Skrattar de igenkännande åt någon särskild bild?

Nu är albumet till Hanna Wei-Chings återrapport äntligen klart. Det var svårt men samtidigt så otroligt enkelt att välja ut bilder. Det gäller att komma in i rätt känsla när det sedan ska svetsas ihop och skrivas bildtexter på engelska. Jag hade tänkt pyssla igår, men det var en lite orolig kväll och när klockan var elva var jag inte direkt i pysselmode. Då är det skönt när det lossnar dagen därpå. Tänk så mysigt att så småningom få sitta och göra detta tillsammans med Hanna.

Man ska skicka minst tio bilder till St Lucy, vi landade på sexton till slut. Det hade verkligen kunnat bli ännu fler men någonstans får man ju hejda sig. Det är fantastiskt att få sammanfatta vår dotters första tid hemma. Få se och visa hur mycket som hänt. Jag skulle så gärna vilja se när de bläddrar i albumet. Skrattar de igenkännande åt någon särskild bild? Kommer glädjetårar, så som det gör för mig? Jag tror att barnhemmet kommer ge någon slags respons på bilderna, men det är inte säkert.

I morgon, på självaste fars dag, har vi ju varit tillsammans i ett halvår. Apropå fars dag har jag inte direkt varit Fru framförhållning i år, trots att jag länge tänkt beställa en speciell grej från nätet. Men det blev en ganska pricksäker present jag hittade nere på stan i dag ändå! Vi får se vad pappan tycker ...