Veckans tre tankar om rasism

Jag har tänkt mycket på rasism de senaste dagarna. Jag har lyssnat mycket på Adoptionspodden och tänkt tillbaka på när jag var barn, tonåring. Det här med att det kan finnas ungdomar som får smeknamn som "Neger-Tobias" eller "Kines-Lina" när de ska beskrivas för någon annan. "Du vet, Neger-Tobias ..." och så tycker umgängeskretsen, andra utomstående, att det är okej att säga så, för "han säger själv så". Men egentligen kan man ju undra, vad har man för val när man får det smeknamnet? Hur många tonåringar törs säga ifrån, mer än en gång, och hur ofta hjälper det? Undrar om dessa vansinniga smeknamn, kan man ens kalla det för det egentligen, förekommer hos yngre generationer i dag?

Jag vill inte blanda in jobb för mycket, men kan kort berätta att vi och flera andra tidningar nyligen skrivit om en kommunal tjänsteman som har ett nära förflutet som talesperson i en vit makt-organisation inom extremhögern. Reaktioner på vår publicering? Främst att det är synd om mannen som blir uthängd. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Varför vill människor att man ska vara tyst om höga tjänstemäns bakgrund? Varför vill man inte ha förklaringar? Jag tänker att det nog speglar samhällsklimatet på något sätt.

Jag tänker också på när Adam Tensta reste sig upp och gick ur studion vid TV 4 Nyhetsmorgons direktsändning. Bakgrunden vet nog de flesta, att han tycker kanalen borde be om ursäkt för att kanalen i maj månad bokat in en ung kvinna som uttryckt sig rasistiskt och kränkande i ett youtubeklipp. Han gjorde ett statement för att han anser att TV 4 normaliserar rasism. Här är hans debattartikel i Aftonbladet.

Adam Tensta har fått mycket beröm i media och sociala medier efteråt, men har också fått ta mycket skit. Liksom hon som uttryckte sig rasistiskt också har fått mycket skit och kränkningar men också mötts av personer som står upp för henne.

För mig blir mycket av detta numera väldigt personligt. Jag tänker på vårt blivande barn. Att hen antagligen kommer stöta på kränkningar som varken jag eller Tobias kan relatera till för att vi ser ut som, vi är, normen. Men det känns viktigt att vara lyhörd, att lyssna på vårt barn. Inte förminska den upplevda rasism som vårt barn kan råka ut för.

Det funkar inte att normen pekar med hela handen, bestämmer vad som är rasistiskt och inte. Bestämmer vad personer som inte är normen ska tåla. Vi som är en del av samhället och har makten att forma det, har ett ansvar att inte befästa fördomar bara för att "så har man alltid sagt" eller "Jag kände en som tyckte det var okej att kallas för Kines-Lina, så jag sa så för att alla andra sa så. Hon kallade sig själv det". Nej, det är att blunda för problemen som tillhör hela samhället.