Den tredje skypeträffen

Dagens skype var supermysig. Det är förstås alltid underbart att få se Hanna. Men förra gången var hon lite trött vad det verkade och nu var hon i stället väldigt med. Så det var roligt. Hon ville röra Babblar-Bobbo och oss. Hon tittade mycket i pekboken och kopplar verkligen ihop att det är vi. När hon stod och ritade vid staffliet och de sa "mamma och pappa" till henne, så gick hon mot skärmen där vi fanns. Hon vet förstås ännu inte vad en mamma och pappa är, vad det betyder. Förutom att man hittar glada sådana i pekböcker och vinkande inne i dataskärmar. Men det är häftigt att hon kopplar att det är vi som är de orden.

Domstolsprocessen fanns inget nytt att säga om. Vi vet bara att det "går framåt". Skönt att få höra ändå, det skänker ett lugn.

Ni minns väl min mammas skämtsamma kommentar om att St Lucy kommer tro att vi inte äger några andra kläder i och med att vi alltid har på oss samma kläder vid skypeträffarna och i pekboken? Jag blev lite osäker när tolken sa att socialarbetaren påpekade att vi har samma kläder på oss hela tiden. Jag sa att det stämmer och förklarade att vår tanke med det är att vi hoppas att det ska hjälpa Hanna att känna igen oss. De sa att de hade anat det och att de tyckte det var jättebra tänkt av oss. Det skulle de tipsa fler väntande föräldrar om!

Det gick knappt att koncentrera sig på att jobba efter skypeträffen i dag. På vägen hem tänkte jag på det. Att det är så typiskt att vi behöver "jobba in i kaklet" inför resan till Taiwan. Att vi inte känner att vi har möjlighet att unna oss att söka ledighet eller semester. Allt det där vill man ju spara, tills när hon är här. Det borde verkligen finnas åtminstone några standardveckor inför ankomst för adoptivföräldrar att ta ut, lite som i slutet av graviditeten.

Ju närmare vi kommer, desto mer börjar vi inse vad vi får uppleva just nu och det är minst sagt överväldigande. Visst, det vi går igenom är inte fysiskt. Men många gravida jag pratat med verkar uppskatta tiden hemma inför barnets ankomst inte enbart på grund av det fysiska, utan också för tiden att smälta det som komma skall och hinna förbereda sig. Handen på hjärtat tycker jag faktiskt det är orimligt att någon sådan förberedelsetid inte ges oss som blir föräldrar genom adoption. Det är ett stort åtagande vi har framför oss och det kräver enorm mental förberedelse. Well, well ... kanske hinner reglerna ikapp så småningom.

Jag vill ju inte visa någon bild på Hanna alls här på bloggen, inte innan vi är tillsammans. Men här är ett litet bildkollage som visar Bobbo och två glada föräldrar som träffar sin dotter på skype för tredje gången.