Pusskalas och bye, bye

Denna tjej, alltså. Hon förstår så mycket mer än ögat ser. Det kommer så plötsligt!

Vi har senaste dagarna kopplat att hon säger "bye, bye" när hon vinkar och går iväg från någon av oss, gärna medan hon håller den andra i handen. Nu när vi fattar, får hon förstås respons och då blir det "bye, bye" ännu oftare. Gärna till huset om vi går ut, eller till bilar som åker förbi.

Hon förstår många instruktioner och i dag när vi satt med Babblarna gav hon Bobbo-gosedjuret en puss. Så jag frågade "Ska Doddo få en puss?" och hon gav det gosedjuret en puss. Bäst av allt var ändå när jag frågade "Ska mamma få en puss?" och så fick jag en! Mammahjärtat svämmar över av kärlek.

Igår började pappan att jobba och det är en slitsam separation som bäddat för både ilska och sorg. Men han är hemma på lunchen och vi har varit in till honom tre gånger. Skönt att det är promenadavstånd. Såhär i efterhand känner vi båda, ja egentligen alla tre, att det var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men det går an.

Att bara vara hemma och inomhus har inte varit någon jättehit för vår tjej, så vi har varit ute några timmar om dagen. Strosat med vagnen, tittat på "Bibbi" i skyltfönstret till lelsaksaffären, plockat maskrosor och uträttat lite ärenden. Det har gått bra och på det sättet är det skönt att vi knappt känner någon här. Vi är inte hem till folk och hon utsätts inte för en massa nya ansikten hela dagen. Har hon fått vara ute en stund, har hon lättare att finna ro inne.

I dag köpte vi playdoh, som var trevligt att pyssla med även om jag fick  att googla risken med att äta degen (det är lugnt i små mängder, hehe, men man bör ge vatten).

En sovande dotter i min famn

Här sover hon i min famn, vår älskade Hanna Wei-Ching, på självaste mors dag. Ni som hängt med ett tag känner kanske igen allén, som jag fotade när jag berättade om vårt barnbesked. Då var det färgsprakande höst, nu är det skönt sommargrönt (edit: det var visst ett stenkast därifrån med andra träd, samma gata).

I morgon är pappa Tobias tillbaka på jobbet. Det blir fasligt tomt här hemma. Men vi promenerar förbi redaktionen på morgonen och sedan kommer han hem på lunchen. Om ett par veckor har vi åtta veckor ledigt ihop.

Hej från familjen!

En vecka tillsammans på hemmaplan! Nu börjar största "ettbarnschocken" ha lagt sig tror jag och vardagen flyter verkligen på. 

Någon längre uppdatering hinner jag inte ge. Men jag vill berätta att jag känner en enorm tacksamhet, inte minst så här på ofrivilligt barnlösas dag och en dag före mors dag. 

Så tänker jag att det är dags att bjussa på en familjebild. En som kanske skvallrar lite om att vi kliver upp 05 allt som oftast, inte riktigt hinner duscha eller dricka kaffe men njuter i fulla drag ändå. 

Några tankar från en nykläckt mamma

Tiden rusar iväg men vi börjar så smått hitta vår plats i allt det nya. Igår var vi till Falun för och barn- och ungdomskliniken för hemkomstundersökningen.

De var riktiga proffs att ha att göra med. Så skönt! Men allra duktigast var förstås Hanna. Hon charmade både besökare och personal de två timmar vi var där. Tills det var dags för de läskiga blodproven då, men när det var över och hon fick tröst i pappas knä var hon snart sitt glada jag igen. Jag trodde att jag skulle få panik och börja gråta när jag behövde hålla fast mitt storgråtande barn. Men mentalt var jag så inställd på att det gjordes för hennes skull, så jag lyckades hålla mig lugn. Efteråt fick hon en leksak. Då trodde jag att jag skulle börja störtböla. Vilket föräldraögonblick!!

Det här gjordes: vägning, mätning, huvudmått. Emblasalva inför blodprov, samtal med läkare (han frågade om biobakgrunden, men respekterade när vi var restriktiva med uppgifter som inte kändes relevanta att lämna), koll på viktkurva vilka vacciner hon har, hörsel- och synkoll, lyssna på hjärtat, blodprover samt MRSA-prov. Tack Sverige för att besöket var helt kostnadsfritt för oss!

I morgon behöver vi ta oss till Skatteverket för folkbokföring och ett personnummer. Jag har försökt ringa socialtjänsten flera gånger sedan i måndags, bett via växeln om att bli uppringd och även pratat in mobilsvar om vad det handlar om. Men responsen har varit noll. Riktigt dåligt eftersom hembesök ska göras inom två veckor efter hemkomst. Jaja, känns som att bollen ligger hos dem men jag får väl fortsätta jaga nästa vecka.

Annars rullar dagarna på. Vi leker mycket. Utomhus är grus och gräs roligast. Det har varit mysigt att få till lekparken på morgonen. Man tror man är tokig när man är där klockan åtta en helgdag, men så märker man att man inte är enda familjen där, haha. Inne är kattspaning oc trappträning roligast. Men att laga mat och säga "namnam" eller "mamma" som det oftast uttalas är också väldigt kul. Mindre succé är det att bli påklädd, det sker sällan utan raseriutbrott. Men det börjar gå an det också.

Humöret hos oss alla tre är ganska pendlande. Visst är jag och Tobias överlyckliga. Men vi skrattar åt den där frasen "Ååh, nu bara njuter ni hela tiden va?". Vi är nästan konstant skittrötta småbarnsföräldrar som ofta gör allt för att försöka förstå vad vårt barn behöver, vilket är en gåta vissa gånger och så finns det de gånger vi förstår mycket väl vad hon behöver men hon vägrar sova/äta/byta blöja/sitta kvar i bilbarnstolen. Så jo, större delen av dagen är vi euforiska, särskilt när vi får höra det där ljuva skrattet eller se den där koncentrerade minen när något nytt undersöks. Men det finns stunder där vi också gärna skulle lägga oss  ned på golvet och bara gallskrika eller åtminstone bara få hinna borsta tänderna eöler dricka upp den där kaffekoppen. Allt är så nytt. Två veckor tillsammans! Men visst lär vi känna varandra i en rasande fart.

Jag tänker på den där "Visst är allt superbra för er nu!"-bilden som är så lätt att säga till föräldrar, hur barnen än kommit till familjen, att den lätt kan sätta press på en stressad förälder. Vi har pratat om det med varandra, att vi har flera känslor med oss och att det känns naturligt. Men jag har i alla fall fått mig den tankeställaren, att det som ny förälder är roligare och skönare att få höra "hur mår ni?" istället för "nu njuter ni väl hela tiden!".

Nu ska jag stryka mitt middagsvilande barn över kinden - och njuta av hennes lugna andetag en stund.

En liten hälsning

Vi är hemma! Ja, sedan i lördags morse då. Fantastisk känsla att kliva in genom dörren. Nu försöker vi verkligen ge Hanna Wei-Ching de hundra procent hon kräver, och har rätt till, från oss. Därav lågprioriterad blogg. 

Igår lyckades vi till slut tvätta en laddning och diska. Men annars är det nästan konstant lek, bus - och tröst. Inte lätt med en ny miljö en gång till, för vår modiga lilla fundersamma tjej. Vi har hållit oss inne hela tiden men går förhoppningsvis ut något i dag.

Vi får se när jag hinner berätta om hemresan!

Vår envisa lilla diplomat

När barnet sover passar mamman på att blogga några rader och äta en snickers och några chips.

Helt otroligt att det gått en vecka i morgon. Vi har lärt oss så mycket om varandra, samtidigt som vi har en lång bit kvar.

Hanna Wei-Ching skrattar och ler med hela ansiktet allt som oftast, förutsatt att hon är nöjd med tillvaron. Hon är också den envisaste jag känner i flera situationer, men även diplomatisk. Så jag kallar henne vår envisa diplomat.

Sömnen har varit klockren ungefär varannan natt. Vi har låtit henne busa av sig i sängen ungefär en timme och sen har hon blivit trött och slocknat. På lite roliga ställen ibland, haha.

Maten har vi inte stridit så mycket om här i Taiwan, utan försökt att till stor del låta henne bestämma. Vilket inneburit en hel del plock som hon kan smaska i sig själv och ja - både russin och barnkex. Ibland har gröt dugit, andra gånger inte. Ena gången har snabbnudlar  (ett av de bästa köpe för mamma  pappa) gjort succé, andra gången inte. Banan i bitar gick inte för sig, men att äta den själv var supergott.

Vi har i stället försökt  vänja henne med bärselen, vilket varit en kamp. Men i dag gick det och så mysigt det var! Hon blundade i den fem minuter innan nytt storgråt. Alltid nåt, lilla envisa diplomaten, så vi känner lite att vi mötts halvvägs där.

Vagnen har gått ganska okej, så pass att vi kunnat gå i gallerian som sitter ihop med hotellet och mamman kunnat köpa  rena trosor efter visst återanvändande (Hur kunde vi tro att vi skulle hinna och orka tvätta i handfatet/lämna in tvätt? Tokmamman och tokpappan). Vi roffade också åt oss en klänning, euforiska för att barnet var tillfreds och att vi åtminstone köpte med oss nåt plagg från Taiwan till Hanna Wei-Ching missade vi prislappen som var några hundra men vi har ju inte lagt pengar på annat ändå.

Orkar hon med bärsele och lite strosande i eftermiddag så ger vi oss nog på det. Jag vill ju så gärna köpa lite souvenirer och helst en traditionell taiwanesisk dräkt, men det har varit lågprioriterat. Vi har fokuserat på att bara vara och det känns inte alls fel i efterhand. Vi har mycket från barnhemmet som känns värdefullt och jag hoppas kunna beställa dräkt från nätet även om det nog blir en rätt saftig fraktkostnad.

De senaste två nätterna har jag känt så starkt i bröstet att jag saknat henne, fast hon sussat bredvid mig. Det är som att min kropp skriker efter hennes närhet. Älskade lilla vän, vilken tur vi har som får vara din familj.

Letar pappas hand

Hurra! Vi hade en rolig dag tre, med mycket lek och stim. Men det var jättejobbigt när mamma och pappa inte förstod vad jag ville. Ville inte äta frukost, ville inte vila middag, ville inte äta mat, ville inte sova. Så dagen kändes lång. Men i dag har mamma och pappa vässat sina föräldraskills lite, så vi är alla tre lite gladare.

Igår började jag leta pappas hand lite oftare och nu får han flera gånger hålla mig kortare stunder. Mammas famn är fortfarande svårslagen, men på natten väljer jag faktiskt pappas sida av sängen.

Rapport från våning 17

Fortsatt glada - och trötta! Pappan och barnet sover sött. Mamman borde väl sova.

Mamman är fortsatt favorit och pappan får ännu inte hålla någon längre stund medan mamman helst ska hålla hela tiden och då stående eller gående. Förutom när det är "bli jagad och fångad i hotellrummet"-leken som stegvis ökat i popularitet. Skönt när mammahöften är trött (läskig bärsele är än så länge bara att glömma).

Vi har kommit på ett life hack för att de vuxna ska få i sig näring. I badkaret tycker vår solstråle om att leka själv, om mamma är nära och sitter med. Pappa ska helst jämt vara i samma rum, annars känns det oroligt. Familjen ska vara samlad. Så medan mamman badar med barnet är det läge att inhalera maten. Pappan inmundigar under tiden sin portion vid handfatet. Roomservice har snabbt gått från "guldkant i vardagen" till livsnödvändigt, haha.

Äter alla småbarnsfamiljer så här? undrar förstås vi nybörjare. Troligen inte, men de flesta småbarnsfamiljer är nog glada när de hittar knepen som funkar.

Hon är verkligen vår lilla solstråle och ler med hela ansiktet mest hela tiden. Ofattbart att vi inte varit tillsammans ens tre dygn ännu.

Mamma kan också tittut

Vi har det fortsatt bra och lär känna varandra i lugn och ro. Tack snälla för alla fina lyckönsningar.

Hanna Wei-Ching valde mig som favorit väldigt direkt. Så jag är en levande säng/klätterställning mest hela tiden, ja, trygghet egentligen, medan pappa främst får sköta markservice. Men ikväll fick han också gosa en stund. Vi har mest varit inne på rummet. Tar små myrsteg och får se vad morgondagen har att erbjuda.

Natten till lördag upptäckte hon till sin stora förtjusning att mamma också kan "tittut", så den leken har gått väldigt varm här. Det var när vi lekte tittut som vi fick höra henne kikna av skratt första gången och det fick Tobias på film!

Det är så fantastiskt att få höra henne prata och skratta. Hon har jättemånga ljud för sig som vi ju inte haft en aning om!

Gullungen. Jag har ännu inte greppat att hon är vår.

Vi mår bra

Vi är trötta men glada. Vår lilla Hanna Wei-Ching har varit så modig denna konstiga dag. Jag kan ännu inte förstå vad som händer.

Nu sover hon utslagen på mitt bröst. Ganska likt tidigare i dag vid vårt möte då hon somnade i min famn efter en stund.

Vi hörs.

En blivande pappas fundering kring ordet “vi”

“Vi” har för det mesta betytt jag och Lina. I morgon kommer det korta ordet att innebära något helt annat när vår lilla familj blir tre.

Nu sitter jag i den största säng jag någonsin sett och blickar ut från 17:e våningen över ett grått Tainan. Jag vet att bara några kilometer och timmar bort leker vårt barn som vi ännu inte träffat. Det är överväldigande och även om det inte syns på utsidan så rasar känslorna inom mig.

Jag tänker tillbaka på föräldrautbildningen för två år sedan när vi fick i uppdrag att var för sig skriva ned hur vi trodde att en adoption skulle påverka oss. Både jag och Lina skrev att vi såg fram emot att få se på livet genom vårt barns ögon.

Just i dag tänker jag på hur Hanna Wei-Ching kommer att se och känna när hennes liv förändras för alltid. Vad kommer hon att uppleva när hon ser oss i morgon? Hur kommer hon att reagera när vi tar med henne i taxin till hotellet eller när vi kommer hem till Avesta?

För Lina och mig är morgondagen den största i våra liv. Jag hoppas för allt i världen att Hanna också kommer trivas och känna sig älskad i vårt nya “vi”.

En blivande mammas funderingar dagen innan

Under en så lång tid har vi hunnit gå igenom hela känsloregistret inför denna punkt, inför i morgon. Det är den största dagen och tiden i våra liv som vi står inför. I morgon är fjärilarna antagligen "all over the place".  Men just i dag infinner sig ett lugn i mig.

Någon hoppades i en kommentar att vi är beredda på det livslånga trauma det innebär att vara adopterad. Det är förstås en fråga vi många gånger ställer oss själva även om vi nog inte kommer veta det svaret eller stå inför det förrän om flera år.

När jag tänker på det som händer i morgon, att Hanna Wei-Ching lämnar sin trygghet för ett nytt liv berör det mig på många sätt. Vi har förberett henne så gott vi förmår. Med att handla den välling hon är van med, bära samma kläder som i pekboken, de två sångfilmerna och de fyra skypeträffarna. Har med oss de leksaker hon sett på bild och i film. Små, små medel för en start. Vi tror att det räcker en bit, men förstås inte hela vägen eller hela livet.

I dagarna har jag tänkt mycket på mitt eget barndomstrauma, att förlora ett syskon. Väldigt annorlunda än för Hanna. Men jag tänker att jag undrar när det kommer  gå upp för henne att livet med mig och Tobias som föräldrar är permanent. Att personalen på barnhemmet som varit hennes trygghet och viktiga för henne i hela hennes liv inte kommer tillbaka. Jag var 4,5 år och kunde ju sätta ord på det på ett annat sätt. Min mamma har berättat att jag frågade så långt som efter flera månader om inte Erik skulle komma tillbaka till oss. Att jag började förstå eftersom han inte ens kom tillbaka fast vi var på semester som han ju tyckte om.

Jag berättar ju inte här huruvida vi träffar Hannas biologiska familj eller inte. Men att i morgon är dagen när Hanna får en ny familj måste givetvis vara ett tungt och speciellt datum för familjen. De finns i mina tankar i dag, i morgon och säkerligen vid flera tillfällen framöver. Människorna i Hannas bakgrund är inte osynliga för oss. Vi vet att fler älskar henne, att hennes liv inte börjar med oss även om det är fortsättningen.

Nu har jag skrivit många rader här, knappt suddat ett ord. Under gårdagen tänkte både jag och Tobias mycket på att vi faktiskt är här, att det är precis nu det händer. Det här som vi väntat på så länge, flera år, är på väg att slå in. I morgon är vi en familj med Hanna Wei-Ching som vi får privilegiet att älska mer än livet självt.

Nu lämnar jag över ordet till Hannas pappa.

En liten uppdatering från Shangri-La

Hotellet är  otroligt fint och med suverän service. Förutom när vi beställde drinkar i baren igår kväll då, det tog en faslig tid. Men det kommer vi ju knappast ägna oss åt stundande vecka. I stället kommer vi nog vara mycket på rummet, där Hanna har gott om plats att leka. Till middag körde vi för första gången i våra liv roomservice! Det var inte mycket dyrare än en vanlig middag, men vilken lyxkänsla!

Efter det drog vi tillsammans med resesällskapet till det stora varuhuset Carrefour. Där inhandlades bland annat välling och en billig sulky. Den är skranglig men som Tobias sa: "Den behöver ju bara hålla ihop några dagar".

Nu är det frukostdags. Sista dagen utan Hanna ...

Tofu och Tainan

Jag tordes inte prova "stinky tofu" (tänk surströmming) när vi var på Ningxia night market igår kväll. Däremot blev det vanlig, friterad och spicy, tofu. Gött, men mycket. Att äta på night market är trångt och smått kaotiskt, men också ett suveränt sätt att plocka och prova. Min tofulåda kostade cirka 15 kronor. Nattmarknaderna, som jag uppfattat oftast är mellan 17 och midnatt, är väldigt många här och det är antagligen flera i Tainan också.

Jag testade också Pearl Tea. En kall mjölkdryck med små kulor i. Min var smaksatt med toffee. Det blev inte många klunkar. De hala kulorna nerför halsen påminde mig för mycket om sådant jag försöker bli av med i förkylningen, haha.

Jag borde sova, klockan är sex. Men i natt har halsen varit väldigt jobbig. Jag har varit rosslig som bara den. Men tänker att det väl är ett tecken på bättringsväg eller nåt.

Sedan är det förstås pirrigt att vi tar snabbtåget till Tainan i dag. Äntligen. Det är svårt att greppa att hon snart är i vår famn. Jag längtar förstås efter fredag. Men det blir en intensiv dag, traumatisk för flera parter, och främst ser jag fram emot tiden som följer även om jag förstås inte vill ha fredag ogjord.

Minituristande

Jag hamnar (så gärna) här ändå eftersom jag vet att Hanna har en nyfiken morfar och gammelfarmor!

Vi tog en långpromenad till Taipei 101. Snobbig galleria. Men en sådan magnifik utsikt trots moln. Hissen upp tog 45 sekunder!

Det var väl så där för min febriga förkylning men bitvis väldigt skönt att promenera. Framför allt ett kul sätt att upptäcka omgivningen. Jag var väldigt trött efteråt. Men det var inget som inte en hamburgare, Alvedon och en dusch kunde råda bot på.

Vi får se vad det blir för miniäventyr i morgon. Det viktiga är ändå att ha energi på fredag  (och för tiden som följer!).

Tack snälla för alla kommentarer och heja-rop här och på insta. Jag ser även om jag slarvar med att svara just nu.

Hej Taipei!

Vi mår bra! Supertrevligt ställe, det här. Det vegetariska utbudet är så där (blev pannkakor till middag) men vad gör det när vi kommit till ett land med så stort hjärta.

Tänk att vi äntligen är framme ...

Då åker vi då!

Gomorron! Lilla julafton idag. I dag åker vi! Jag vill verkligen vara på topp - men självklart slog Tobias sjuka till mot mig NU. Så jag är i det där stadiet när man verkligen kan känna att det bara är början på

eländet. Kroppen är extremt trött. Men GLAD är jag verkligen i dag! Även om det inte riktigt syns ... Måste bara tillägga att detta är tredje gången  som Tobias blir sjuk innan och jag när ledigheten börjar Fuerteventura, Kreta och nu Taiwan). För komiskt för att inte skratta! Och sorry för alla kramar jag delat ut de senaste dagarna - hoppas de inte varit smittsamma!

En dag kvar på jobbet

Näst sista dagen på jobbet. Efter 6,5 år på samma bygge, utan längre ledigt än fyra veckor åt gången ... Overkligt att försöka ta in vad som väntar!

Det blev en festlig eftermiddag då jag och en kollega var på pressvisning för Elsa Andersons konditori som efter en stor brand byggts upp och återinvigs i helgen. Det är ett anrikt fik i Norberg som jag nog berättat om några gånger tidigare. Innan det brann ner var det mitt och Tobias utflyktsmål på söndagar. I sommar är vi där med Hanna. Stort.

Jag ser förstås väldigt mycket fram emot att få vara hemma tillsammans med Hanna. Men det blir ovant att lämna det som varit en så extremt stor del av min vardag i närmare sju år, om än bara tillfälligt. Det är en betydande del av min identitet. Det ska bli spännande att se om jag saknar det eller inte. Troligt är väl att jag oftast inte tänker på jobbet, men då och då längtar efter att vara tillbaka. Jag älskar ju nyheter!

I kväll har vi, på riktigt, packat det mesta av det sista. Resväskorna är fyllda till brädden. Vi fick ett bra tips om att packa ned ett paket blöjor på ditvägen, så att vi har lite tomrum på hemvägen. Dessutom har vi ju en del presenter med oss som tar lite plats, liksom klämmisar och skötväskan som ju blir ett handbagage på hemresan.

Jisses. Som vi förbereder oss för dessa två veckor som vi väntat på så många dagar, veckor, månader ... Två veckor är en kort tidsperiod av ett liv, men det kommer verkligen vara en av de mest betydelsefulla tidsperioderna i vårt liv.

Tre nätter ...

Tre nätter kvar på svensk mark då ... För att inte tala om att det bara är nio nätter kvar innan vi får kliva upp och ta oss till Hanna. Det blir allt verkligare, särskilt när fantastiska kollegor överraskar med presentkorg på hejdå-fikat som tjuvstartade i dag - och när god vän dessutom dök upp för att kramas hejdå. Detta fantastiska liv.

Finns väl tusen grejer att skriva. Men just nu nöjer jag mig med att försöka sammanfatta känsloläget med några giphar ...


via GIPHY


via GIPHY


via GIPHY



via GIPHY

Fem snabba frågor och svar

Det känns fortfarande som det är ganska mycket att stå i, men jag är som i slow motion. Jobb- och fackgrejerna börjar jag i alla fall ha betat av riktigt bra. Så skönt! Det går ju liksom inte att skjuta upp.

Men mycket av det här hemma som hade varit skönt att få gjort, får vi helt enkelt ta tag i när vi kommer hem igen. Typ klippa gräsmattan med mera. Vi är väldigt mycket på det här sättet, gör saker i sista stund och nu var ju det en sådär plan när Tobias skulle gå och bli sjukt sjuk. Han hade över 40 graders feber i dag! Men nu börjar åtminstone den avta vad det verkar som och jag har inga känningar än så länge. Bra. Jag kurerar oss båda med framför allt Echinagard och c-vitaminbrus.

Jag ska inte bli långrandig utan ser till att riva av svar på några frågor som dykt upp:

• Hur snart får vi träffa Hanna i Taiwan?

Vårt flyg går som sagt på lördag, så är vi framme på söndag. Då stannar vi i Taipei, huvudstaden, fram till onsdag. Vi har valt ett relativt billigt hotell, utan frukost. Det ligger nära tågstationen, ett tips vi fick att utgå ifrån. I Taipei orkar vi förhoppningsvis med lite turistande. Taipei 101 och något intressant museum samt shopping känns som en lagom målsättning. 

På onsdag när vi checkat ut tar vi snabbtåget till Tainan. Väl där checkar vi in på Shangri-La. Då har vi halva onsdag och hela torsdagen till att utforska närområdet ... 

• När får vi träffa Hanna?

... för på fredag morgon ska vi hoppa in i en taxi och befinna oss på barnhemmet klockan tio! Det är dagen när vi äntligen får träffa Hanna. Jag tror vi kommer vara där rätt stor del av dagen. 

• När får Hanna bo med oss?

Om Hanna känns trygg med oss efter några timmar på barnhemmet, så följer hon faktiskt med oss till hotellet redan samma dag. Det är så proceduren vanligtvis ser ut. Men är hon tillbakadragen, eller kanske krasslig, så får vi i stället ta det dag för dag. 

• Kommer jag att blogga något under tiden i Taiwan?

Det beror på om jag får ett sug efter att göra det. Jag tror att det kommer bli några inlägg, men väldigt få i så fall eftersom datorn inte följer med. Troligare är i stället att ni hittar några inlägg på Instagram, där jag heter coolbridge. Man är varmt välkommen att lägga till mig, men min profil är öppen så det går att snoka utan att lägga till mig också.  

• Hur länge stannar vi?

Vi stannar sedan i Tainan i sju dagar, alltså till fredagen därpå (potentiella inbrottstjuvar kan ju vara väl medvetna om att vi har både larm och husvakt). Någon gång efter frukost beger vi oss mot Taipei och flygplatsen. Flyget går på kvällen och så är vi framme på Arlanda lördag morgon.   

Resfebern har anlänt!

I kväll slog den stora resefebern till, pang boom. Hjääälp så spännande att vi åker snart.

Dagen har varit relativt produktiv, åtminstone för mig. Stackars Tobias har legat däckad i förkylning och feber. Jag fick tillfälle att testa nya febertermometern på honom - den fungerar! Jag har bland annat rensat i trädgården och tvättat bilen. Sedan har jag handlat. Med mynt givetvis, hehe. Under kvällen satte jag mig med "det här behöver ni tänka på"-luntan av adoptionspapper och betade av bit för bit. Lämnar det som lämnas kan, än så länge.

Jag har inte kunnat anmäla min föräldraledighet. Det krävs ett fysiskt möte, hopplöst för en pendlare, så det får vi väl ta när vi kommer hem men jag ska slå en signal i morgon innan jobbet tänkte jag. Tobias tio lediga dagar har vi kunnat anmäla däremot, men senare måste han fylla i en särskild ansökan senast två månader efter att vi fått henne i vår vård. Då vet vi det.

Jag har fyllt i en blankett för Hannas försäkring så att den börjar gälla från den dag vi får henne i vår vård. Den behöver vi posta. Sedan har jag letat efter en blankett som jag inte hittar, som vi ska visa för Skatteverket när vi kommer hem. Så den behöver jag kontakta socialtjänsten om. Jag känner ingen panik över att inte hitta den. Irritation, absolut. Men det är ingen blankett som ingår i de adoptionsdokument i original som vi skickat till landet och kopierat till förbannelse. Så jag tänker att den inte är extremt viktig åtminstone.

Skönt att vi bara behöver med oss ett papper till Taiwan, det från Migrationsverket. Ja, utöver alla resehandlingar då (bokningsnummer till hotellen, flygbiljetter, adress till barnhemmet ... ).

Jag har också kollat igenom allt annat vi behöver göra vid första två veckorna inom hemkomst, främst myndighetskontakter, och det är ju ett gäng med grejer. Men det löser sig. Skönt att ha lite pejl på i alla fall. Ganska direkt efter hemkomst ombeds vi också höra av oss till barnhemmet med bilder och kort uppdatering om hur vistelsen och resan hem gått.

Jag längtar faktiskt lite till jobbet i morgon, att åtminstone få beta av jobbgrejer (och fackliga grejer) och få dem ur världen och framför allt huvudet dessa fyra sista dagar.

Jag har en härlig känsla av att också denna vecka kommer säga "swosh, swosh!"

Det har inte bara varit "nytta" i kväll. Jag såg också till att (nöjes)lyssna på samtalet när Tobias ringde mig om barnbeskedet. Jag blir fortfarande så tårögd när jag hör det. Resebeskedet var ljuvligt, givetvis. Men barnbeskedet, att efter den långa väntan få de där svaren på frågan vem vi väntade på ... Det var riktigt magiskt och olikt allt annat jag upplevt i livet. Om Tobias är okej med det ska ni få höra det någon gång.