Vi trodde vi hade förlorat henne

Älskade, älskade barn. Det här dygnet har varit fruktansvärt. En hinna av ovisshet har legat över oss sedan vårt obeskrivligt viktiga brev tycktes vara spårlöst försvunnet. Det svar vi skulle få efter fyra i dag, blev inte det vi ville ha. Postnord menade att brevet fanns hos Ica. Medan Ica menade att det inte var där. Lösningen var att Ica skulle göra en inventering inom 24 timmar eller så och då hitta eller inte hitta brevet. Återigen ovissheten.

Nu blev till och med Tobias orolig. När faran nu är över, brevet har äntligen hittat fram, kan jag berätta att vi aldrig under den ofrivilliga barnlösheten varit så rädda. Rädda att förlora vårt barn. För de stora "tänk om" som cirkulerade i vårt huvud var: "Tänk om vi måste göra om precis, precis allt?". Flera månader till att samla originalhandlingar, stämpla, skicka. Det kanske dröjer till 2018 innan vi får träffa Hanna. Det skulle vara fruktansvärt. Men det klarar vi, om vi måste. Den ännu värre tanken, är långt tyngre att leva med: "Tänk så säger de att de inte kan vänta på oss. Att Hanna behöver en familj nu och de måste välja några andra föräldrar till henne?".

Den tanken blir oumbärlig när jag, inne i bubblan, passerar Hannas rum. Att tänka att hon inte ska vara med oss. Att vi inte blir en familj. Det är en fruktansvärd tanke och sorgen över att tänka att det ens kan bli så överväldigande svår, värre i kombination med att se det där barnrummet. Jag segnar ihop. Skrikgråter. Så nära panikångest har jag aldrig varit i den ofrivilliga barnlösheten. En sådan rädsla har jag nog aldrig känt i hela mitt liv.

Att vi är rädda att Hanna ska ryckas ifrån oss på något sätt har vi pratat om innan. Vi har båda sagt att det ju kan hända saker under en adoptionsprocess, även om det är extremt ovanligt. Då har vi sagt att det finns något som skulle vara väldigt jobbigt men som vi inte kan se att vi skulle ställa oss emellan även om hjärtat skulle slitas sönder. Det är att Hannas biologiska familj skulle ångra sig. Där skulle vi antagligen inte kunna strida i det här relativt tidiga skedet, när Hanna inte ens vet att vi existerar. För då skulle det inte kännas som att det var för Hannas skull vi kämpade även om vi nog skulle vilja intala oss det. Nej, det skulle vara svårt att se att hon skulle förlåta oss för något sådant senare i livet om det kom fram vad som skett och det skulle det ju för något sådant hemlighåller man inte från sitt barn. Hur lever man med det? Är ni med? Men det betyder inte att hon inte är vår. Det är hon. Hon vet bara inte om det ännu.

Så ni kan tänka att alla de här rädslorna, att förlora Hanna, finns med oss och frustrationen var stor när detta brev med precis alla original inte hittade fram. Att förlora Hanna på detta sätt? Det vore en sådan mardröm. Så fel. Panik, panik, panik.

Strax efter åtta i kväll begav vi oss så mot Ica. Nej, inget brev. Jag bröt ihop och hulkade fram "Vår dotter. Jag vill inte förlora vår dotter". Och kvinnan i personalen som egentligen hade kassan men ville försöka hjälpa fast det verkade hopplöst ur en annans synvinkel hade tålamod. Vi frågade om det skulle hjälpa om vi sa hur brevet såg ut. Så gick hon in - och hittade det direkt! En sådan lättnad.

Det visade sig att brevet hade två olika rek-koder påklistrade. En som Taipei Mission klistrat dit och sedan en helt annan som Postnord klistrat på. Vi fick den ena på avin, men det var den andra som var inscannad i systemet. Någon, vem denna nu är, borde ha kollat att koderna stämde överens. Så här i efterhand tänker vi att vi kanske kunnat upptäcka felet om vi skrivit av/fotat Taipei Missions kod.

Nu var det ju inte Icas fel. Men den kvinna vi pratade med i kväll beklagade ändå att ingen därifrån letat ordentligt i kväll fast vi fått det intrycket och att ingen ringt oss fast brevet låg framme. Jag sa att hon inte behövde beklaga sig för vår skull utan att hon kunde gratulera i stället. Vi ska äntligen bli föräldrar.