Vad tror de egentligen?

Många längtar med oss. Men … Vi har mer än en gång mötts av något som jag har en känsla av inte kommer ta slut på länge. Människor, inkluderat människor jag älskar, som inte kan låta bli att säga "Ja, man vet aldrig vad som händer. Du kan ju lyckas bli gravid …" eller ännu värre: "Det kan ju hända att ni får egna barn". Till och med nu när vi genuint glada berättar att vi på riktigt är i gång med adoptionsprocessen. Låt mig fråga en sak:

HUR KAN DE TRO ATT DET ÄR VAD VI VILL HÖRA?

Det är en given krock. Jag förstår att orden inte är till för att såra. Men jag blir så himla stött. Vi har släppt tanken på en graviditet, det borde inte vara så svårt för utomstående att göra. Men ni vet väl vad man riskerar få höra när man kontrar med det? "Jaa, det är när man inte tänker på det …" Visst kan det hända att orden bara kommer som en reflex utan att det är tänkt att lägga någon värdering i dem och visst kan det hända att vi råkar bli gravida innan vi kommit längre in i processen och börjar skydda oss. Men fortfarande. Varför skulle vi vilja höra något sådant?

Nu kommer jag att vara hård, för att jag tror att jag måste lägga fram tydligt vilka tankar de välmenande kommentarerna om graviditet väcker i mitt huvud. Det känns som att de förminskar vårt blivande barns värde. Måste jag bli gravid för att vår familjekonstellation ska räknas på riktigt i deras ögon eller vad är det frågan om? Tror de att vi inte vill detta? Vad tror de egentligen att en adoption är för oss, ett tröstpris? Ännu värre: Är det så de ser på det?

Nej, jag förstår att det inte är vad det handlar om. Det är helt enkelt okunskap. Man reflekterar inte så mycket över vad det faktiskt är man säger. För man vet inte hur det känns att höra. Man har inte gått igenom en adoptionsprocess själv. Som sagt, det här är ju inte bara ytligt bekanta utan också människor jag älskar och jag vet ser fram emot att vi ska bli föräldrar även om adoptionen ännu är långt mer abstrakt för de flesta andra än för oss än så länge. Men jag ifrågasätter alltid stillsamt, så fort någon av dessa grodor hoppar ut. Jag hoppas att det sår ett frö i tankeverksamheten och det verkar faktiskt fungera.

Ni som adopterat: Har ni råkat ut för dessa grodor och hur bemöter ni det? Min fasa är att kommentarerna om biologiska barn bara ska fortsätta till och med efter att vi fått äran att adoptera.