"Har du barn?"

Jag har mycket jag vill skriva om men just nu är det lite grötigt i huvudet. Tror jag försöker landa i väntan samtidigt som det inte riktigt går. En grej kan jag i alla fall berätta och det är hur jag noterat ett intressant men logiskt skifte.

Nu vill jag plötsligt att människor ska ställa den förbjudna frågan "Har du barn?". Så att jag får berätta att jag minsann väntar barn! Så att jag får berätta om Hanna! Snabbt tillägger jag "genom adoption" så att gratulationen inte ska komma samtidigt som de pekar på magen.

Landar inte samtalsämnet i denna fålla av sig själv tillräckligt snabbt, kan ni räkna med att jag försöker lirka för att föra samtalet dit! Betydelsefull kvarleva från den ofrivilliga barnlösheten, däremot: Jag ställer under inga omständigheter själv frågan "Har du barn?" bara för att jag själv uppskattar att få frågan nu. Kommer inte på fråga och jag behöver väl knappast förklara varför?

Axplock ur verkliga livet senaste månaden, eller en lathund i "Hur du för in samtalet på att få berätta om din adoptionsprocess när ingen frågar":

1. Ååh, vilka charmiga barn ni har! Det gör inget att de lever om lite. Jag älskar barn.
 
2. Åh! Jobbar du på förskola i Avesta? Vad roligt. Ja, jag och min man har pratat lite om förskoleplatser ... Vi väntar barn, alltså.

3. Vilken härlig tjej! Visst är det din dotter? Jag väntar också en dotter ...

Hur ska detta inte eskalera när Hanna äntligen finns hos oss? Jag kommer tjata hål i huvudet på folk om vår bedårande, festliga dotter!