nu när jag berättat om bokprojektet så måste jag ju fullfölja det också. Yeay!