tisdag 19 maj 2020

Oftast redo

I dag är diktafonen med mig för första gången. När jag hämtade ut den i helgen blev jag lite pirrig. Det är ett steg närmare att förstå att vi ska få uppleva detta stora en gång till. Jag sa till Tobias, att vi behöver köpa champagne att ha på kylning.

Det är läskigt att längta. Man kastar sig ut i ovissheten och gör sig sårbar. Frågan "Hur länge ska jag vara i detta?" finns inget svar på, inte ens ett "ungefär" framför räcker till. Men att få känna är ju också stort, magiskt, och det vill jag inte vara rädd att uppleva.

Så. Diktafonen. Det får ta en vecka, en månad, fast ett år. Nu levlar vi upp den här längtan. 


tisdag 12 maj 2020

Två månader och tre år

Älskade Pytte,
Ibland tvekar jag nästan på att du verkligen finns. Inte för att vi inte längtar, eller för att jag inte vill, utan endast på grund av den ovissa världen utanför som tränger in i längtansbubblan. I en adoptionsprocess är det vid normaltillstånd många faktorer vi inte kan påverka, nu känns det som att det är så många fler. Jag tänker på att coronapandemin i det långa loppet till exempel skulle kunna leda till att någon av oss förlorar jobbet, blir väldigt sjuk eller att vår adoptionsorganisation faller och vi inte orkar börja om hos någon ny organisation.

Tankarna är ändå ganska lätta att slå bort eftersom att det inte är något som tyder på det just nu. Barn behöver familjer och barnbeskeden och domstolsprocesser rullar på även om resebesked av förklarliga skäl står stilla. Det är bara försöka tänka att vi får leva i nuet och utgå från att du faktiskt finns för oss och vi för dig och vi kommer bli en familj och resten vet vi inget om.

I dag var en speciell dag i vår familj. Framför allt för att det är tre år sedan vi fick din storasyster på ert barnhem i Taiwan men också för att det i dag är två månader som vi stått i adoptionskön i Taiwan i väntan på dig. Vi överraskade din syster med ett tokigt spel som hon önskat sig efter att ha sett på Youtube, ett där man sätter en snurrande hatt med godis och grönsaker på huvudet och ska försöka äta dessa utan att använda händerna, och berättade att det spelet är hennes och ditt tillsammans. Det gjorde henne väldigt glad och hon är så peppad på att lära dig att spela, så snart hon fått in snitsen. Jag vill varna dig för att det fuskas hejvilt, men jag har en känsla av att du kommer använda ungefär samma metoder.

Wow, Pytte, två månader alltså. I dag (ja, jag vet, det här skulle vi gjort för länge sen men du kommer lära dig att vi ibland är lite "skulle varit gjort igår"-människor ... ) har förresten din pappa hittat sin diktafon och jag beställt min, så snart kan samtalet veeeeerkligen få komma.

söndag 10 maj 2020

En speciell tisdag framför oss

Det har trillat in flera barnbesked från St Lucy sedan vi började köa. Tror det är fem(!) stycken. Jag har ingen aning om hur lång väntan varit, bara att det varierat. 

Vi lunkar på i vårt, känner ingen sorg över att det inte är vi. Herregud, vi upplever att vår väntan bara börjat och skulle bli väldigt ställda om frågan kom redan. Vi har pratat om det, att vi nästan skulle bli lite stressade. Men det är klart, sånt där går inte att styra och kom samtalet redan skulle det ju vara väldigt mysigt och roligt också. Intet är som väntans tider ... 

Särskilt för Hanna kan jag hoppas att vi blir fyra snart. Även om vi ganska sällan pratar om Pytte, pratar hon desto mer. Ofta innan läggdags. I kväll visade hon mig var hon och Pytte skulle ligga, att hon ska visa Pytte det sen. Jag säger att hon är så go' och förklarar att "Det är länge kvar innan Pytte kommer till oss. Först har vi sommarlov. Sen fyller du fem år och vi hinner till och med fira jul". Så säger hon "Oj!", men inte på ett ledset sätt utan lite fascinerat och att man ser att hon tänker på roliga saker hon har framför sig. 

På tisdag är det inte bara två månaders väntan bakom oss vi firar, utan det är också dagen när vi kom till Hanna på St Lucy för tre år sedan. Helt otroligt, ett helt liv sedan. Vi firar vår familjedag 20 maj, när vi kom hem till Sverige.