Oftast redo

I dag är diktafonen med mig för första gången. När jag hämtade ut den i helgen blev jag lite pirrig. Det är ett steg närmare att förstå att vi ska få uppleva detta stora en gång till. Jag sa till Tobias, att vi behöver köpa champagne att ha på kylning.

Det är läskigt att längta. Man kastar sig ut i ovissheten och gör sig sårbar. Frågan "Hur länge ska jag vara i detta?" finns inget svar på, inte ens ett "ungefär" framför räcker till. Men att få känna är ju också stort, magiskt, och det vill jag inte vara rädd att uppleva.

Så. Diktafonen. Det får ta en vecka, en månad, fast ett år. Nu levlar vi upp den här längtan.