Den här gången var det en nära vän till min man. Vi var inne i en affär när det ringde. Jag visste direkt. Det handlar väl inte om att det sitter i ryggmärgen, utan bara att jag hela tiden är på min vakt. Det är som att sova med ett öga öppet, redo att värja sig från faran. Men det går ju inte att gömma sig för vänner. Jag bara väntade på att kallpratet om husköpet och bröllopet skulle vara över och fick efter några minuter höra de väntade orden: "Är det sant? Grattis, vad roligt".
Fast jag var beredd, så knöt det sig i magen. Jag skakade bara på huvudet, suckade uppgivet. Var tvungen att gå ensam, planlöst mellan hyllorna för att inte ställa till en scen. NU RÄCKER DET! DET RÄCKER! Vem är det som driver med mig?! När de lagt på frågade när jag de ska bli föräldrar och jo, visst är det nio månader efter smekmånaden. Give me a break.
Jag tror det blev extra tungt eftersom vi träffat en annan vän och hans vackra, gravida tjej igår.
Nej, varken avundsjuka eller missunnsamhet är klädsamt. Det kommer rinna av mig så småningom. Innerst inne är jag förstås glad för deras skull, de får ju uppleva det som en annan så innerligt längtar efter. Men just nu orkar jag inte tänka rationellt, vara vuxen. Det känns som att vi står i kö, väntar på vår tur. Och så tränger sig precis alla andra före. Så ologiskt, men känslor är ju sällan logiska. Nu har min underbara man tappat upp ett bad till mig. Han vet precis vad en ledsen fru behöver.
Åh jag känner igen mig här. Känns som det händer varje dag.
SvaraRaderaSjukt att man är på sin vakt. Till och med när min mamma på 58 år ska berätta en nyhet är min första tanke gravid.. Bara för att det alltid är nyheten man får nu för tiden
Ja, precis! Så tänker jag också när min mamma öppnar munnen. "Vet du vad jag fick höra! (...) " Jo, tack. Jag vet nog.
RaderaKänner igen det där o det är verkligen jätte jobbigt vissg blir man glad men innerst inne så blir man jätte ledsen för att man själv vill ha barn också.
SvaraRaderaGick igenom samma sak i fredags när en arbetskamrat berättade att hon var gravid jag var glad först men sen kom tankarna o då.började jag gråta kundw inte sluta mindre kul :(
Kram på dig
Ja, det låter bekant. Först är man glad, sen kommer tankarna. Och till slut gråten. Tur att det går i vågor. Jag tror det är viktigt att försöka tänka på något annat, att ta sig vidare. Men det är svårt. Vissa veckor går det, andra inte. Kram!
RaderaKänner så igen mig i det du skriver... Vissa dagar känns det rätt ok och jag tänker positivt att "klart det kommer för vår del också osv", men vissa dagar är man bara gråtfärdig och orkar inte... Just idag är en sån dag men skönt att få läsa om andras känslor då och inte känna sig helt ensam. Kram!
SvaraRadera