"Nu förstår jag inte varför du blir ledsen?"

Ja, vad ska jag säga.

I dag skulle vi äntligen, efter 1,5 månaders väntan sedan mötet bokades in ha vårt efterlängtade uppstartsmöte med familjerätten. Men i morse ringde vår utredare för att meddela att de inte kan starta en utredning nu eftersom de har så många andra ärenden de måste hantera. Hon menade att hon försökt ringa flera gånger för att berätta det, men jag förstår inte hur det kan stämma eftersom jag inte har några missade samtal eller mobilsvar.

Jag blev väldigt ställd, chockad och ledsen, vilket jag också sa. Det bemöttes med något som gjorde mig ännu mer ställd. "Nu förstår jag inte varför du blir ledsen? Ni har ju adopterat en gång förut?". Jag förstod inte riktigt vad hon menade, förrän senare när hon utvecklade att "Det här måste ni ju veta att det tar tid". Jo, tack, vi vet mycket väl att det tar tid, det är ju just därför vi vill ta oss någonstans. Samtalet avslutades med att vi var välkomna dit i dag eftersom vi avtalat en tid, men det var väl knappast någon idé för oss att dyka upp eftersom vi inte skulle kunna boka in några fler möten. Wow, vilken toppenstart.

Vi har inte fått något nytt datum eller ens en höftad tidsram utan de hör av sig när de är klara med "allt annat" ungefär. Vi har skickat in vår gamla medgivandeutredning och våra livsberättelser, men ja, jag vet inte riktigt hur vi tar oss vidare eller när. Vi behöver samla kraft och energi.

Jag försöker att sätta mig in i hennes situation, alla vet hur de sliter på socialförvaltningen i varenda kommun. Vi är en pinne i statistiken, vi är inte kött och blod, hon måste göra "viktigare saker" än adoptionsutredningar, men det som ekar i mitt huvud är den där svidande meningen "Nu förstår jag inte varför du blir ledsen?".

Det är kluvet att dela med mig av detta, för vi är ju i en sådan beroendeställning när vi genomgår en medgivandeutredning. Jag har så många känslor som brinner i bröstet. Men jag tänker att jag stannar här.