Xīn nián kuài lè!

Xīn nián kuài lè! Happy Lunar New year! Gott nytt år! Vi tjuvstartade firandet igår med att dekorera med lite pynt jag köpt och bjuda svärisarna på en av våra favoriträtter, General Tsos tofu. Vad jag kunnat läsa är annars i dag det datum de flesta familjer samlas för att äta gott tillsammans och i morgon är ju själva nyårsafton när vi lämnar oxens år för tigerns år. 

Just djuren och vilka djur vi och andra är har Hanna tyckt är roligt med Lunar New year. Själv är hon född i getens år, medan vår katt är född i drakens år. När jag läste mandarin fick jag lära mig att det i Kina, liksom i Sverige, anses oartigt att fråga om någons ålder. Däremot är det inga konstigheter att fråga vilket "djurår" någon är född i och indirekt vet du då oftast personens ålder eftersom det är tolv djur som hela tiden infaller i samma ordning, alltså vart tolfte år. Jag är född i tigerns år! Då kan du ganska lätt veta vilket år jag är född, för jag är ju knappast 24 även om jag ibland kanske skulle önska det.

 Lyckokakorna jag köpt var uppskattade. Men det är väl egentligen något som uppstod på kinesiska restauranger i USA om jag inte är helt ute och cyklar? Imorrn ska Hanna få ett rött kuvert med en slant i, en tradition som symboliserar lyckönskningar inför det nya året.

Lätt som en plätt

Jag stekte småplättar i kväll att lägga i frysen inför hemkomsten och kastas tillbaka till när vi väntade på Hanna. Då gjorde jag samma sak. Det känns lite udda att förbereda sånt nu, som att jag i stället borde fokusera på vad vi ska äta i morgon. Men den är mysigt också. Det kommer ju en vardag då med och dessutom en väldigt ny sådan.

Vi har - kanske - ett datum!

Så kom äntligen det preliminära resebeskedet, på årsdagen av barnbeskedet. Fantastiskt. Vi uppmanas strikt att inte boka något ännu, inte ens preliminärboka, men har tillfrågats om 29 mars fungerar för oss att komma till Alfred. Har vi nåt särskilt för oss då? Öööh, nä. Klart vi vill åka! 

Om det faktiskt blir vårt datum, vet vi först någon gång efter 7 februari. Det är Lunar New Year som kommer emellan, men vi är förstås väldigt glada att det rör på sig. Hannas datum hann ju ändras med två veckor till vår fördel innan vi fick det officiella resebeskedet, det är nog därför jag tar detta datum med en viss nypa salt. Denna gången ändras det knappast till ett tidigare datum i och med pandemin, utan snarare lite senare i så fall. 

Blir det ändå datumet vi fått att förhålla oss till nu och nuvarande karantänregler kvarstår innebär det att vi åker första veckan i mars! Det känns plötsligt jättesnart och förstås underbart. Men jag vågar inte riktigt tro det förrän vi tagit oss igenom Lunar New Year.

Jag försökte förklara för Hanna hur många dagar det kan vara kvar tills vi får åka, så nu har vi gjort en klassisk "kryssa varje dag"-teckning där vi kan kryssa fram till 4 mars (som dessutom är farmors 60-årsdag!)

Nu är det bara att vänta och hoppas igen ... 

Din kötid beräknas till fem dagar

Jag mejlade Migrationsverket i dag eftersom vi inte fått någon form av bekräftelse eller återkoppling på att vårt ärende existerar. De bör ha fått in det runt den tionde januari, man vill bara veta att det är där och inget saknas. Så blir man fundersam när det gått så lång tid. Mejlade som sagt och fick då autosvaret "Tack. Ditt mejl läses om FEM DAGAR", ungefär.

Jag fattar att de har mycket att göra, men jag skrattade åt hur löjligt lång svarstid det är ändå. Jag ser framför mig en trött oengagerad kundtjänst bestående av en person, som inte vill vara där utan omplacerats dit i samband med någon neddragning på myndigheten. Hur som helst förstod jag då att "Okej, jag behöver nog inte vara orolig att jag gjort nåt fel. Det är så här segt det går på riktigt".

Tyst telefon

Men herreguuuuud. Ska telefonen ringa nån gång eller? Nu ser jag en sån tickande bomb som räknar ner timmarna innan Lunar New Year. 

Jag börjar förstå att jag antagligen får leva med att vi inte hör något innan Lunar New Year. Men visst är det lite spännande dessa sista skälvande timmar när det kaaaa-aaaan finnas ett mikroskopisk chans att få ett resebesked. Hoppet lever in i det sista!

Axplock ur packlistan

Nu känner jag att jag inhandlat det mesta jag vill ha med till Taiwan. Berättade jag att jag hittade veganska chokladkalendrar till utförsäljningspris på matsmart? Det blir perfekt till Hanna i karantän. Sedan har jag ju också ordnat:

* En rejäl ryggsäck att ha så väl i Taiwan som i föräldraledigheten. Vi är förbi skötväsketiden. Jag var sugen på en Fjällräven, men den blir lite för liten tror jag. Plus lite dyr.

* Ett par ordentliga skor att gå lååångt i. Under vår Self Health Care-vecka får vi varken åka buss eller tunnelbana bara taxi, men kommer nog längta efter att röra oss också. Äntligen ett par skor där jag inte gjort hål i fronten med stortån.

Nu kan jag också bocka av diverse apoteksinköp från packlistan.

* Flera små nagellack på rea plus nagellacksborttagning så Hanna kan ha manikyrsalong.

* Två resetvättlinor, utifall att vi hamnar i varsitt rum ändå till slut. De har sugproppar och går alltså att sätta fast i väggen. Resetvättmedel har vi också några påsar.

* Lilla apoteket med halstabletter, vätskeersättning, plåster, skavsårsplåster, värktabletter, barnalvedon innehåller nu det mesta. Dessutom har vi nu öronskydd till flyget, en slags öronproppar som hjälper mot tryckutjämning till oss alla fyra.

* Lilla boxbollen och tre stretchband med varierad tyngd så vi kan träna tillsammans. Heja, heja. 

Jag vet inte varför de inte ringer? Kanske behöver jag meddela dem att vätskeersättning och resetvättlinor nu finns så det är bara att hiva iväg oss på snabbast möjliga plan till Taiwan?

Sista sparrycket

Vi hoppas så att i morgon är dagen för det stora samtalet. Den här veckan är det ett år sedan de ringde för att berätta att vi skulle få adoptera Alfred. Det är näst intill obegripligt att det hunnit gå så lång tid och samtidigt känns det förstås att det faktiskt gått just så länge.

Hade jag vetat då att det skulle ta över ett år innan vi skulle få åka hade jag väl aldrig trott det skulle gå. Men här är vi, glada att vi inte visste hur lång väntan vi faktiskt hade framför oss. Vår väntan på resebesked har ju denna gång passerat vår väntan på barnbesked med några månader.

I kväll har jag tittat på kostnadsberäkningarna och det drabbar förstås ingen fattig, men vi har de största utgiftsposterna kvar. Förutom resekostnader, boendekostnader och övrigt förknippat med själva resan som förstås blir dyrare när vi behöver tänka på karantänhotell, så har vi i samma veva innan avresa kvar att betala andra halvan av administrationsavgiften till Barnens Vänner, cirka 50 000 kronor, och lite mindre än halva avgiften kvar till Taiwan, cirka 40 000 kronor, om jag räknar rätt. Det är generella summor och handlar bland annat om vårdkostnader för barnet och kostnader i samband med domstolsprocessen som passavgift och dylikt.

Jag riktigt myser av av att laga mat från skafferi och frys. Det kommer ju definitivt väl till pass nu, sista rycket innan avresa! Så hinner lönerna trilla in både på tisdag och (tyvärr) i februari också antar jag innan många av utgifterna ska vara inbetalda.

Tobias har jobbat hemifrån i dag och är hemma med Hanna i morgon. Jag ska jobba i morgon och tror heldag ska gå bra, även om jag inte känner mig helt på topp ännu.

Ofrivillig boot camp inför karantän

Vi har varit rätt knockade hela familjen de senaste dagarna men nu börjar det gå åt rätt håll. I dag är första dagen som ingen av oss haft feber, hurra, hurra. Men mest har det varit säng- och soffläge för alla tre.

En sån här gång är man extra glad att bo nära farmor och farfar som kunnat handla både mat och lördagsgott och dessutom hämta ut paket. Jag har köpt en ordentlig ryggsäck och ordentliga skor inför resan samt lite andra nödvändigheter och nöjen.

En grej jag beställde från apoteket var sådana träningsstretchband (varför har jag inte haft det på hemmakontoret?). Det fick mig att tänka på att om vi är i karantän är det nog bra både för Hanna och oss att ha så fasta rutiner som möjligt. Träna, frukost, dusch, skolläxa, lunch, vilostund med frukt, plocka fram ny överraskning hemifrån att leka med, middag, ringa hem till Sverige, leka innan läggdags osv. 

Man vill förstås inte att dagarna ser helt lika ut, men ändå att det finns en trygg rutin att följa så att dagarna ändå går utan att vi blir tokiga. Ja, den här ofrivilliga karantänen lär oss lite. Inte så att vi går varandra på nerverna, Hanna accepterar imponerande väl att vi "är så tråkiga" (sjuka, samma sak i sexåringens värld), men ändå att man gärna hade haft lite mer energi att kunna göra dagarna mindre långsamma. 

Min vy från sängläge:

I fredags landade Hannas personbevis på lådan, så i morgon ska jag kika vad vi har kvar av visumansökan och annat. Hoppas vi får vårt datum veckan som kommer, så kan vi börja boka biljetter och ansöka om visum. Nu när vi haft corona kanske man till och med vågar åka till Stockholm för att hämta visum, i stället för att det skickas med posten.

Corona knackade på

Ja, visst är det corona som letat sig in hos oss. Hanna har inte fått tillbaka sitt provsvar, men jag tog ett snabbtest i dag där jag knappt hann blinka innan två knallröda streck lyste där. Hur länge väntade på inte på ett positivt resultat på en sticka för många år sen? Så kom det på en coronapinne, jaja.

Jag vaknade med halsont och försökte få tag i regionens PCR-prov, men helt slut de två gånger vi kollade i dag. Jag däckade sedan rätt fort med feber och har sovit eller åtminstone legat ner större delen av dagen. Hanna har varit piggare i dag. Så nu får vi se om Tobias också får "två streck på stickan" snart eller lyckas ducka undan detta. 

En stor tröst i alla fall att vi fick en film på lillebror i dag. Oj, så gullig och pratsam.

Kliniken har öppet

Doktorn här hemma knogade på med provtagning i dag trots 39,4 grader. Hon har nu gjort det berömda "pinnen i näsan"-testet tre gånger om jag inte räknar helt fel. Fler gånger lär det bli i samband med Taiwan. Nu får vi se vad provsvaret blir, men det lär dröja några dagar. Hon prickar av grej för grej i coronabingo.

Något väldigt bra i dag, är i stället att vi fick svar från vår hälsocentral som skickade underskrivet brev om varför det är bäst för Hanna att vi bor i ett gemensamt familjerum. Vi är imponerade och glada.

Sjukstuga och karantännytt

Snacka om att vi fick många "check på den" i rättan tid. Tänker främst på tredje dosen och visumfoto. I dag var Hanna lite hängig när jag hämtade henne från skolan och hemma likadant och kokhet trots att hon frös. Jag tog tempen och visst hade hon feber. 

Hon testade negativt på ett självtest med bara spott i kväll, men visst tusan tror jag hon har corona. Vi får se var veckan tar oss (knappast ut från hemmet i alla fall). 

Ikväll fick vi svar både från resebyrån, en kontaktperson vi ska höra av oss till när datum finns, och så BV:s kontakt i Taiwan. 

BV:s kontakt förklarar att det bästa inför karantänhotell är om vi har brev från läkare om varför vi har behov av att vårt barn bor tillsammans med oss båda i karantänen. Just nu är familjerum vanligt inför Lunar New Year, men denna han tror det blir svårare att få tillåtelse till åefter 15 februari. En annan svensk familj har skickat oss en mall från hur deras läkare skrev förra året och så har vi skickat förfrågan samt förslag utifrån det till stället som gjorde vår hälsoundersökning. Känns inte som att detta är något vi kan belasta vårdcentralen med. 

Så nu är det bara att vänta, på både det ena och det andra. Jag tänker förstås på besked om så väl corona i hemmet som datum för avresa. Tur vi har Doktor Kosmo.

Familjen Knyckertz?

Ja, vi har ordnat med foton till visum i helgen. Svårt att se annat än kriminell ut på denna typ av bilder.

Nu kommer vi inte längre med visumansökan innan vi fått ett datum att förhålla oss till. Vi har skrivit ut ett par papper och börjat samla i kuvert det som behövs.

Vi har kontaktat Barnens Vänners kontakt i Taiwan som går att anlita för bokning av hotell till exempel och så har vi mejlat en heads up till resebyrån också. Sen har jag börjat packa (igen) och klickat hem ordentlig ryggsäck och rejäla skor samt diverse från apotek. Hittade också kraftigt prisnedsatt mjölkfri chokladkalender till Hanna, blir bra i karantän. Heja, heja!

Vi fick en lunta papper

Åh, vad jag älskar vår adoptionsorganisation Barnens Vänner. Inget resebesked, men en rejäl lunta med uppgifter inför just det anlände i dag.

Vi har beställt ett personbevis till Hanna inför visumansökan och i morgon väntar fotografering för alla tre på grannorten inför detsamma. Bäst att kamma håret alltså. 

Vi har också fått diverse papper att fylla i. Bland dessa försäkran till Barnens Vänner om att vi förstår vad vi ger oss in på (ungefär), försäkran till Taiwan om att vi respekterar karantänreglerna där och en hälsodeklaration att lämna in. 

I samband med att vi ansöker om visum meddelar vi vilket flyg och det karantänhotell vi tror är aktuellt för oss. Så detta görs ju då när vi fått det där dyrbara resebeskedet. Innan dess ska vi se till att ha pratat med resebyrå i Sverige (yes, känns lite krångligt att resa just nu) och Barnens Vänners kontakt gällande hotell i Taiwan, en tjänst vi inte använder förra gången men så kom corona. Oh. My. God. Det känns rätt nära nu.

Som grädde på moset hittade jag och Tobias varsin vaccinationstid i dag och bokade snabbt om, har nu tredje dosen avklarad (tackar, tackar flex!). Lite smolk i bägaren att information kom på eftermiddagen att Hanna "kan ha blivit utsatt för smitta" i skolan, men det är heller inte alls oväntat så som coronan härjar nu. Nästa vecka kan vi återigen lösa det vi kan för oss själva och samhälle genom att Hanna inte går på fritids då heller utan kan vara hemma efter skoltid. Bättre nu än sen, fast helst aldrig är väl mantrat. Ja, jag kan bekräfta att det blir lite mellis i form av popcorn, platta och choklad för Hanna på en måndag medan jag sitter i möte. Mammahack sedan urminnes tider, men skvallra inte för folktandvården. 

Älskade Alfred Jian-An! Håll i dig, nu kommer virvelvinden och resten av din blivande familj! Men vi har förstått att du är vaken till 23 om kvällarna ungefär, så du får det lite lugnare runt 19. Då har nämligen storasyster oftast somnat, med katten som sällskap.  

Drömmar om sommaren

En stor målbild för mig i denna adoptionsväntan har varit att se oss fira påsk hos min släkt i Gällivare. Så blir det inte nu, när den visionen föddes trodde vi att vi skulle ha varit hemma tillsammans åtminstone ett halvår.

Hanna har ju varit i Gällivare och Piteå ett par gånger. Men nu har vi många "första gången" med Alfred framför oss. Jag längtar så efter att vara tillsammans med barnen i spåren där jag gått som barn, få se dem leka och kivas med sina sysslingar. "Bara vara" och knyta an de där släktbanden. Ja, jag får verkligen bilder framför mig och längtar ännu mer.

I dag var himlen klarblå och solen sken. Så jag påmindes om sommaren! Jag är väldigt peppad på att kunna åka uppåt i sommar i stället. Så är jag lite nördig i och med att vi skaffat en elbil som vi är galet nöjda med och tycker det ska bli kul att testa en riktig långkörning med den. Vi ser framför oss att förutom att vara lite mer planerande när det kommer till laddning och räckvidd får man se det som att det inte bara handlar om att komma fram till en plats utan också små äventyr och minnen på vägen dit.

Ja. Jag drömmer, drömmer, drömmer. Snart är vi där och vare sig vi nu är sex veckor eller tolv veckor från Taiwan så har vi sedan varandra resten av våra liv. Men skvallra inte för några högre makter att jag resonerar så, sex veckor från resa är det som gäller. Ok?

Hur ducka corona nu då?

Men nu ni sprider sig smittan visst som en löpeld. Herregud vilka siffror runt om i landet och vårt län är inget undantag. Ja, för de flesta är det ju som en lindrig förkylning. För oss handlar givetvis om nagelbitaren huruvida vi faller på målsnöret eller inte inför Taiwanresan. Ett av tre tester är positiva i vårt län just nu! Då var det dessutom skolstart i dag och peaken tros inte vara nådd förrän i slutet av januari/början av februari ... Jag har vaccinationstid bokad 27 januari, det är prick sex månader efter min andra dos och alltså så tidigt jag kan boka. To be continued, eller så.

Vi hade lovat Hanna ett besök på Pinchos i lördags, men såg väl lite var det barkade och körde i stället Pinchos hemma med en tjej som fick popcorn till förrätt, en meny att beställa ifrån och gav recensionen "Världens bästa dag!". Då tycker jag också det, älskade barn.

Familjelivet 2.0

Sakteliga vågar jag stötvis låta mig påminnas om "Det är verkligen nu det händer". De små och stora stegen mot att få bli Alfred Jian-Ans mamma. Jag bortser från corona, struntar i att tänka att restriktionerna kanske skärps ytterligare och bara tillåter mig drömma mig framåt. 

Jag försöker tänka mig hur vår nya vardag kommer att se ut, särskilt i början. Jag tittar tillbaka på blogginlägg och bilder från första tiden med Hanna och när jag ser tillbaka tror jag nästan att jag minns varje minut. 

I början blev livet otroligt inrutat och anpassat efter hennes behov. Vi fick verkligen märka hur lite sömn vi kunde klara oss på, men inte utan att vi var zombies i vardagen då.  Visst är det annorlunda nu, men det är ju verkligen ett "före" och ett "efter" Hanna. En av hennes absoluta favoritsysselsättningar var att åka kundvagn i affären. Hon verkligen tjööööt av glädje och studsade när hon fick hoppa i den där kundvagnen. Så gick vi långa promenader, var mest för oss själva i lekparken för att sedan hälsa på Tobias en sväng på jobbet. Varje dag, samma sväng. 

Jag är så nyfiken på vad som kommer vara vår sons glädjeämnen i början när vi lär känna varandra. Vem kommer han ty sig till och vilka kommer hans favoritrutiner vara? Jag undrar förstås också vilka svårigheter vi kommer brottas med och hur vi hanterar dem, men det är liksom ett helt eget kapitel att utmanas i. Familjelivet 2.0, here we go.  

Lite fler papper på lådan

Vi knackade på hos grannarna så de kunde vara vittnen när vi skrev på 

- Föräldraförsäkran: Vi lovar att anmäla till Skatteverket och socialnämnden när vi kommer hem från Taiwan.

- Återrapporteringsförsäkran: Vi lovar att sköta återrapporteringen till Taiwan tills att Alfred Jian-An fyllt 18 år.

- Testamente: Om vi skulle förolyckas innan adoptionen gått igenom helt i Sverige är vår vilja att båda våra barn ärver oss. 

Testamentet stannar hemma, men de andra pappren och ytterligare ett har vi lagt på lådan till Barnens Vänner. Brevet till Migrationsverket har också gått iväg. 

Jag har förberett kuvert med Adoption 12-blanketten till Försäkringskassan, men är osäker på om vi kan skicka den redan nu. Det vore skönt att ha gjort, ska kolla upp det. Beroende på handläggare kan det vara ganska bökigt med Försäkringskassan i samband med adoption innan barnet har ett personnummer, vilket brukar dröja ett par månader. 

Vi hoppas ändå det ska gå smidigt med föräldrapenningen så att den börjar rulla på när vi fått honom i vår vård i Taiwan. Inte för att vi inte har råd att ligga ute med pengar, men för att det är nog med andra saker att fokusera på när vi kommer hem.

Då återgår jag till broderiet

Nu har vi grävt fram lite gamla papper från mejlen, skrivit ut och är redo att lägga på gula lådan till Migrationsverkets enhet i Umeå. 

Migrationsverket får av oss i lilla kuvertet:

- Ansökan om uppehållstillstånd för barn som adopteras internationellt

- Kopia på barnets pass

- Adoptionsintyg från Barnens Vänner

- Blankett Adoption 12 (intyg om medgivande)

- Våra arbetsgivarintyg

- Lagfart på vårt hus

- Kvitto på inbetalning på 1000 kronor till Migrationsverket.

Det är ingen fara att gräva fram allt detta, men så smidigt ibland om myndigheter bara fick plocka grejer från varandra, särskilt eftersom det ofta inte räcker att slänga iväg ett mejl. Hett tips till den som ska adoptera (ja, förutom att läsa på, förstå, reflektera, problematisera osv.): Ha en skrivare hemma. Det underlättar.

Då har vi gjort det vi kan för denna  vända och jag återgår till mitt broderi, framför Big Bang Theory, denna gång en gåva till min man. Någon Seinfeldnörd som känner igen motivet? Apropå min man så påminde han mig om att han bloggade ett inlägg inför att vi skulle få Hanna. Jag sa givetvis till honom att han bara måste göra detsamma för Alfred. Tobias har ju skrivit ett par till inlägg, men om jag minns rätt var det innan adoptionsprocessen eller möjligen i början.

Migrationsverket nästa!

Jag deppade ihop i onsdags förmiddag när jag insåg att Barnens Vänner hade stängt kontoret resten av veckan. Hade ändå strimma hopp om att de skulle ha koll på mejlen "utifall att". Och jajamen i dag kom ju äntligen en uppdatering! 

Vi fick veta att Final Court Decree, som innebär att domen nu ska vinna laga kraft vilket tar ungefär en månad, är färdigt. Hurra! Lillebrors urgulliga pass fick vi kopia på, samtidigt som vi skulle skicka Hannas pass inför visumansökan. Ja, det kan vara så att jag läste mejlet 08.58 och de hade hennes passkopia på mejlen 09.04. Ingen mening att spela svårflirtad här inte.

Till kvällen fick jag tid att titta igenom nästa steg och nu ska vi ansöka om uppehållstillstånd för lillebror. Så den ansökan ser vi till att betala och sammanställa till Migrationsverket i helgen, det är ett par gamla dokument vi måste leta fram och skicka kopior på. 

Avresa? Möjligen "framåt mars". Det kan jag gå med på, bara jag ser att det rör på sig. Mars är första vårmånaden i Taiwan, inte pjåkigt alls.

Namnsdagsfirande x 2

I dag tog jag fram nya almanackan och hjärtat hoppade ett skutt när jag insåg att jag fick lägga till Alfreds namn. 

Sekunden senare kände jag mig som The parent of the year när jag insåg att vi missat att hans namnsdag var igår! Jag insåg i samma veva att Hanna har namnsdag i morgon. Så vi dubbelfirade med lite jordgubbar, mango och rabarberlemonad. Jag tror att Hanna är lite less på att vänta på lillebror, alternativt redan less på delad uppmärksamhet, för flera gånger var hon noga med att påpeka att det var hennes namnsdag vi firade. På liknande tema igår, så satt vi och broderade och jag nämnde som så många gånger förut, som jag upplever det, att "Vi får tid att träna sy mycket snart. När vi kommer till Taiwan behöver vi ju kanske stanna i hotellrummet många dagar" varpå Hannas svar är i stil med "Ursäkta? Det här är helt ny information och inget ni ska tro går för sig". Vi får jobba lite med karantänmotivationen där.

Bye, bye date nights

Äntligen är vi inne på rätt år. Hurra, hurra! För 2022 måste vi ändå våga räkna med är året vi får bli tvåbarnsföräldrar. Behöver jag säga att jag vakat över telefonen som en hök i dag? Jag har även försökt använda lite tankekraft för att den ska ringa, skrikit i huvudet och så där, men icke. Kanske viss fördröjning bara.

Jag är tillbaka på jobbet så smått denna vecka och snart är också Tobias det. Men vi har haft många lediga dagar tillsammans. Tobias och jag har till och med bränt pengar på vansinnigt god avsmakningsmeny på Miss Voon i Uppsala. Det slog oss att vi snart går in i den tid när vi varken vill, eller kan, ha barnvakt på länge. Med Hanna blev det inte aktuellt med barnvakt förrän jag skulle på arbetsintervju ett halvår efter hemkomst och det bara var tvunget att lösas, farmor och farfar fick den äran. Det gick förstås jättebra men oj, så vansinnigt nervöst.

Snart är vi ju äntligen där i nyfådd-bubblan igen. Nästa tanke som slog oss var att nu har vi snart två barn och även om det ofta underlättar eller bara är att den ena "hänger med", så kommer vi också brottas med när den ena inte alls hänger med utan bestämmer sig för att dra i motsatt riktning. Härliga tider, hehe. Jag ser framför mig att mitt lågaffektiva bemötande kommer sättas på prov.