Berättelsen om den första bulan

Nu har Hanna hunnit med att slå sig några gånger, så som små vilda "toddlers" på upptäcksfärd gör. Men jag berättar gärna om hennes första bula hemma i Sverige.

Jag har nog nämnt att jag och Tobias är föga hönsiga åtminstone när det kommer till Hannas upptäckande. Hon får mer än gärna gunga högt, göra kullerbyttor i sängen, klättra högt, åka själv nedför stora rutschkanan och springa runt på såväl gågator som hemma. Däremot har mormor samt farmor och farfar varit lite nervösare. Det har yttrat sig så att ingen vill att hon gör illa sig just hemma hos dem eller i deras närhet. Vare sig det handlar om att bli klöst av katten eller ramla och slå sig. Nåväl, det är ingenting vi retar oss på utan mer retar dem för.

Min kära mor har ändå varit nojigast då det sträcker sig till att hon blir rädd när gungan har hög fart eller när Hanna tar stora tuggor vid matbordet. Detta hade vi kanske kunnat ana eftersom när vi kom hem från Taiwan märkte vi att "mommo" i samband med väldigt uppskattad städning hos oss hade säkrat undan våra "farliga grejer" etc.

Så förstå ironin när Hannas första bula kommer från att hon slår i huvudet i en liten plastlåda med oroliga mormors undanstoppade "farliga grejer" som hon hittade i badrumsskåpet. Det var ju som inte lådan i sig som ansågs vara ett riskmoment ...

Den lilla bulan i pannan försvann efter bara någon dag, så som små bulor på små nyfikna barn gör.