Första doppet för Hannas tår

I dag var vi ganska spontana. Ja, det blev ingen sista minuten eller så, men så spontan man nu kan känna sig som nybliven och svettig småbarnsförälder utan att det blir för mycket. Vi åkte till min mamma som just kommit hem efter att ha semestrat nedåt landet! 

Hanna var först blyg inför mormor, de har ju inte setts på ett par veckor och då bara några timmar. Men ganska fort släppte hon loss. Vi hade tänkt gå till stadsparken. För er som inte har Salakoll men har vägarna förbi där någon gång så är den lekparken verkligen att rekommendera! Lekparken är verkligen stor för att ligga i ett så pass litet samhälle. Många roliga grejer där och så blir jag lätt nostalgisk eftersom de sparat en del grejer från ens egen barndom. Nu finns dessutom ett trevligt fik där men matsäck funkar ju annars då det är en stor park. Så mysigt!

Måns Ols i Sala fick den äran när det var dags för Hanna att doppa tårna
hemma i Sverige,utanför badkar och baljor, för första gången!

Nåja. Nu tog vi oss ju inte till stadsparken just denna dag, haha. Hanna tycker ofta det är roligt och spännande på vägen till saker, men föga intressant på vägen hem om det tar för lång tid. Är hon trött utan att hon märker det själv, finns risk för att sele och vagn och även vi ratas, att vi hamnar i ett läge där hon blir riktigt "tröttarg". En situation att undvika när chansen finns. Hon skulle dessutom inte kunna gå eller springa dit eller därifrån själv heller på grund av trafiken. Jisses, så vi lärt oss tänka flera steg framåt! För att öka chanserna att få fortsätta dagen som en mysande och skrattande familj gick vi till en badplats som ligger lite närmare mamma, varifrån Hanna dessutom hade chansen att promenera. Också mysigt! 

Vi hade inga badkläder med oss, för badväder var det ju egentligen inte. Fy, vilken sommar? Den bästa, givetvis(!), men vädermässigt alltså ... Väl vid Månsan kunde vi förstås inte låta bli att Hanna skulle få doppa fötterna. Första doppet i svenskt vatten! Hurra! Hon älskade det, vilket var en lågoddsare med tanke på vilket vattendjur hon är i badkaret och hur hon älskar att stå vid tvättstället och plaska. Det blev varsin glass från kiosken också. Det var andra gången som Hanna fick smaka glass av oss och låt oss säga att det snarare är vi som, på nåder, får smaka från henne.

Älskade busunge

Jag har lärt mig att släppa vissa saker. Som det här med fötterna på matbordet. Jamen om det får dig att faktiskt äta frukosten i stället för att du och mamma blir irriterade på varandra och du förblir hungrig fram till lunch, så ha dem där. Något ska man väl få bestämma över när man är ett och ett halvt.

Förhoppningsvis och högst troligt avvecklar du väl denna vana när du noterar att det inte hör till vanligheterna och faktiskt är rätt opraktiskt. Kanske och förhoppningsvis sker väl detta innan tonåren eller åtminstone innan pensionen. 

Älskade busunge.

Livet före mamma och pappa

När vi besökte St Lucy fick vi med oss några skivor med bilder och filmer. Häromkvällen hade vi ro att ta oss igenom dem och vilken skatt! Det var flera hundra bilder från Hanna Wei-Chings första år. Fantastiskt. När vi tittade på bilderna tillsammans påminde det om när vi fick bilder under väntan men skillnaden är ju att hon faktiskt är här nu! Och det var så overkligt att veta att jag nästan fick lov att nypa mig i armen. Tänk att jag kan trösta henne när som helst, får se henne le varje dag. Att jag får vara hennes mamma. Jag ser fram emot att visa bilderna för Hanna, det får nog bli någon dag här snart.

Ofta när vi gör något nytt med vår lilla Hanna-panna, vår lilla Hannananas, funderar vi om det är första gången. Men nu vet vi att rutschkana har hon åkt förut. Hon har lekt med play-doh. Hon har suttit och rivit bort gräs vid stenar - det är inget nytt "projekt". Hon har åkt i bilbarnstol.

Inte första gången själv i en rutschkana. Men oj, vilket sug i magen ändå!

Något annat värdefullt med bilderna är att vi ser henne leka med flera olika barn. Bland annat pojken som ju kommit till en familj här i Sverige som vi lärt känna. De är på många bilder tillsammans. Småhjärtana, alltså!

Men också andra barn förstås. Jag tror inte att något annat av barnen som syns på bild med Hanna adopterats till Sverige som det ser ut just nu. Men jag tänker att några av dem kanske adopterats till USA. Jag är med i en amerikansk Taiwangrupp, så jag ska nog göra en liten efterlysning där så småningom. Det är ju underbart om det går att hålla kontakten om än sporadiskt till att börja med. Det beror ju på hur intresserade barnen är av det i ett senare skede.

Apropå det här med "första gången" så var det lite speciellt att se Hannas liv innan oss. Det är ovant att det inte är vi som hållit henne i handen första gången hon åkte rutschkana eller var på picknick. Att det inte är hennes mamma eller pappa som först knäppt fast spännet i bilbarnstolen.

Men samtidigt är det framför allt väldigt mysigt att veta, att inte sväva i ovisshet även kring dessa till synes små saker. Jag tänker att det kan vara betydelsefulla bitar i hennes livspussel. Det är ju helt fantastiskt att dessa människor som funnits i hennes liv innan vi kom in i bilden värdesätter inte bara att fylla hennes vardag med roliga aktiviteter och minnen, utan även att dokumentera hennes vardag så pass noggrant. Jag är så otroligt tacksam och rörd över det.

Radiotips

Jag har en stund över nu på kvällskvisten och blev tipsad om att lyssna på avsnittet "Adoption och släktband" i radioprogrammet Känsligt läge, så det ger jag mig på nu.


 

Genikampen nästa

Vi köpte ett byggset "plus plus". Det är ett slags legotetris skulle jag kalla det, med färgglada bitar som man hakar i varandra.

Jag och Tobias satt och lekte med Hannas nya leksak. Hon verkade ganska obrydd och var nog det till viss del. Så gick hon iväg men kom tillbaka och lade en av sina klänningar vid oss. Vad hon ville visa? Kolla möstret och jämför med bitarna! Jag höll på att smälla av. Så imponerad! Vårt lilla geni.

En förkärlek för motorer

Igår kom vi hem från några jättemysiga dagar i Gimo. Denna gång, precis som senast, kunde vi inte låta bli att stanna kvar en natt extra. Jag har alltid trivts med mina svärföräldrar (Obs! Inte fjäsk, helt sant) men det är något speciellt nu när vi har Hanna Wei-Ching hos oss. Hon blir verkligen det där klistret och vilket fantastiskt sådant. Hon har tidigt tytt sig till farmor (och mormor för den delen). Denna gång släppte hon verkligen in farfar! Nyckeln till hennes hjärta var just en nyckel, den som automatiskt öppnar och stänger garaget.

Vad gör grannen nu? undrar Hanna Wei-Ching.

Man får ju som tona ned förväntningarna på aktiviteter litegrann när man får barn, har jag noterat. Det är ju liksom inte läge för Astrid Lindgrens värld eller Liseberg ännu. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig men klart är att jag inte hade förväntat mig att jag skulle stå med mitt barn i famnen i flera minuter för att blåstirra, peka och gå så nära som möjligt för att se på när farmors och farfars granne backar in på gården med husvagnen. Eller samma procedur dagen därpå, när nästa granne backar med släpet in på sin gård. Till skillnad från sina föräldrar har hon en omättlig aptit för motorer, vår festliga lilla tjej. Jag har väl berättat om hur hon ivrigt pekar på alla lastbilar och gärna också andra bilar när vi är ute och går?  

Även om "borta" kan vara väldigt bra, särskilt hos Hannas farmor och farfar, så märks det verkligen att hemma är bäst när vi kommer innanför dörren. Här har Hanna sin allra största trygghet, som det ska vara. Direkt börjar hon att plocka med sina leksaker och tjuta av skratt. Efter några nätter halvhaltande sömn sov hon hela natten och vaknade överraskande human tid i morse, det vill säga 06.45. De senaste dagarna har hon vaknat vid 06-tiden och tidigare än så.

Vi hörs.

Lycka är ...

... att få se sin dotter ha det mysigt med ens bästa vän.

Sömn, mat och lek

Dessa två, alltså ... Kärleken bara växer.

Apropå tidigare nämnda raseriutbrott som Hanna Wei-Ching får titt som tätt. Tack snälla ni som kommenterat, förresten, ibland behöver man få veta att andra känner igen sig. Vi har försökt hitta vägar att stävja utbrotten ibland och har märkt att om vi bara anstränger oss, är det ofta (men absolut inte alla gånger!) löjligt enkelt:

• Stadigare mellanmål mellan måltiderna! Det har varit för mycket "snacks-aktigt" tidigare. Det behöver vara smörgås, några ostskivor på sidan om och mjölk och utöver det några jordgubbar eller en halv banan, till exempel. Utöver det får hon hel sats välling när hon vilar och så får vi förskjuta lunchen, helt enkelt, så att hon får in en bra "ät-rytm".
•  En till dagsvila! Hanna sover oftast väldigt bra på natten, ungefär 18.30-06.30. Hon vaknar superglad och vill inte somna om, inte heller ligga kvar i sängen. Men egentligen är hon trött och behöver sova redan inom 2,5-3 timmar. Så det brukar bli att hon leker, äter frukost och leker lite till innan hon sover första dagsvilan när hon också får välling. Nu har vi lagt till en dagsvila när hon lekt av sig efter lunchen, vid andra vilan sover hon lite kortare och ofta i selen i stället för sängen.  Det brukar bli att hon vilar sammanlagt ungefär två timmar per dag.

• Inte avbryta leken! Så ofta som det går, och det är ju faktiskt i princip nästan jämt, låter vi nu Hanna dona färdigt med det hon gör. Vi avbryter inte för blöjbyte/mat/vila/gå ut med vagnen/fortsätta promenaden. Vi stannar i stället upp och väntar in rätt läge för att göra något annat. Samma tema: låt henne leka med det hon vill - är det för farligt själv (typ trappor, nycklar i lås högt upp, plaska i högt handfat, tömma diskmaskin etc.) hjälper vi till.

Visst blir hon fortfarande arg och näst intill otröstlig ibland, som alla barn ju blir. Men att ha dessa tre grejer i bakhuvudet, utöver att förstås behålla lugnet själv (hehe), har verkligen underlättat för oss alla tre.

Ibland är det så lätt som vuxen att vilja hålla ett visst tempo, göra på ett visst sätt. Men jag har verkligen försökt tänka "Vad kan vi föräldrar göra annorlunda för att Hanna ska slippa bli arg och ledsen så ofta?" i stället för "Hur ska vi få henne att lära sig göra annorlunda?" om ni förstår hur jag tänker.

Det är klart att barn, liksom vuxna, måste få vara arga och ledsna. Men för det är det ju inte dumt att försöka undvika konflikter som vi faktiskt kan vara utan.

Två månader hemma

Två månader hemma med den här bärälskande gullisen i dag! Det är ju en standardfras, men inte mindre sann för det, att det är som att hon varit här jämt men att tiden ändå rusar i väg. Älskade barn.

När Hanna Wei-Ching blir större och kan uttrycka i ord vad hon vill, tänker vi att hon får bestämma om hon vill att vi firar dagen vi fick varandra på barnhemmet, 12 maj. Det är många som väljer att fira på något sätt den årsdagen, med tårta eller någon särskild aktivitet. Vill hon det så småningom, så gör jag gärna det. Men just nu känner jag att jag inte tycker att vi som föräldrar ska vara de som tar initiativ att fira den dagen. Den innehåller så tvetydiga känslor, stark sorg och stark glädje samtidigt. En trevande start för oss som familj, en väldigt efterlängtad dag för mig och Tobias. Men också en enorm förlust för andra människor i hennes liv och en dag när hon behövde lämna allt hon visste var tryggt. Det är inte en dag att glömma, men inte en dag jag ser mig vilja bestämma att fira.

Då tar jag hellre initiativ att fira just 20 maj, dagen när vi landade i Sverige. Det är ju svårt att veta, kanske blir det en dag hon ser som ett djupt sår och då får vi respektera det och tänka om. Men för mig är det den stora familjedagen värd att fira. Bilturen efter Arlanda, när vi klev genom dörren och sedan satt i sängen och busade. Oj, så extremt trötta och glada vi var alla tre när vi åt hämtmaten vid köksbordet. Allt hade gått bra. Vi var hemma. Vi var äntligen tre.

Det där att äntligen vara tre, ser jag som glädjefyllt för Hanna också. Även om internationella adoptioner aldrig ska vara förstahandsscenariot så kommer jag aldrig förespråka att det är bättre för barn att växa upp på barnhem än hos en eller två kärleksfulla föräldrar, att få vara en del i en familj.

Hanna Wei-Chings resa till oss, eller vår resa till Hanna Wei-Ching. Jag är vilket som fantastiskt lycklig över dessa två omtumlande månader hemma.

Hannas vaggvisa

Apropå barnramsor så gillar jag som sagt att sjunga för Hanna. Hon lyssnar utan protester, så jag tror att hon tycker om det också. Till och med Tobias sjunger en del! Men det brukar mest bli Babblarna för hans del, ibland någon Astrid Lindgren-låt.

Hanna har några favoritsånger, däribland Första låten (av nämnda Babblarna), Heja Bamse, Här kommer Pippi Långstrump, Imse vimse spindel, Små grodorna och Hej sa Petronella. Den sistnämnda är jag väldigt glad över att hon tycker om så mycket eftersom den är av barnboksförfattaren Lennart Hellsing som ju är från trakten, närmare bestämt Västanfors som ligger i Fagersta. Vi har den som bilderbok och den vill Hanna ofta "läsa".

En Hanna Wei-Ching som somnat till vaggvisa i bärselen,
en kväll i Gimo.

Så finns det en visa som jag är ännu mer glad över att hon gillar! Det är Du lilla solsken, som min farmor sjöng för mig när jag var liten. Som barn var jag mycket hemma hos farmor och farfar på loven och minns så väl när farmor lade sig bredvid mig i deras dubbelsäng, i de vita lakanen med det virkade orangefärgade överkastet undanvikt, och sjöng denna behagliga visa. Texten är väl något förlegad, men melodin är oerhört vacker. Den är inte lika känd som de andra låtarna, men den är skriven av Alice Tegnér och texten är så här (fast jag sjunger "vårt" i stället för "guds"):

Du lilla solsken som tittar in.
Igenom fönstret i stugan min.
Jag ville vara en stråle klar.
Ett litet solsken för mor och far.
Jag ville också en gång bli stor.
Och så förståndig som far och mor.
Men barn i hjärtat jag vara vill.
Ty barnen höra guds rike till.  

Hanna blir så otroligt lugn och harmonisk av denna visa! Så den sjunger jag i princip alltid när hon blir sövd i bärselen, vagnen, bilen eller när vi sovit borta. Antingen om jag är själv med henne eller om hon är i Tobias famn. Att det är sällsyntare att jag sjunger den vid sövning i sängen hemma beror på att vi då nästan uteslutande lyssnar på en skiva med vaggvisor som hon fick med sig från barnhemmet, som barnen fått lyssna på vid läggning där.

Våra första dagar i Taiwan, innan Hanna Wei-Ching kom till oss, reflekterade jag över att jag undrade över vilken som skulle bli min eller vår vaggvisa för Hanna. Då trodde jag att det kanske skulle bli Trollmors visa, som jag minns att pappa ofta sjöng för mig, eller Sov du lilla videung, som min morfar sjöng. Men så kom Du lilla solsken till mig när jag höll Hanna och jag märkte direkt att det var hennes vaggvisa.

"Snyggt", brukar Tobias viska när hon stilla slumrat in efter att jag sjungit den om och om igen.

När pappan fick en nygammal frisyr

Pappa Tobias var och klippte sig tidigare i dag och Hanna visade tydligt att hon inte gillade den förändringen! När han kom gående på långt håll var hon sitt glada jag. Men när han sedan kom nära reagerade hon med stor skepsis och osäkerhet direkt! Hon drog sig närmare mig i famnen och hur pappa än använde sin lenaste röst och spexade ville hon inte kommunicera med honom. Hon sträckte sig försiktigt efter en jordgubbe, som hon ju är så toookig i, när han gav en till henne. 

Det fortsatte en bra stund och jag kände igen hennes blick från första dagen vi träffade henne. Jag kastades verkligen tillbaka - och tydligen hon också, lillhjärtat. Det var som att hon riktigt synade honom; "Är du verkligen min pappa?". Men efter en stund, lite åt gången, släppte det och hon busade till slut järnet med sin pappa som också fick lägga henne. Skönt! 

Jag har läst i adoptivmamma-gruppen på Facebook om andra barn som reagerat likadant, så jag blev inte särskilt förvånad. Fast då har det nog främst handlat om att byta hårfärg eller gå från lång till väldigt kort frisyr. Förändringen kändes ju inte dramatisk alls för mig eller Tobias, han fick ungefär samma frisyr som någon vecka innan vi åkte till Taiwan. Men det är klart, för Hanna är ju det en evighet sedan. 

 

Tobias kläckte en ganska bra idé, att man kanske borde ha Hanna med sig när man sitter i frisörstolen så blir förändringen inte lika chockartad. Jag har tänkt boka tid hos frissan snart, kanske vi provar göra på det sättet då eller att hon åtminstone "kommer och går" i salongen då och då med den andra föräldern medan man sitter där. Vi klipper oss båda två (snart alla tre, hihi) hos en kompis som har en egen salong, så det är väldigt lugnt och skönt där. Hon är för övrigt adopterad och har följt Hanna med hjärtligt intresse.  

Men ja, för att ta det säkra före det osäkra toppar jag nog så liiite som möjligt denna gång och kanske kör på det spåret ända tills Hanna flyttat hemifrån?

Pip i lilla vällingsäcken!

Ett inlägg av det lättsammare slaget. Här är några barnramsor som Hanna Wei-Ching gillar! Jag är medveten om att ramsorna är annorlunda i vissa fall, i Den vita barnkammarboken står det till exempel "En liten ärta"... i stället. Men för att hålla det enkelt (för mig, hehe), skriver jag dem som vi gör dem.

Jag sjunger ganska mycket för Hanna. Men ramsor känns som ett så fantastiskt bra sätt att träna språk och kroppsuppfattning på.

Nåja, här är ramsorna!

---

Lilla ärtan.
Lilla ärtan.
Lilla ärtan.
Lilla ärtan.
Och stora bönan!

(Känn på tårna från lilltån till stortån)

---

Runt och runt jag åker. (Gör cirklar med ditt pekfinger i barnets hand)
Genom vattnet plaskar. (Klappa barnets hand)
Ett steg. Två steg. ("Kryp" med pekfingret och långfingret uppför barnets arm)
Och djuren överraskar! (Kittla barnet!)

---

Det var en liten mus.
Som letade ett hus.
Inte där.
Inte där.
Men där!

(Kryp med pekfingret och långfingret på barnet. Stanna till varje gång du säger "där", till exempel under armen eller i naveln)

---

Sko, sko hästen. 
I morgon kommer prästen!

(Slå med handen på barnets fot medan du tar på hen skorna. Tack farmor, som kom ihåg den från gammelmormor!)

---

Tå-tilla. (Ta tag i barnets stortå)
Fot-billa. (Ta tag i barnets fot)
Ben-borra. (Ta tag i barnets ben)
Knä-knorra. (Ta tag i barnets knä)
Och pip i lilla vällingsäcken! (Killa barnet med pekfingret i magen)

---

Hon gör mig till en bättre människa

Hon är så fantastiskt rolig, vår lilla tjej. Alla dessa projekt hon har för sig. Hon går liksom in i en bubbla då hon plockar med kastrullerna/stenarna/skafferimaten/pennorna på ett organiserat sätt som bara hon förstår. Plockar, plockar. Fram och tillbaka och fram igen.

Men ett sådant humör hon har, vissa dagar eller timmar oftare än andra. Det är tufft för oss alla tre när hon exploderar från noll till hundra och sedan har svårt att lugna ned sig och först inte vill ta emot tröst. Svårt att veta om det är adoptionsrelaterat eller åldersrelaterat, kanske både och. Det lilla barnet med den stora viljan, kan ana att fler föräldrar till 1,5-2-åringar känner igen sig i en sådan beskrivning?

BVC-sköterskan uttryckte det ju så bra tidigare, att det är natrligt att det känns väldigt ovant att som två vuxna gå från en konfliktfri vardag till att plötsligt behöva ta flera konflikter varje dag. Framför allt med barnet, även om man försöker förhindra det några steg i förväg, men ju faktiskt också lite med varandra. Det gäller givetvis vare sig en är bioförälder eller adoptivförälder men en viss skillnad är det förstås att vi är mycket färskare som familj.

Men vi bråkar inte bara, så klart! Här är några saker jag älskar med att vara mamma till Hanna:

• Hon lär mig att koppla av. Relationen till henne kommer alltid först. Resten kan alltid vänta. 

• Hon skänker sin pappa ett leende, ett alldeles särskilt leende som är helt nytt hos honom.

• Hon får mig att skratta. Flera, flera gånger om dagen.

• För var dag som går, blir jag än mer förälskad i henne. 

• Hon utmanar mig, mitt sätt att tänka.

• Hon gör mig till en bättre människa bara genom att vara den hon är.

Sånt där som hör sommaren till

Ett snabbt hej från semesterfirarna. Vi äter jordgubbar tills vi storknar, vi vill mest vara utomhus hela tiden, men inne springer vi i sängen tills benen inte orkar och vi undersöker det mesta överallt. Och ja, när jag säger vi menar jag Hanna Wei-Ching. 

Vi har också avancerat en nivå från hästen och kan numera svara på frågan "Vad säger ugglan?". 

1,5-årings dag i korthet

Händelserik dag för 1,5-åring i korthet: 

• Spilla kaffe över hela mammas tangentbord. Dessa långa armar, alltså. Svårt se att datorn kommer gå att rädda - men mamman behöll lugnet! Ett svagt "ficka" slapp ur mig, impulsiv blandning av två svordomar.

• Besöka BVC! Hanna imponerade, givetvis. Hon säger som nämnt inte många ord. Men hon förstår så otroligt mycket, vilket hon också glänste med i dag. "Pappas näsa", "Hannas mage" ... Hon fick en spruta i låret och märkte det knappt även fast hon ju noga tittade på när det gjordes. Är visst bara mamman och pappan i denna familj som blir vita som lakan när det vankas vaccinationer. 

En bortahelg i Hannas tempo

Vi har haft en helt fantastisk helg hos Hannas farmor och farfar i Gimo och jag vill gärna dela med mig av varför jag tror det blev så bra.

Ute på promenad med farmor och farfar.

Tobias (eller ja, vi förstås!) har en väldigt stor, helt underbar, släkt i Gimo. Många är givetvis ivriga att träffa Hanna, liksom vi är att hon ska träffa släkten. Så när vi började planera Gimotrippen förra veckan dök fler och fler namn upp. Vi pratade om att det kanske skulle gå att ses tjugo minuter i en lekpark och att alla då inte behövde komma fram till Hanna och säga hej utan hålla sig på avstånd. Fast nej, det insåg vi ju att det inte skulle gå. Är det så himla roligt att umgås då?

Jag grubblade en del över det där, det skulle dessutom komma att bli Hannas första "bortasovning" sedan hemkomst, och dagen innan vi skulle åka kände jag att det var heltokigt att vi skulle lova flera släktingar att de kunde komma förbi. Det var ju ljusår från hur vi har sagt innan att Hannas första helg ska vara i Gimo. Det vi har sagt åt oss själva innan, är att hon i lugn och ro kanske skulle träffa sin gammelfarmor samt gammelmormor och gammelmorfar, utöver närmsta familjen och här började vi prata om att få till rena släktträffen, haha. Så vi bestämde oss faktiskt för att bromsa ordentligt för Hannas skull. Hon ska få ta det i lugn takt och vi ska kunna åka dit snart igen utan att det blir något stressande för henne. Så sa vi att det förstås är så att vi inte springer åt andra hållet om vi råkar mötas.

Selma och Hanna leker i trädgården.

Nu fick Hanna en ljuvlig, jag vill säga magisk, helg. En av de roligaste grejerna var nog att hon och farmors och farfars hund fann varandra direkt! Bästisar för livet - och vi som hade pratat innan om att Selma skulle ha "hundvakt" första gången vi kom dit. Sådan tur att vi struntade i det!

Hanna träffade gammelfarmor en stund på fredagen och så var vi hem till gammelmorfar och gammelmormor och fikade på lördagen. Eftersom Hanna visat stort intresse för spelmansstämmor på teve (vi oroas mindre för detta intresse än det hon har för vita skåpbilar), bad vi gammelmorfar att ta fram dragspelet. Hon satt som förtrollad och lyssnade! Till allas vår glädje, men främst till gammelmorfars stora glädje givetvis. Hon fick prova att trycka på knapparna och det var förstås en succé. "Mamma, du måste också trycka!" visade hon med handen.

Efter vår långfika, Hanna är överförtjust i kanelbullar som är ett fika vi kommit att unna henne i små doser, vinkade vi hejdå och begav oss mot några andra vänner. Tobias bästa vän, som han känt sedan de två låg i varsin barnvagn bredvid varandra, var hemma hos sin mamma tillsammans med sin familj. Vi står nära varandra och det var så fantastiskt att för första gången få se Hanna leka tillsammans med lillbästisen, som är drygt sju månader yngre än henne. Mest lekte de förstås bredvid varandra så som småttingar gör.

Tar vi oss till en spelmansstämma i sommar tro?

Helgen var otroligt lugn och fin. Hanna har letat smultron och plockat jordgubbar med farmor och farfar, fått så mycket uppmärksamhet men ändå kunnat gå undan om det känts för mycket och gjort det hon velat i sin takt. Vi har varit utomhus nästintill hela tiden. Det var riktigt tråkigt att åka hem på söndagen. Men skönt att se att Hanna inte var orolig när vi kom hem igen utan hittade favoritböckerna i sitt rum direkt och sedan tjoade i badkaret innan läggdags. Det var jag lite nervös över innan eftersom att jag och Tobias "stått åt sidan" då och då för att låta Hanna mysa med farmor och farfar utan att ha oss hack i häl. Så svårt att veta under tiden om man gör "rätt eller fel". Hanna har sovit lite oroligt natten då vi kom hem och natten till i dag, fast det är svårt att veta om det är kopplat till alla nya intryck eller något annat.

Jag är så glad, och faktiskt stolt, att vi kunde resonera som vi gjorde och inte dras med i ivern att socialisera hela helgen, utan ha tålamod för Hannas skull. Och förstås glad för den förståelsen vi möter för det. Nu har hon fått lära känna Gimo ett steg i taget och kommer veta vilket fantastiskt ställe, och vilka fantastiska människor, som finns att träffa där!

Gimo är en plats som verkligen fått en speciell plats i mitt hjärta, det var ju där vi gifte oss (för fem år sedan i fredags!). Jag älskar att vara där, så det var inte utan konkurrens detta trots allt blev de överlägset bästa dagarna någonsin i Gimo - och faktiskt något av favoritdagarna sedan vi kom hem till Sverige.