När ett husdjur dör

Jag började skriva värsta långa inlägget men vill egentligen bara berätta att vi är ledsna just nu eftersom vår ena katt varit tvungen att avlivas. Det var i fredags som veterinären tog emot henne och konstaterade att det nog var problem med njurarna. Att det var därför hon magrat så snabbt och i slutet gett upp att äta.

Vi saknar henne, så klart. Jag trodde nog inte att det skulle drabba mig särskilt hårt, även om sådant inte går att veta innan, men både jag och Tobias har burit på en nedstämdhet. Vi tror att när vi sätter oss på övervåningen ska hon komma fram, när lugnet lagt sig, börja trampa på Tobias mage eller lägga sig tillrätta på soffans armstöd. Eller att hon ska komma springandes ned för trappen för att be om vatten från kranen.

Vår älskade Seven som vi fick ha i drygt fem år. Vi vet inte hur gammal Seven var, eftersom hon var en hittekatt som skulle avlivas om hon inte fick en ny ägare. Men vi tror att hon var runt sju år. Tobias var den som träffade henne först, hos veterinären i Falun. Nu var han också den som fick vara med henne i slutet. 

Vilken stöttepelare hon varit att få gosa med, när längtan efter Hanna känts tung. Det slår mig nu, att vi ju faktiskt fick ha henne ungefär från det att vår barnlängtan satte in till att vi till slut blev föräldrar.

Seven visade sig inte särskilt ofta för Hanna, men visst hann de fastna på någon bild tillsammans.