Två månader hemma

Två månader hemma med den här bärälskande gullisen i dag! Det är ju en standardfras, men inte mindre sann för det, att det är som att hon varit här jämt men att tiden ändå rusar i väg. Älskade barn.

När Hanna Wei-Ching blir större och kan uttrycka i ord vad hon vill, tänker vi att hon får bestämma om hon vill att vi firar dagen vi fick varandra på barnhemmet, 12 maj. Det är många som väljer att fira på något sätt den årsdagen, med tårta eller någon särskild aktivitet. Vill hon det så småningom, så gör jag gärna det. Men just nu känner jag att jag inte tycker att vi som föräldrar ska vara de som tar initiativ att fira den dagen. Den innehåller så tvetydiga känslor, stark sorg och stark glädje samtidigt. En trevande start för oss som familj, en väldigt efterlängtad dag för mig och Tobias. Men också en enorm förlust för andra människor i hennes liv och en dag när hon behövde lämna allt hon visste var tryggt. Det är inte en dag att glömma, men inte en dag jag ser mig vilja bestämma att fira.

Då tar jag hellre initiativ att fira just 20 maj, dagen när vi landade i Sverige. Det är ju svårt att veta, kanske blir det en dag hon ser som ett djupt sår och då får vi respektera det och tänka om. Men för mig är det den stora familjedagen värd att fira. Bilturen efter Arlanda, när vi klev genom dörren och sedan satt i sängen och busade. Oj, så extremt trötta och glada vi var alla tre när vi åt hämtmaten vid köksbordet. Allt hade gått bra. Vi var hemma. Vi var äntligen tre.

Det där att äntligen vara tre, ser jag som glädjefyllt för Hanna också. Även om internationella adoptioner aldrig ska vara förstahandsscenariot så kommer jag aldrig förespråka att det är bättre för barn att växa upp på barnhem än hos en eller två kärleksfulla föräldrar, att få vara en del i en familj.

Hanna Wei-Chings resa till oss, eller vår resa till Hanna Wei-Ching. Jag är vilket som fantastiskt lycklig över dessa två omtumlande månader hemma.