Nope, nix, nada

Snart ska jag på tjejkväll, för första gången sedan jag flyttade hit för snart tre år sedan! Det är nästan lite pirrigt. Vi är 5-10 tjejer som ska äta gott, spela lite kort och förhoppningsvis skratta. Jag längtar så. Haha, låter som att det är nån dag eller vecka kvar men vi ska ses redan i kväll.

Just nu, när det är tyst omkring mig, ligger väntan, våndan som en slöja över mig. Känslorna sitter fastklamrade utanpå. Jag tror inte att spermien hittade fram den här gången heller. Igår kände jag mig riktigt pms:ig när maken varken hade köpt rödbetor eller halloumi till middagen vi skulle laga. Rödbetor kunde han ana föga att jag ville ha och "muminköttet", hehe, hade han ersatt med fetaost. No biggie. Men fy så irriterad jag var tills jag fick mat i mig. Och hur många söta bebisar, gråtande och storögda, som jag än sett denna vecka så har inte brösten stramat. Inte ens fast jag känt efter lite, lite extra. Nope. Nix. Nada. Jag har nästan dykt ner i trosorna (Nej, nej dykt ner har jag inte. Det är stor betoning på nästan här.) men inte sett något som ens kan misstas för att likna en nidblödning. Nånå, det är den här plågan i fem dagar till. Sen vet vi lite mer.