Mentalt sikte på februari

Jag frågade Barnens Vänner tidigare i veckan om januari verkar kört att få åka i och jo, så är det nog. Nu får vi ställa in fokus på slutet eller möjligen mitten av februari. Luften gick liksom totalt ur mig i fredags. 

Ja, det innebär troligen noll karantändagar. Men tänk så har landet hunnit stänga återigen innan vi hinner sätta oss på planet? 

Det har legat som en blöt filt över mig hela helgen. Men sen i dag på eftermiddagen kände jag att oron ändå börjat släppa något och jag kan mentalt ställa in siktet på februari. Herregud. Över ett år efter det stora samtalet, det är en tung milstolpe att passera. Men, men. Om vi kommer iväg då så har vi hunnit få tredje dosen, slipper karantänhotell och kan troligen göra fler utflykter då landet öppnat upp mycket mer. På det sättet blir det bättre för Hanna. Jag försöker också tänka att även om vi både för vår och Alfreds del hade mått bäst av att få varandra i förrgår, så är en månad hit eller dit inte stor skillnad i det långa loppet.

I dag har en krasslig Hanna, som coronatestas imorrn, klätt granen. Farmor har lämnat varsin fin julgranskula till henne och lillebror. En väldigt konstig jul för oss vuxna det här året, med en oro och en saknad. Men 21 december har vi fått skypetid, en fin julklapp.