Att längta tillsammans

Flera i vår omgivning hittar så fina sätt att längta tillsammans med oss. Min kusin Marion berättar malligt för omgivningen att hon ska bli moster snart igen och så läxar hon upp dem som råkar lägga huvudet på sned och säga "Åh, så det blev inga egna barn för dem" eller annat tokigt. Det värmer i hjärtat. Hon tar vår strid när vi inte kan vara där och förklara. Och som hon gör det!

Senast när vi var hos svärisarna fick vi en fototavla med orden "Den vackraste stunden i livet, var den när du kom" att ta med oss hem. Den ska förstås hänga i barnkammaren så småningom. Vi fick också en bok om adoption, som min svärmor mottagit av en kvinnlig bekant som adopterat för några år sedan. Den har min svärmor sträckläst med stort intresse och det gör mig så glad. Det är något väldigt lärorikt och vackert med att kunna prata om anknytningsteorier och andra adoptionsreflektioner, som vi ju är insnöade på, tillsammans med familj och släkt.

Och så min rara vän, fantastiska Silvia som försiktigt manat mig att våga tro på framgång. Under sista ivf-försöket fick hon mig att våga köpa bebiskläder och jag ångrar det inte ett dugg. Det gjorde inte sorgen svårare när sedan minusstrecket kom. När hon och hennes man var förbi i lördags hade de med sig en present. En pyjamas för en tvååring. Jag blev så rörd och varm inombords. Just att det kommer från någon som får en att våga längta. En sådan uppskattad gest.

Tänk, vilka vackra sätt omgivningen hittar att längta och vänta med oss.