Bara så där

Vi får så mycket kärlek. Det är många som hör av sig och berättar att de längtar och väntar med oss. På min mans sida har vi en stooor släkt och det blir mycket värme, kan jag tala om. Vi är inte ensamma i detta slitsamma, tuffa. Hjärtat smälter. Många i släkten läser bloggen och den blir ett så bra verktyg att kunna berätta om tankar, känslor och förstås viss praktisk information. Den bidrar nog till att vi sällan behöver förklara, de har släppts in i det som vi går igenom med mycket av vad det innebär.

När det kommer till adoptionen känner vi oss så lyckligt lottade att ingen reagerat ifrågasättande eller kommit med syrliga kommentarer. I vår omgivning finns positiva människor som är genuint intresserade av vad vi går igenom och som längtar efter den nya släktingen, vare sig den föds på BB i Falun eller någon annanstans i världen. Det kanske kan tyckas självklart. Men vi tar inte det för givet. Alla möter inte den förståelsen fullt ut. För en del är det annorlunda.

I dag kom lite omtanke från oväntat håll. Jag var på kurs och sprang på min högsta chef som fått veta vad vi går igenom, antagligen genom min sjukskrivning, och ville ge en kram och stöttande ord. Bara så där. Jag tyckte att det var så rart av henne.

Så tänker jag återigen: Om vi hade valt att vara tysta. Hur hade vi då orkat utan all den energi som omgivningen ger oss?