Glad midsommar, raringar! För tredje gången på fyra år firar vi högtiden tillsammans med våra Örebrovänner. Men den här gången är det vi som besöker dem. De har en helt bedårande son och vi brukar träffas några gånger per år.
Vår första midsommar ihop låg pojken i sin mammas mage och vi berättade för dem att vi försökte bli med barn (sedan ett halvår), vår andra midsommar ihop var han en busig 1,5-åring (som vägrade ha på sig en midsommarkrans som omsorgsfullt knåpats ihop, haha) och vi väntade otåligt på att få inleda vår första ivf. Nu är han 2,5 år och vi väntar på att medgivandeutredningen ska bli klar.
Nä, jag törs faktiskt knappt tänka på nästa midsommar. Men ni vet väl hur det fungerar? Man kan inte låta bli … Har vi vår egen vilding då? Eller har vi i alla fall fått ett efterlängtat barnbesked? Vågar man börja traska på den stigen igen? Hoppas att det är sista midsommar utan barn i morgon? Nä, det känns riskfyllt. Men det är ju nåt slags målsnöre man nosar på där! Närmsta jul och nyår vet vi i alla fall att vi inte är föräldrar. Skönt ändå att slippa grubbla. Men jag tänker inte på det ett lager till, på hur oskönt det egentligen är att veta om det. Och så undrar jag försiktigt: Hur nära oss är du nästa midsommar?
Glad midsommar, Lina! Ert barn kommer att vara mycket närmare er nästa midsommar. Så är det utan tvekan. Kram!
SvaraRaderaKram!
RaderaNär allt praktiskt är klart, finns det då någon "maxgräns" hur länge ni kan få vänta på ert barn? Ovisshet är ju det värsta och kan vara så tärande men för varje dag som går är ni en dag närmre första mötet med ert efterlängtade barn!
SvaraRaderaNej, ingen direkt maxgräns. Det är olika lång väntan till olika länder och man vet ungefär hur lång tid det eventuellt kan förväntas ta. Man får bara köa till ett land. Sedan stänger ju länder av olika anledningar, ibland tvärt. Ibland händer det att kötiden plötsligt blir mycket längre. Så man kan ha både flyt och oflyt.
Radera