Det som jag vill ge Hanna

Innan vi fick barn trodde jag att det skulle bli ett sätt för oss att lära känna andra barnfamiljer i Avesta. Så fick vi Hanna och det jag framför allt fylldes med, var en stark känsla av "Varför ska vi lära känna en massa nya människor hela tiden, när allt vi vill är att vara tillsammans med de fantastiska människor vi redan känner?" Förstår ni? Det är trevligt att träffa nya människor, absolut, och det vill vi inte sluta med. Men både jag och Tobias har starkare märkt att det vi önskar i vardagen, är att vara nära den inre kärnan. Det betyder så mycket mer än att hela tiden skapa nya, ibland väldigt flyktiga, relationer i privatlivet. Ja, den starka hemlängtan som drabbar så många småbarnsföräldrar drabbade också oss.

När vi fick Hanna kände jag ganska snabbt att jag inte ville att vi skulle bo isolerade i Avesta, borta från all släkt. Det är inte så jag växte upp. Ja, Hanna har sin fantastiska mormor i grannkommunen. Men det är inte samma sak som att kunna kasta sig på cykeln och ta sig hem till nästan hela stora släkten.

I lilla Gimo, som haft en allt starkare dragningskraft för oss, finns i princip allt och alla inom gångavstånd. Inkluderat nästintill hela tjocka, underbara, släkten på Tobias sida. Sedan vi träffades har jag älskat den lilla bruksorten och samhörigheten med nära och kära där. Jag älskar att det kan knacka på dörren, utan att det ringt först. Jag är uppvuxen med "Har ni kaffe?"-frasen och skorna som klampar in. Att gå till badet och alltid, alltid springa på någon man känner. Någon som slår sig ned i solstolen bredvid. Jag älskar att få se bekanta ansikten på Ica, stanna till och prata en stund. Att vara i Gimo, är det närmsta jag kommer hemtrakterna Norrbotten utan att behöva flytta hela långa vägen upp dit.

Innan vi fick Hanna kunde jag börja gråta i bilen när vi lämnade Gimo för att åka hem till tomma, tysta, Avesta. Så är det inte längre även om vi som nämnt längtat till Uppland. Men känslan att jag så småningom vill ge Hanna allt detta som hon inte kan få i Avesta, har vuxit sig väldigt stark.

Det är ju lustigt det där. Att när vi nu en period efter att ha sökt mängder av jobb haft inställningen att det nog kommer dröja innan vi kan flytta till Gimo ... Så kommer den där intervjun som kändes ganska bra, snabbt följt av den uppföljande intervjun och testerna och plötsligt, kort efter att man varit inställd på att Hanna kanske hinner börja skolan i Avesta, får man i stället tacka ja till det där fantastiskt roliga jobbet nära Gimo.

Redan i januari går flyttlasset. Det känns vemodigt att lämna jobbet efter drygt sju år. Men nästan ännu mer vemodigt att flytta längre från mormor även om hon finns kvar och bor nära Norrlandsmått mätt (en och en halvt timme med bil får vi mellan oss). Jag påminns om när jag mellanlandade hos mamma en vår, faktiskt våren innan journalistutbildningen där jag och Tobias träffades. Mamma och jag gick varandra på nerverna då och då (jag höll på med körkort och vi övningskörde ihop, say no more liksom, hehe). Men när jag sedan flyttade hundra mil hemifrån (igen), från hennes trånga trea, så grät hon på perrongen och jag på tåget inför den tomhet som skulle uppstå.

Jag återkommer till er med lite fler tankar, reflektioner och förstås informationen om vad jag ska jobba med. Behöver bara renovera kattklösta tapeter, hitta någonstans att bo, flyga till Norrbotten, gosa med världens bästa Hanna, packa flyttkartonger, styla hemmet inför kommande visningar, lämna in återrapport till Taiwan, gosa lite till, sälja hus och formellt säga upp mig innan månadsskiftet då. Just ja, så skulle man väl hitta lite julstämning här någonstans också?

Vi är väldigt glada över den dröm som nu går i uppfyllelse så otroligt snabbt, men för tillfället ganska stressade.

I ett fotoalbum

Är ni bra på att faktiskt sätta ihop fotoalbum eller fotoböcker? Eller samlas korten på hög, om de ens tar sig ur datorn? Våra fotoalbum fylls så sakteliga på av husets volontärarbetare i detta avseende. Det vill säga av mig. Vi passade på att beställa ett gäng bilder när vi beställde de som ska skickas till Taiwan. Men visst är det ännu många som väntar på att ta sig ut från datorn. Trots att vi ju aldrig brytt oss om att framkalla bilder så ofta som nu. Min gissning är att så snart min föräldraledighet är över kommer jag inte ha samma möjlighet att göra detta lika "pö om pö" men å andra sidan börjar vårt fotograferande sakteliga komma in i en normallunk i detta vinterhalvår och dessutom efter ett somrigt, läs: extremt fotovänligt, halvår tillsammans.

Fotoalbumen är verkligen bland de ägodelar som skulle vara absolut värst att förlora. Samtidigt mäktar jag inte med att göra flera uppsättningar. Utan jag tänker ändå att om det värsta skulle ske, så har andra människor bilder på Hanna och på oss tillsammans. För det är ju just de bilderna jag inte skulle stå ut att vara utan. Hennes start i livet, både i Taiwan och i Sverige.

Något jag inte ens tänkt på, men som jag såg i en Facebooktråd, är vad som sker med fotoalbumen vid en separation eller när barnet flyttar hemifrån. Men att göra tre uppsättningar album känns ju bara för mycket livrem och hängslen. Man får ta det där och då, om det blir ett där och då, dela upp det där och då.

Kvällen har också ägnats åt att lägga ut otympliga prylar till försäljning. Påmindes om varför jag drar mig för sånt, när första frågan om vinterdäcken kom efter någon minut. "Passar dom Saab 9-5 a?" Jag ville bara svara "Jag har ingen jävla aning. Jag är inte Google.". Men behärskade mig och nu verkar de faktiskt vara sålda. Så sköööönt! Sommardäcken blir antagligen mycket svårare att kränga.

Vi är i en riktig "Nu fixar vi undan det här"-period i många avseenden och det känns väldigt skönt. Det är sånt som inte bara blivit liggande under tiden som nykläckta föräldrar, utan också under den tunga väntan. Men det här är antagligen också sånt som jag inte kommer ha samma engagemang för när jag är tillbaka på jobbet.

Sist men inte minst har vi sjukstuga här hemma. Förra veckan låg Tobias däckad och han hann bara bli frisk så däckade jag. Fast att vara föräldraledig och halv-sjuk, alltså inte så man behöver någon som tar över barnpassandet, är verkligen inte att vara sjuk på riktigt. Det blir verkligen inte vila i den utsträckning man hade behövt för att fungera normalt, samtidigt som jag känner mig betydligt friskare än jag hade gjort om jag inte hade barn. Men jag har flyttat många barnböcker, leksaker och Hannas surfplatta till sängen för att kunna ligga ner. Det har faktiskt fungerat väldigt bra än så länge. Hanna är ju då frisk, som vanligt. Hon har ännu inte varit sjuk sedan vi fick varandra. Helt otroligt. Jag tror att den där bakteriehärden till snuttefilt är magisk.

En liten hyllning till pappan

Han väntade så länge. Han längtade så länge. Nu är hon verkligen en del i vårt liv, i vår familj, vår dotter Hanna Wei-Ching, och Tobias är pappa. De bygger höga duplotorn, får varandra att kikna av skratt och Tobias ger henne pappa-fart i gungan så som bara han kan ... Han sjunger, för henne. Han tröstar, henne. Han får blöta pussar, av henne. Han älskas, av henne. Han älskar, henne.

Det är så självklart att Tobias är just hennes pappa, att Hanna är just hans barn, och i dag när vi varit tre i prick ett halvår har vi i all enkelhet äntligen fått fira hans första fars dag tillsammans. Eftersom Hanna älskar fjärilar så fick pappan en klassisk fars dag-present. Ja, alltså en fluga ser väl ut som en fjäril? Inte vilken fjäril som helst heller, utan en silvrig så att han matchar sin dotter när hon är brudnäbb tillsammans med sin syssling på min kusins bröllop i vår.

Den ofrivilliga barnlösheten varade i ljusår när det begav sig men känns nu så långt borta för oss. Men visst tänker jag lite extra på er som längtar, som hoppas och väntar, en dag som denna.

Varken han eller jag gör alltid rätt men vi gör så gott vi kan, så som föräldraskapet är, och det tillsammans med den han är gör honom till världsbästa pappan. Jag är så fantastiskt glad, så fantastiskt lyckligt lottad, att just han är far till mitt barn.

Skrattar de igenkännande åt någon särskild bild?

Nu är albumet till Hanna Wei-Chings återrapport äntligen klart. Det var svårt men samtidigt så otroligt enkelt att välja ut bilder. Det gäller att komma in i rätt känsla när det sedan ska svetsas ihop och skrivas bildtexter på engelska. Jag hade tänkt pyssla igår, men det var en lite orolig kväll och när klockan var elva var jag inte direkt i pysselmode. Då är det skönt när det lossnar dagen därpå. Tänk så mysigt att så småningom få sitta och göra detta tillsammans med Hanna.

Man ska skicka minst tio bilder till St Lucy, vi landade på sexton till slut. Det hade verkligen kunnat bli ännu fler men någonstans får man ju hejda sig. Det är fantastiskt att få sammanfatta vår dotters första tid hemma. Få se och visa hur mycket som hänt. Jag skulle så gärna vilja se när de bläddrar i albumet. Skrattar de igenkännande åt någon särskild bild? Kommer glädjetårar, så som det gör för mig? Jag tror att barnhemmet kommer ge någon slags respons på bilderna, men det är inte säkert.

I morgon, på självaste fars dag, har vi ju varit tillsammans i ett halvår. Apropå fars dag har jag inte direkt varit Fru framförhållning i år, trots att jag länge tänkt beställa en speciell grej från nätet. Men det blev en ganska pricksäker present jag hittade nere på stan i dag ändå! Vi får se vad pappan tycker ...

Skala, skala, skala ...

En köksvägg som ska bli vit.

Det är lite tempo i vardagskvällarna just nu och jag tittar inte in här lika ofta. Jag har ägnat "egentid" åt att spackla vår köksvägg men kan inte slipa just i kväll på grund av att det förstås låter en del och det är en i hushållet som behöver sin sömn. Så jag hade tänkt ta tag i sovrummet uppe eller vardagsrummet, som vi också är i färd med att måla eller tapetsera. Men så såg jag alla grejer som måste flyttas innan väggarna kan tvättas ... och bestämde mig för att slå mig ned hos er en stund. Hej.

Vad kan jag berätta om vår fantastiska lilla tjej nu? Hanna har kommit på tjusningen med att skala mandariner och ägg. Så det gör hon mycket och gärna. Hon äter en del, men mycket mindre än hon skalar, och mamma och pappa får nog det mesta. Mackan ska helst, utöver ett tjockt lager smör, serveras tillsammans med en smörkniv. Kaviar är väldigt, väldigt gott. Men den sockriga delikatessen ska inte ges på smörgåsen, utan ätas rent med sked. Enligt Hanna är den månatliga dos hon får på tok för liten.

Nu är Hanna dessutom, utöver katten och hästen, vass på att berätta vad fåret, kon och hunden säger. Det lossnade när hon lagom till Halloween började skrämmas och säga "Bu!" så mycket som möjligt. Jag behöver också smyga in en rättelse här, för apropå ett tidigare inlägg tror jag inte att det är en logoped vi får träffa vid bvc-besöket utan bara "vanliga" bvc som kollar till talet.

Nu ska jag nog ändå ge mig på den där städningen inför väggspacklingen. Det är ju fantastiskt skönt att komma igång med, och så småningom få bocka av, sådant man velat göra länge. Det är lite småjobbigt i mitten av allt bara.

"Varsego mamma, här får du en (till) mandarin att äta".

Den där lugna stunden på kvällen

Fredag eftermiddag är jag ofta helt slut, det brukar smyga sig på redan på torsdag. Det är inte bara jag som oftast är riktigt trött de där sista timmarna innan pappan kommer hem från jobbet, utan Hanna är detsamma. Vi behöver få helg med familjen, helt enkelt.

Så på fredag eftermiddag ser jag många gånger fram emot den där lugna stunden på kvällen. När jag pausar från att vara underhållare/ klätterställning/tröstare/matlagare/sövare/lövkrattare/städare/projektledare/nej-sägare etc. ofta på en och samma gång.

Fast det brukar ta knappt en timme innan jag kommer på mig själv med att rastlöst sitta och längta efter att det ska bli i morgon. Så att vårt busfrö kan vakna och vi får börja om med en lika fantastisk dag igen.

Första natten borta från pappa

Natten till fredag sov Hanna och Tobias borta från varandra för första gången sedan vi kom hem. Vi sov hemma hos mormor i Sala för första gången! Även om jag tänkt att det inte blir några problem att åka upp till Norrbotten - visst har jag berättat att jag och Hanna åker till Öjebyn två nätter i slutet av november? - så var jag lite nervös över hur Hanna skulle ta det att sova borta från pappa. Nervös alldeles i onödan, skulle det visa sig!

Hanna och pappa videopratade först under dagen och sedan innan läggdags. Vi "nenne-räknade" tillsammans som vanligt. Vi har ingen digital mikroklocka och har då fått in rutinen att räkna högt till 40 när vi värmer vällingen. Sedan sa Hanna och pappa gonatt till varandra. Hanna slocknade så fort vi gick och la oss efter att ha hållit igång hela eftermiddagen. Sedan sov hon, inga tårar eller skrik alls, ända till morgonen. Lite längre än vanligt, till och med. Hon sov med andra ord väldigt gott på den där tempurmadrassen tillsammans med mig.

Hanna fick ett par rejäla vinterskor av mormor, svarta med blommor. Så de vägrade hon nästan ta av sig när hon väl vågat prova dem hemma i mormors kök, haha. Iförd blöja och vinterskor körde hon, Hanna alltså om jag bäddade för missförstånd där, racer med dockvagnen. Skorna är fortfarande på ungefär 80 procent av hennes vakna tid! Kanske har det att göra med att hon nu börjar bli en riktig "kan själv"-tjej. Hon tar av och på skorna, av och på. Det är nästan samma mönster med resten av kläderna. Nu kan hon hålla fram handen och på så sätt säga "Stopp" om vi försöker hjälpa henne att ta på sig byxor eller tröja. Hon vill prova själv först. Jag har ju läst om detta, men blir så fascinerad av att den drivkraften finns och är så otroligt stark. Det känns som det kommit från ingenstans!

Jag fick tillfälle att prova lämna vagnen hemma och bara ha med mig selen på bussen och tåget. Så jag hade Hanna på magen och en ryggsäck med våra grejer på ryggen då. Supersmidigt! Det känns oerhört tryggt att veta inför att jag och Hanna ska ta oss fram med rullväska på Arlanda från tåget.

Ibland kommer ju en oro efteråt, väl hemma igen. Men denna gång märktes inget sådant. Jag var noga innan att förbereda Hanna, på en tvåårings nivå då, att vi skulle åka bussen och tåget och sova hemma hos mormor. Att pappa skulle sova hemma och vänta på oss. Jag tror att såväl jag som Hanna och mormor längtar till nästa övernattning!