Första prylen till Pytte

I dag ringde jag Barnens Vänner för att kolla att allt kommit fram och var i sin ordning. Det var det. Hon berättade att akten skulle skickas för översättning till kinesiska i eftermiddag. När den är översatt är vi aktivt köande. Men så la hon till, att även om det är väldigt ovanligt så kan vi redan i detta skede bli föreslagna som familj. Det är ingenting vi ska förvänta oss, men ändå vara beredda på. Min första inre reaktion var faktiskt stress, haha. Hur galet är inte det? Sedan blev jag i stället pirrig av att veta att även om det kan vara ett helt år kvar, så kan det vara i morgon eller nästa vecka som samtalet kommer ...

Kanske var stress min första reaktion för att jag vill göra i ordning så mycket för Pytte, så som vi gjorde för Hanna. Det är inte samma sak att adoptera när man redan har ett barn, det behöver jag förstå. Men jag kan känna skuldkänslor även fast jag förstår att det är logiskt att jag fokuserar på det barn som finns i familjen nu, i stället för att lägga allt för mycket kraft och fokus på det barn vi inte vet vem det är ännu, om hen ens är född. Det blir ju en annan sak när samtalet väl kommer. Det minsta jag kan göra är i alla fall att ha hunnit ändra ringsignal så som förra gången, då hade jag "Hejsan morsan, hejsan stabben ..." men har inte riktigt bestämt mig för vad det blir nu. Dessutom vill vi så klart spela in samtalet också denna gång! Men det verkar vara krångligare än förra gången att ha en inspelningsapp, så det behöver vi kika på.

Jag tänker lite på en kollega som fick sitt andra barn nu i januari. Sista gången vi pratade hade hon inte ens börjat packa BB-väskan, knappt två veckor innan barnet beräknades komma (med första barnet var det förstås klart flera, flera veckor innan) och om jag inte missminner mig gick hon hem från jobbet på onsdagen och barnet föddes på lördagen, när de dessutom var på annan plats i landet för ett firande. Det är ju ofta så, att tvåan liksom får hänga med i farten utan att vara mindre älskad för det.

I kväll när jag handlade nere på Ica snubblade jag i alla fall äntligen över det som fick bli första prylen till Pytte. "Första ordboken om mig". Jag tror den kommer passa perfekt, oavsett hur stor eller liten Pytte är, och jag kan verkligen se barnen bläddra i den tillsammans när Hanna berättar vad alla saker heter och "förhör" Pytte som den pedagog hon är. Då kommer pirret igen. Det där med att de sliter boken ur händerna på varandra i kombination med skrik, gråt och bråk medan två svettiga föräldrar försöker medla föreställer jag mig förresten också, fast det är lite mer nervryckningar än pirr då.