Hejdå och tack från oss

Avsked är svårt. Jag är nog mer typen som låter saker rinna ut i sanden. Men nu är det dags att säga hejdå till bloggen, till er bloggläsare. Jag hinner inte med att skriva särskilt ofta och ibland påbörjar jag inlägg som jag sedan tycker är svårt att bedöma om det blir för privat ur Hannas perspektiv eller inte. Då känns det bättre att sätta punkt.

Tack för att ni varit med oss, i våra toppar och dalar. Det har varit en helt otrolig resa till föräldraskapet, till familjelivet. Det blir inte riktigt som man tänkt sig innan. Så mycket lättare, så mycket svårare och så mycket mer kärlek än det går att föreställa sig. På en och samma gång.

För er som ändå vill fortsätta få en glimt i vår vardag, så finns jag på instagram (coolbridge). Hanna är förstås med där då och då. Annars blir det nog mycket om flytten till Gimo (vi flyttar om en vecka!) och säkert några bitar från mitt nya jobb som kommunikatör på Östhammars kommun.

Jag avrundar med att citera delar ur mitt första inlägg på denna blogg, som jag startade i april 2013 när tankarna behövde ta vägen någonstans.

"Ibland, egentligen ofta, ligger jag och funderar över varför storken inte hittar till oss. Kan det vara så enkelt att storken tycker om blommor väldigt, väldigt mycket och tänker 'Aldrig i livet att det där paret ska få ett barn. De kan inte ens ta hand om sin pelargon. Inte en chans att jag flyger ner i deras skorsten'. Och så vill jag smyga upp för att vattna blommorna, bara utifall att". 

Tänk att storken kom till slut och att vi ju fick precis den dotter vi längtat efter så länge, älskade Hanna Wei-Ching.